Hemkomst

På avstånd ser det ut som om Stockholm badar i snö. I själva verket är det bara lite extra frost ovanpå smutsen och det enda vintriga med sceneriet är iskylan om benen och glashalkan i backen till gränden.

Vi håller picknick i sängen, med glögg i termos, överbliven fudge och väldigt långa berättelser. Genom fönstret syns några stjärnor långt upp. Det ryker från tvättstugan ut i den kalla luften.

En annan dag

Staden är öde, så när som på en man i pälsmössa som promenerar på godsspåret vid industriområdet. E och jag stirrar mot den tomma korsningen utanför caféet. I minusgraderna vid det snösprayade fönstret minns vi oss långt bort från den pentekostala 70-talsarkitekturen. Till ryska poeter i Dublin. Till ulltapetserade väggar vid kusten. Och till katedraler så vackra, att vi kunde ana Gud.

Turistinformation

Jag är tillbaka där allting började och har redan hunnit göra några fascinerande iakttagelser.

- Här går allt ungefär hälften så fort som i andra städer, vilket innebär att de människor som bor här egentligen förlorar halva sina liv (låt oss säga i snitt 40 år) på att vänta på saker som borde ha blivit klara dubbelt så fort.

- Om man står på en specifik punkt på Klostergatan kan man utan att röra fötterna se sex kyrkor. Eventuellt kan man se åtta om man flyttar sig hundra meter söderut, men det har jag inte testat.

- Att be om direktioner är en direkt inbjudan till kroppskontakt. Söker du till exempel efter en brun ögonskugga i sminkbutiken kommer personalen att ta på dig utan att fråga först. De kommer också berätta vilken ögonskugga de själva använder, vilken parfym de tycker om och vad deras döttrar gjorde i somras.

Skönlitteratur

Ikväll varvar jag det geniala verket ”Svenska kyrkor – en historisk reseguide” med varm choklad och Shuli Rand på högsta volym. Det kan vara det bästa jag har gjort på länge.

Visste ni till exempel att Gärdserums kyrka i Småland ritades av Fredrik Wilhelm Scholander – samma arkitekt som gjort Stockholms stora synagoga? Eller att Lärbro kyrka på Gotland känns igen på sitt åttakantiga västtorn?

Såklart att ni gjorde. Men det tål att upprepas.

Kontraktsbrott

Vi har bestämt att aldrig mer röra varandra.
För vilken gång i ordningen är det ingen av oss som minns.

Och nej. Det fungerar inte ikväll heller.

Unarmed forces

Vi är på motvilligt uppdrag.
En perfekt mobiliserad insatsstyrka,
nerfirad från taket,
med vattentät reträttplan.
S säkrar från fönstret till garderoben.
Jag tar kontroll över restaurangdelen.
Med militärisk precision arbetar vi oss igenom samlingen.

Ett snabbt jobb.

Med intakt trupp,
utan civila skador,
lämnar vi baren.

Skörlevnad

Ibland kommer ett paket som vet precis hur man känner sig.

Socker och billig parfym

Det luktar som Chicago på bussen i dag.
Och jag längtar hem.
Eller bort.
Eller bara dit du är.

Bright young things

Tidningen Novell delar ut Novellpriset i en källare på ön.
Jag har bara axlar,
K har fluga
och A jonglerar brittiska män med några enkla knapptryckningar.

Apocalypse now

Vi är på hemresa. Det tar oss närmare 6 timmar att köra från Småland till Stockholm. Bilen är packad med 90 procent onödigt gräl, fem procent bröllopsplaner och resten orolig väntan på storm.

Vi har blivit lovade orkan av eskatologiska mått. Den uteblir. Men det spelar ingen roll. Vi är ändå på väg mot säker undergång.

Walk in the park

P och jag går en lång promenad med kaffe i handen och armar i krok när mörkret fallit. Det är ett fint sätt att sammanfatta helgen. Min har blandat kakbak och kafferep med ortodoxt hångel. P:s har bjudit på en artig trekant med två kanadensiska män i ett trevligt hotellrum i Vasastan.

Han är mycket nöjd. Jag är förvirrad.

Sockerchock

Vi har tagit oss vatten över huvudet igen. Den här gången med ett alldeles för krävande julbaksreportage. Köket är en smältdegel av vit choklad och saffran och var man än sätter händerna klibbar man fast i kanelfyllning och vaniljglasyr. Jag simultanbakar fem recept och silar saft, medan J fotar vansinnet. E läser krönikor, provsmakar kakor och återintroducerar ett tiotal mansstereotyper från 50-talet.

Minnen mellan luckorna

”Jag kan hela introt till Totos Africa på trummor”
”Jag är verkligen jättefull”
”Det är en röd kippah i sammet från Jerusalem”
”Jag tycker om sammet”
”Du har inget hår på armarna”
”Jo, lite”
”Du har hemskt små revben”
”Ja”
”Blir det konstigare om vi hånglar?”
”Det är redan konstigt”

”Det här kommer hända igen”
”Nej”
”Jo”
”Nej”

Hallå hela pressen!

Mäns fötter kan se så vansinnigt ensamma ut ibland. Särskilt på sådana där heltäckningsmattor som de alltid har när det är presskonferens.

Strange encounter

Vi äter sen middag på den italienska restaurangen i backen när E inbjuder till ett högst tveksamt samtal med servitören. Efter några vändor till vårt bord böjer han sig förtroligt ned mot oss och frågar med sänkt röst och blickar över axeln:
”Vad tycker ni om Obama?”
E svarar att han gillar Obama väldigt mycket. Jag håller med.

Servitören ser bekymrad ut.
”Jag tror att han kan vara Antikrist”, säger han.

En förlorad film

Jag går med D genom ett regnande Stockholm. Vi är lediga fast det är alldeles mitt på dagen. I spegelglaset från biografens fönster får våra kläder scenen att andas krigsslut och dyrköpta strumpbyxor. Det är iskallt och fållen på min kappa letar sig hela tiden in i ekrarna på D:s cykel. Men inget av det gör någonting, för vi är på väg för att se den nya filmatiseringen av Brideshead revisited. Förväntningarna ligger som smog över den lilla salongen när vi kryper ihop på andra raden.

Filmen visar sig dock vara en rituell slakt på Evelyn Waughs mästerverk. Storporig och glanslös. Alldeles för lite Anthony Blanche. Alldeles för mycket Lady Marchmain, som dessutom spelas på tok för mycket av Emma Thompson. Vidrig kvinna, det där.

Filmmakarna har också ansett sig tillåtna att helt ändra på historien. Helt plötsligt har Waughs fullkomligt magnifika berättelse degraderats till ett triangeldrama av vulgäraste sort. Älskade Sebastian har förlorat all sin dragningskraft och blivit tråkigt upper-east-side-fjollig. Dialogen i några av de mest träffsäkra ordväxlingar som litteraturhistorien sett har ändrats till oigenkännlighet eller helt försvunnit.

Ja, jag skulle kunna fortsätta för evigt, med upprörda rader om hur de grundläggande budskapen förvrängts och hur karaktärerna gjorts dumma och platta. Istället utfärdar jag bara en enkel, men häftig varning: Se den inte, ungdomar! Den kommer att korrumpera och degenerera era oförstörda sinnen för all framtid.

Profetia

Rummet är fullt av den mest underbara musik jag någonsin hört. Om himlen finns så är det precis så här det låter där. Och precis så här ligger de uppståndna lyckligt utslagna mitt på golvet. Blundande. För trötta för att dansa. Men alldeles rusiga inombords.

Pas de deux

Fredag kväll. Den där kvällen då vecka blir helg och allt som är vackert kryper fram och vågar sig på att ta lite mer plats. Jag avverkar tre baletter och en man i hatt.

Operan är fullpackad. Premiärblixtar och tuperat, blont hår belamrar mittgången. Men vi smyger oss förbi på sidan. Till heligare rum och plattare bröst.

Här. Bland tights och stålstärkta kjolar. Till flexande fötter och Brahms violinkonsert. Drömmer jag mig ingen annanstans än just hit.

Multitasking

På mindre än en timme har jag bakat en kaka, bytt två glödlampor, gjort lasagne och slagit in ett paket. Allt med ett samtal om fri kärlek i telefonen och ett om censur via tangentbordet. Dessutom har jag skrivit ett kort, men kärnfullt inlägg om simultankapacitet.

Sista beställningen

Jag har just överlevt ett själadödande trist möte. A har gått med våta sockor hela dagen och börjar känna stickningar i vaderna. Vi sitter längst inne i hörnet. A i fåtöljen. Jag på en lite för hög stol med fläckar. Vi har sammanfattat och varvat ner. Värmt bröstkorgen med te och händerna över stearinljuset.

Det blir allt glesare med gäster och diskaren slamrar menande med våra tallrikar. Men inte förrän stereons grekiska schlagermedley når hälsoskadlig styrka orkar vi resa oss.

Vid bordet bredvid planerar tre mormoner för morgondagens erövringar. Deras röster höjs i takt med musiken. De tänker stanna till det bittra slutet. Det sista vi ser är svabbmoppen kring deras fötter och namnbrickorna som blänker i punktbelysningen.

Road trip

T och jag har varit på betald utflykt. Nåja, jag har varit på utflykt. T har varit knappt 200 meter från sin egen trappuppgång.

Vi har pratat finanskris och varsel. Jag har viftat med händerna och yttrat åtminstone ett 20-tal ”hur tänker du kring…?”. T har fotat trappuppgångar och paneldebatt från alla tänkbara håll, med kroppen böjd i de mest otänkbara av vinklar.

I bilen på väg hem tar vi tag i de riktigt viktiga samhällsfrågorna. De som rör skägg, korsetter och puffiga kjolar. Vi blir allt suddigare i cigarettröken mot vindrutan. Alldeles för fort över E4:an och iskalla i de nedvevade fönstren tycker jag att vi ser ut lite som de två huvudkaraktärerna i Kusturicas Svart katt, vit katt. Det tycker inte T. För honom är allt precis som vanligt.

Pennfajt

Det är fullt krig i tvättstugan. Någon har bokat tvättid för tre veckor framåt och schemat är fullklottrat av arga meddelanden. Det visar sig dock efter åtskilliga glåpord att brottslingen är en liten tant som får hjälp med tvätten av hemtjänsten och därför måste boka några veckor i förtid. Jag hoppas att det är gamla fru P i uppgången bredvid. Det går rykten om att hon kan karate.

Oanad kapacitet

Människor är ibland mycket dummare än vad som borde vara fysiskt möjligt.

Jourhavande rågfältsväktare

Den bittert moderna inredningen bränner mot näthinnan. De blonda, glesa skäggen också. De gitarrkompade lovsångerna andas ouppfyllda drömmar om ett liv med svordomar, konst och lite krångligare kvinnor. Det doftar svagt av smörgåstårta och snoriga barn från köket.

På vägen hem ringer jag en barndomsvän. För att berätta det vi båda redan vet. Att inget har förändrats. Att leendena är kvar. Och händerna. Och muggarna med cider. Och att kapprummen fungerar lika bra att hyperventilera i, som de gjorde då.

I den bästa av världar

Om jag fick bestämma skulle människor på gatan väldigt sällan, men då och då, vända sig om och viska till varandra med skräckblandad förvåning: ”Titta, där går en man utan hatt!”

Jag har varit här förut

Allt ser ut som när jag var barn. Tågvagnarna skakar likadant. Torget är lika tomt.

Jehovas Vittnen har flyttat och sålt lokalerna till någon annan församling. Men lukterna är desamma. Frosten på räcket känns likadan mot vantarna.

Här brukade jag stå och memorera namnet på alla stationer fram till T-centralen. Jag brukade sortera grus efter storlek på perrongen och känna den där respekten för allt som är stort och ogreppbart som man gör när man är liten.

Nu fryser jag mest om knäna.

Ut flykt

Jag plockar nypon nedanför parken. Långt borta från kristet hat och tilltrasslad kärlek. Det är vått av sliriga löv på gräset och stövlarna får sjunka ända ner till anklarna. Regnet får sudda ut alla påmålade ansiktsdrag. Och håret får locka sig alldeles precis så taggigt som det vill.

Så länge det lyser mittemot

Någon har målat i guld på väggen och röd sammet täcker scenen och en bit av baren. Sorlet från Stockholms vackraste bohemer klirrar mot ölflaskorna. Tröjor med urtvättat Miami Vice-tryck. Fyrtiotalskragar och täta luggar. Smärtsamma diskussioner i hörnen. Om samma saker som jag hört hela mitt liv.

Men genom fönstret över gatan lyser det gult från kala rum. Två och två står de. Tandsköterskor och telefonförsäljare på danskurs. Lite svettiga i håret.

Försiktigt gungar de. Nära, i takt till musiken. Lite för raka i ryggen. Lite för långt ifrån varandra. Utan höfter i upprepat grundsteg.

Det är en vals. Den mest trevande jag sett, men så vacker att det trycker mot halsen. Jag vill vara en av dem, där i lysrörsljuset på torsdagskvällen. Långt borta från musiken och flaskorna. Långt från kreativ smärta och vilda män.

Jag vill vara där, på andra sidan gatan. Därinne, där de vet hur man lurar döden.

Jesus, Mary and Joseph

Vi ser den fantastiska 70-talsdokumentären Marjoe, till kakor och färsk lemonad. Diskussionen efteråt blandar vemod med ilska. Den lämnar också kvar en sjuklig längtan efter högre frisyrer.

Vad jag har lärt mig så här långt:
- Med rätt mängd halleluja och amen kan man tjäna väldigt mycket pengar.
- Det finns egentligen inga mönster som skär sig mot varandra.
- Vattensängen fick aldrig det uppsving den förtjänade.
- Det är synd om människorna.

Tant Gredelin

Jag har kokat sylt med björnbär och vit choklad.

Vargtimmar

Jag vaknar längst ute på kanten. Jag försöker häva honom åt sidan inåt, men det går inte. Så jag ligger kvar en stund och lyssnar när han pratar i sömnen. Sedan går jag upp och gör te.

Hela staden sover. Gränden ligger becksvart nedanför och det är så tyst att man kan höra kylskåpet knastra.

Jag älskar att sitta vaken och skriva när allt annat är dött. Det ger mig en känsla av att jag, just i denna stund, har ansvar för hela världens kreativitet. Att jag har jouren mellan kvällspass och morgonpass i det stora skapandet.

I fönstret drar jag knäna uppåt och lägger örat mot den iskalla glasrutan. Det visslar därute av vind som går förbi.

Motorcycle Boy

S har världens finaste t-shirt. Och helt ny Rumble fish-frisyr.

Right up my alley

Det är höst i gränden.

Jump street, Scocco och bodybuilderbyxor

Ett av 70-talistgenerationens i styrka tilltagande karaktärsdrag är vurmen för vår egen tonår. Sällan har jag mött en grupp människor så ständigt beredda att glorifiera smaklösa kulturyttringar från åttiotalet.

På balkongen står en vän med högt uppdragna axlar. Hans röst är bruten mot den kolsvarta himlen och i hans ögon vätskas något som bara kan vara nostalgi.
”Det har inte funnits någon riktig programledare sedan Ray Cokes”, säger han plötsligt.

Jag får ett par minuter över på torget i Skärholmen medan jag väntar på A. Den bruna tegelkyrkan som ingen någonsin går in eller ut ur för tankarna till stickade löskragar, möbler i furu och fridans. Till dr Huxtable. Och Theo. Till t-shirts utan stretch och den där saabmodellen med avhuggen baklucka.

På vägen ut från teatern kommer den sista stöten. Halvvägs ner för trappan hör vi den. Pulserande som vadvener under ett aerobicspass. Det är MC Hammers "U can’t touch this".

Vi tittar på varandra, men behöver inte säga något. Båda vet vad den djupa sucken betyder. Att allt, precis allt, var bättre när det var Hammer time.

Högtidlig förrättning

Jag följer E på hans livs första riktiga biblioteksbesök. Anledningen är vår intensifierade jakt på den bästa översättningen av Salingers Catcher in the Rye.

Det är något ceremoniellt över tilldragelsen. Tyst i bakgrunden känner jag mig närmast rörd när den gamla, gamla damen med, enligt E, inte fullt så torra händer som man vill att en bibliotekarie ska ha, skjuter över det nypressade lånekortet till vår sida disken.

Ett kort rus av stolthet. Som efter ett klarat mandomsprov. Ett dop. En slutförd helryggstatuering. Jag vill sjunga något andäktigt, krossa ett glas eller åtminstone säga några väl valda.

Men inget av det passar sig på bibliotek. Vördnadsfullt lämnar vi istället det heliga rummet. Jag viskandes. E lite för högljudd.

Om arternas uppkomst

Vagnen kryllar av dem. De häver sig med tubsockorna före över tågsäten. Klättrar på bagage. Balanserar på armstöd.

Jag har courtside seats till ett antropologiskt liveseminarium om skapandet av patriarkala strukturer. Efter två timmar och 55 minuter vet jag dessutom svaret på några av vårt samhälles mest grundläggande frågeställningar om arv och miljö.

De är ett lag av någon sort, eventuellt handboll. I en ålder som är svår att bestämma. Ett par månader in i puberteten gissningsvis. Mer acne än ansikte. De pungsparkas, trycker ner schweizernötrutor i varandras kalsonger och sprutar fanta genom näsan. Deras vokabulär är 20 procent sport, 80 procent bög, hora och turk.

Tränaren har mörka sweatpants i blandmaterial. Ibland vänder han sig om och säger ”dämpa er lite, grabbar” med flerårigt tränad basröst. I övrigt verkar han inte bekymra sig nämnvärt över det faktum att en ny generation män formas till underutbildade grottmänniskor på hans watch. Han läser Jan Guillou.

Norén, akt 2

Lördagen har bjudit på en väl avvägd blandning av intryck. Ett alldeles för plötsligt uppvaknande, en höggravid vän, en smärre kris, ett triangeldrama, en halv kanelbulle, två kristna män, två inte fullt så kristna män, en obefogad ursäkt och några väldigt goda råd. Allt till ett soundtrack av Nick Cave.

Jag ber att få tacka samtliga medverkande.

Getting biblical

Precis som verkligheten är bibeln full av kvinnors list och mäns bristande förstånd. Visst finns där manliga hjältar också, men i riktigt prekära situationer - när skiten på allvar träffar fläkten - verkar det som om tjejerna får stå för testiklarna. De bibliska kvinnorna slår brutalt och utan pardon - inte sällan med hjälp av historiens effektivaste vapen.

Den vackra Judith förför den fruktade generalen Holofernes, för att sedan i korta drag, supa honom under bordet och hugga huvudet av honom. Bara så. Den uträknande Delila avslöjar nasiren Simsons hemlighet och tillintetgör honom sedan skoningslöst. Hon lurar honom i säng, förråder honom, skär av hans långa hår och berövar honom hans styrka. Därefter överlämnar hon honom till fienden.

Drottningen Ester använder sin list och kungens kärlek för att rädda folket undan säker död. I samma veva ombesörjer hon lite smidigt att den onde Haman, som planerat att döda alla judar, förpassas till galgen.

Den nytestamentliga danserskan Salome har inte en fullt lika behjärtansvärd ursäkt för sitt beteende. Målmedvetet klär hon av sig sju lager slöja och får en betagen Herodes att lova henne vad som helst. Och nej, hon väljer inte en spa-weekend. Hon vill ha Johannes döparens huvud på ett fat.

Faktum är att redan den allra första kvinnan ställer till en hel del debacle­. Den som kan sin skapelseteologi vet att all djävulskap i världen egentligen kan skyllas på Eva. För inte nog med att hon själv äter av det förbjudna äpplet. Hon drar med sig sin man, och i förlängningen hela mänskligheten, i fördärvet. Resultatet är sjukdom, död och förlossningssmärtor, för att nämna några godbitar. Thanks, sister.

I en källare med öl

Det ska handla om manlighet. Om att vara fast i en roll. Mannen som gruppdjuret som inte kan värja sig mot sina artfränders kollektiva missriktning. Mannen som vill ur alla mallar och egentligen bara få vara som vi andra.

Bredbågade glasögon. Tjejer i blus utan behå. De nickar med armarna i kors. För de förstår. De förstår eftersom det är rätt att förstå.

Det blir en fin stund, på mäns vis. Ryggdunkar lättar upp mellan känsloyttringarna. Ironiska visa-pattarna-rop mildrar berättelserna om att inte räcka till. En klunk Heineken ersätter vartannat darr på rösten och ger mod att beskriva en rotlös längtan efter kärlek.

Det serveras gratis sprit i baren.

D har nya kängor. De klär honom.

Bort och sedan hem

Det tar nästan en timme att kryssa mellan röda linjer, plattformar och pendeltåg. Jag har med all nödvändig proviant för det som för de flesta är varje dags efter-jobbet-ritual, men som för mig är lite av en upptäcktsresa. Två böcker, äpple och fralla visar sig dock något överflödigt för de 20 minuter jag i själva verket spenderar på tåget.

Jag försöker böja pärmarna hårt isär på det gladorangea recensionsexet i knäet och låter handleden täcka övre delen av högersidan. Titeln, och till viss del de storskaliga citaten på några av sidorna, känns lite för vulgära för att dela med de två Jehovas vittnen-klädda damerna på sätet mittemot.

Jag ska hälsa på en vän. Det blir många timmar av vin och ost och den fria viljans status inom determinismen och fatalismen. På väg tillbaka, via det obligatoriska förortstorget, montesoriskolan och kolonilotterna stannar vi till en stund vid det mörklagda biblioteket.

På tåget kommer den där känslan av att vara på väg hem. En lite rusig känsla, blandad med en oförnekbart tilltagande feber.

Jag ler mot mina medpassagerare. De ler inte tillbaka. Vid Karlbergs station släntrar de, till synes förprogrammerade, ut i perfekt rad. Över perrongen. Uppför rulltrappan. En efter en försvinner de bort. Tills mörkret kring Sankt Eriksplan slukat dem alla.

24 bilder per sekund

Inget säger höst som förkylning, nybakad chokladkola och israelisk filmromantik.

När det enda som passar är Tom

If I exorcise my devils
my angels may leave too

Att lida för konsten

Efteråt kommer vi att diskutera rimlig pjäslängd över bourbon och ginger ale. Då kommer vi att le åt smärtan i knäna och stelheten i nacken. Vi kommer att rycka på axlarna åt att vi just överlevt tre och en halv timme på oklädda gradängsystem och en kall promenad över kullersten. Vi kommer att kunna gå vidare och skratta åt det usla dramat och de trista skådespelarna. Men inte riktigt än.

Än så länge sitter vi och försöker vrida oss i en ny riktning för att döva surret i benen. Än så länge försöker vi andas den där nya lugnande näsandningen som J lärde ut häromdagen. Än så länge klamrar vi oss krampaktigt fast vid bilden av vatten som slår mot klippor för att undvika otillbörlig tankegisslantagning.

A tittar på klockan för minst fjärde gången. Fyrtio minuter kvar, tecknar hon gråtfärdigt. Hennes radgranne, som flera gånger nickat till i första akten, har gått i paus.

Men vi sitter kvar och jag kan svära på att jag känner hur jag åldras. Hur huden förlorar i elasticitet och brösten behöver mer stöd. Hur läpparna spricker och ögonen krymper ihop till små, små streck. Hur jag behöver kalcium i tablettform för att någonsin kunna stå upp igen.

Replikskifte

"Do you know Germany?"

"It is not possible to know Germany. Only to endure it."

"Bach? Isn't he reasonably endurable?"

"I do not judge countries by their geniuses. I judge them by their racial characteristics. The ancient Greeks could laugh at themselves. The Romans could not. That is why France is a civilized society and Spain is not. That is why I forgive the Jews and the Anglo-Saxons their countless vices. And why I should thank God, if I believed in God, that I have no German blood."

Genus, tempus och kasus

Vissa språk delar in sina substantiv i femininum och maskulinum. Jag vet att man kan vara genusanalytisk och fundera över varför spanskans sol är en man, medan månen är en kvinna. Eller varför tyskans pojke anses maskulin, medan flickan är ett okönat neutrum. I samma andetag skulle man kunna hävda orättvisa i att franskans ord för smärta ger kvinnliga associationer, medan botemedlet ger manliga. Eller undra varför Gud i de flesta språk har maskulin artikel samtidigt som den syndiga människan, åtminstone på svenska, refereras till som hon.

Jag väljer att inte göra det, utan konstaterar i stället att hebreiskans ord för bok alltid böjs i femininum. Det är tillräcklig kompensation för det mesta, kan jag tycka.

Naturligt urval

Någon har stängt av AC:n i danssalen. På golvet bildas livsfarligt hala fläckar av svett. Vi är överfull klass och allt är tillåtet för att skapa plats nog för vida piruetter.

En tjej i lila försöker flytta mig med en stenhård arm i högersnurren, men när hon kommer av sig i någon typ av preparation hinner jag förlänga vänsterbenet och träffa henne över höften.

Förlåt, mumlar jag.

Darwin skulle ha en field day med det här gänget.

En kväll vid broar och bryggor

Vi går med halsduk över haka längs vattnet. Det är den där allra första höstdagen. Den dag då man vet säkert att hösten är oåterkallelig, för det viner så där i öronen av blåsten. Vi är på uppdrag. Under cover i jeans över Stockholms broar. Breddfyllda av gudsbevis och irrläror.

I Gamla stan tar vi paus för smörgås och varm mjölk. Luften är tung av röster och sorl. Ett gräl på spanska från bordet bredvid. Vrålet från espressomaskinen. En älskare som knackar på rutan.

Vi lämnar honom där och fortsätter upp i gränderna. Med varma lungor och kalla kinder ser vi Stockholm nära och på avstånd. Högt ovanifrån och under jord. Tillbaka på ön dinglar vi benen mot vattenytan. Det är mörkt. Våra röster dör i knähöjd.

Gudstjänst

A sjunker ner på den röda sammetssitsen bredvid mig. Hon är uppe i en problematiserande monolog om tidsförflyttningar när ridån går upp och kören slår emot oss. Det tar högst 30 sekunder tills dess att jag börjar känna hur struphuvud och bröstkorg sugs inåt. Hur näsan kolsyras och det börjar sticka i kinderna innan tårarna kommer.

Det är en bön på urusel franska. En bön i den yttersta uppgivenheten, till en gud som verkar ha brutit alla sina löften. En bön i strålkastarljus, med metallisk dekor och allt annat än trovärdig kostym. Men den slår rakt mot solar plexus.

Till första paus har jag hämtat mig. A och jag har väldigt fasta pausrutiner, som utvecklats efter år av lite väl regelbundna operabesök. A köper läkerol i garderoben för att inte tvångshosta i andra akten. Sedan går vi mot strömmen från parkett upp till fjärde radens läktare och diskuterar hur många som skulle krossas om den enorma ljuskronan föll ner i publikhavet.

Med andra och tredje akten är magin bruten och jag andas obehindrat igen. Ridån faller och genom applåderna återupptar A iakttagelsen om tidsförflyttningar. Hon är emot dem, tror jag. Generellt sett, i alla fall.

Konstvetenskap

Ceci n'est pas un blog.

Frälsningslära

Stäng kapellen. I kväll finns Gud på Operan.

Puccinis musikaliska berättarteknik fungerar egentligen på samma sätt som smaklösa tv-serier av typen "Extreme Home Makeover". Det spelar ingen roll hur tydligt crescendot bygger upp till klimax. Man kommer att gråta på slutet ändå.

Contra mundum

Det är något apokalyptiskt i luften. Det kan vara höst.

En vacker död

Bokklubben äter djävulskaka till spöregn och mörker. Diskussionen rör samma saker som alltid, oavsett bok, det vill säga Gud, kärleken och döden. Selma Lagerlöfs Jerusalem har, enligt min mening, litteraturhistoriens kanske allra vackraste hädangång. Den har mycket mer också, men det tar vi en annan gång.

"- Kommer du ihåg, du Stark Ingmar, när vi gick nere på kyrkbron och såg himmelen öppen?
- Ja, ja, nog minns jag det, när vi två såg in i himmelen, sa Stark Ingmar.
Då vände sig Stor Ingmar helt mot honom. Han log och strålade, som hade han den ljuvligaste nyhet att omtala.
- Jag går dit nu, jag, sa han till Stark Ingmar.
Då böjde torparen sig fram och såg honom djupt in i ögonen.
- Jag kommer efter, jag, sa han".

Welcome idiots!

Min bror och jag ligger dubbelvikta av okontrollerbart skratt i varsin överdimensionerad skinnfåtölj i hans frus pappas gode väns lånade lägenhet i Birkastan. Vi ser Woody Allens Love and Death på min brors frus pappas gode väns jättestora metallic-tv.

Woody Allen är en av relativt få saker som vi tycker exakt likadant om. Kanske handlar det om vår gemensamma livrädsla för döden och vårt gemensamt paniska behov av att skratta åt den för att inte dö av själva livrädslan. Jag vet inte.

"The key is, to not think of death as an end, but as more of a very effective way to cut down on your expenses".

Pilgrimsvandring

Det är lite sommar kvar. Vi går i till knäna.

Running for sainthood

E är på besök från London och vi försöker hinna göra allt sådant som bara hon och jag kan göra tillsammans, eftersom inga andra av våra vänner någonsin, ens för att vara barmhärtiga, skulle kunna tänka sig att följa med oss. I praktiken innebär det att vi spenderar fyra och en halv timme på Historiska museet (för att effektivisera hoppar vi helt över vikingatiden och större delen av forntiden).

Förutom en intressant diskussion om de arkeologiska fynden från vendeltiden är besökets höjdpunkt, som alltid, altarskåpstävlingen ”gissa helgonet”. Den går i korta drag ut på att minutiöst finkamma medeltidsavdelningen och försöka identifiera så många av helgonen i skåpen vid namn som möjligt. Ett fantastiskt tidsfördriv, även om viss förvirring denna gång utbryter kring likheterna mellan Judas Taddeus och Jakob, Alfeus son, i två av skåpen.

Efter tredje varvet börjar den stackars säkerhetsvakten se gråtfärdig ut och vi beslutar oss för att gå vidare. På vägen ut handlar E ett suddgummi med ett skelett i fosterställning på i museishoppen. Jag köper vykort med detaljer från en fönstermålning av Konungarnas tillbedjan. Vi är båda mycket nöjda.

T&A

Det finns ofantligt många böcker som man borde läsa. Som alla andra läst. Böcker som, när man säger att man inte läst dem, resulterar i att den man talar med andas in alldeles för fort och långt bak i halsen med öppen mun och utropar ”HAR du inte?”. Philip Roths böcker är sådana böcker. Man borde läsa Philip Roth.

Nu har jag gjort det. Det handlade mycket om bröst.

Kvällsdopp

Vättern krånglar och kränger mot sanden. Hon har sett allt. Böjda kräkningar till solnedgång och hångel med händerna innanför. Missionärer, med vittring på vilt. Sjömän. Självmordskandidater. Studenter. Hon har slutat vara förvånad.

Hon är alltings måttstock här. Hennes fryspunkt avgör hur svår vintern är. När hon är mild nog att bada i vet man säkert att sommaren är osedvanligt het. Mäns status mäts i hur tidigt på våren de vågar sig ned i henne och hennes arga vågor speglar livets kyla om hösten.

Hon benämns i femininum. Det passar henne. Okontrollerbar, maktfullkomlig, god endast mot de modiga. Kvällssolen blöder över hennes midja när vi simmar ut.

Ett annat Jerusalem

Här går flugor på vattnet istället för män. Kvigorna har flyttat sig längre ner mot gärdsgårdsspången. Om man aktar fötterna för mockor och benen för nässlor och orm är detta världens absolut bästa plats att sitta på.

Jag läser Selma Lagerlöfs Jerusalem med rygg mot sten och vildhallon på plockbart avstånd. Det är så nära en religiös upplevelse man kan komma i Småland. Härifrån syns inga kyrkor.

Hey Celestial!

Vissa böcker är som en flygresa man sovit bort. Helt plötsligt är man någon helt annanstans, utan att kroppen har hunnit förstå vad som hänt. Toni Morrison gör alltid så. Landar plötsligt och någonstans främmande, men samtidigt oerhört bekant.

Love är inget undantag. Den pulserar som tung, sorgsen gospel, med mer blues i än handklapp. Som tabasco mot tungan och sviktande jord under fotsulorna. Rund som varm potatis mot gommen. Pärlad av svett i pannan. Full av hemliga ord och kvinnors visdom och så bredfylld av pumpande blod att man aldrig vill resa tillbaka.

Musiken spelar nästan alltid stor roll i Morrisons böcker. I Love finns den i L:s allvetande nynnande och den tunna jazz som dör ut tillsammans med en era på Cosey's Resort. Tröstande, men också bådande om nya, mer oförlåtande tider. Eller i rytmiska viskningar mellan de döende och de överlevande.

"He took all my childhood away from me, girl.
He took all of you away from me.
The sky, remember? When the sun went down?
Sand. It turned pale blue.
And the stars. Just a few at first.
Then so many they lit the whole fucking world.
Pretty. So so pretty.
Love. I really do.
Ush-hidagay. Ush-hidagay"

Rytm som skrapar som sand i munnen. Rycker hit och dit i oregelbundna taktslag. Morrison blandar syrligt och klibbigt sött. Kaxigt, men vördnadsfullt, som en drucken jazzsaxofonist. Så gör hon varje inandning helig.

Eftermiddag vid Walden

"I went to the woods because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life, and see if I could not learn what it had to teach, and not, when I came to die, discover that I had not lived." Och så vidare.

Convertere ad Dominum Deum tuum

Det är en sådan där alldeles ljuvligt tempererad söndag och bokklubben samlas på en grässluttning i parken för att diskutera Waughs Opus magnum. Brideshead kan vara så mycket. En allegori över ett fallande samhälle. En retrospektiv glorifiering av något svunnet och dött. Över ungdom och oförstörd kärlek, som vittrat sönder av religion och familj. Eller mest en förvirrande och olyckligt utfallen katolsk PR-kupp. Den andas förtryckt kärlek och den nykonverterades förälskade predikan för de ännu ofrälsta. Fallna hjältar och hotande egalitarism. En Gud som ser vald olycka som en dygd.

Diskussionen finner snabbt vägen till tro. Argumenten flyger och skrämmer bort såväl picknickande turister, som förbiragglande olycksbarn. Gruppens agnostiker, som för eftermiddagen väljer att titulera sig religiös nihilist, missionerar oförtrutet om Guds aldriga existens. Men även han får något högkyrkligt i blicken när han citerar ur prologen. Han kunde ha slutat läsa på sidan 21 och varit lycklig så, menar han:

”I asked the second-in-command, "What's this place called?" He told me and, on the instant, it was as though someone had switched off the wireless, and a voice that had been bawling in my ears, incessantly, fatuously, for days beyond number, had been suddenly cut short; an immense silence followed, empty at first, but gradually, as my outraged sense regained authority, full of a multitude of sweet and natural and long-forgotten sounds: for he had spoken a name that was so familiar to me, a conjuror's name of such ancient power, that, at its mere sound, the phantoms of those haunted late years began to take flight”.

Språket i Waughs böcker är värt en alldeles egen kärlekshistoria. Ingen kan, som han, beskriva ansiktsuttrycket hos en man med ”the exhausted but resentful air of one who fears he has failed to do himself full justice on the subject of Pindar’s Orphism”. Det är ett språk som är omöjligt att inte älska. Åtminstone det är vi överrens om.

Skön, med lågande hy

Busschaufförernas krav på toalettpauser och höjd svältlön förlänar A och mig ett ypperligt tillfälle till en hel dags klassiskt flanerande. Det blir en dag som blandar vilt mellan högt och lågt. Diskussioner om klackhöjd och Guds inre väsen. Om maktstrukturer under 20-talet, empire, kärlek och den perfekta skenmanövern för att undvika attackerande gäss. Efter en lång frukost bland bigarråträd och drivhus promenerar vi mot strömmen av turister för att se på Endymion.

Att gå och se på Endymion är en tradition som både inleder och avslutar sommaren och som blivit något av en helig stund. Det är något andäktigt i att smyga, flankerad av gudar och musor, över det lätt sluttande, svartvita golvet, mot honom. Utslagen och överdimensionerad. Särade läppar och knän. Ögonen tunga av evig sömn.

På väg hem romantiserar vi kring hösten och när de första dropparna varnar om ösregn saktar vi farten och böjer huvudet bakåt. Det smattrar över borggården. Himlen vänder sig ned i mörka drivor.

Interior design

Svag efter highballs och Pimm's i trädgården med A igår, men jag har sedan länge lovat D en promenad till Slottsboden idag. Han vill köpa en bild av kungafamiljen att ha i ram bredvid det nyinköpta fotot av en polsk synagoga. Jag har inga åsikter om det.

Revisited revisited

Jag tycker om att återvända till saker. Städer, människor – framför allt till böcker. Det finns en trygghet i att komma tillbaka till något som man vet att man tycker om. Som överraskar i klädsamma mängder. Med något nybyggt eller nyfriserat eller med ny innebörd. Ett måttfullt äventyr.

Att återvända indikerar att man varit borta, men hittat tillbaka. Att man rest, men kommit hem igen. Det är något vackert med det, tycker jag. Att lämna något och sedan välja det igen.

När det gäller böcker och författare återvänder jag till en handfull. De är som en sådan där liten verktygslåda i plast, med fullt av piller i glada färger, som gamla tanter har på sängbordet. En tablett för att varje fallerande organ eller framtida åkomma. Austen vid mjältsjuka. Waugh mot tristess. Morrison för blodcirkulationen och Márquez vid kolerisk feber och kärlek.

Bokklubben läser Brideshead och för mig var det flera år sedan. Det är skönt att vara hemma igen.

Meddelande vid lunchtid

"Tack för senast - ciggen, dansen och örfilen. Det värmde".

Ett rum med utsikt och Leonard Cohen

Det doftar rent av lakan när jag vaknar. På hyllan över sängen har någon tejpat fast en lapp.

Sista dagars oheliga

Det har blivit ljust när jag går över gräset. Klackarna sjunker ett par centimeter i varje steg. Håret har fallit ur knuten. Bakom mig dansar den sista spillran bröllopsgäster tätt intill på estraden. Böjda kroppar. Framskjutna höfter. Det finns inget eko mellan stugorna. Inga spyor eller tomma burkar.

Siljan ligger blanksvart och rasslar av mygg. Hon lovar frälsning för den som tror. På en timmerbänk i viken sitter prästen med lossad slips.

Bröllopsresa

Regnet piskar mot rutorna. Tåget kränger. J har hittat en sportbilaga och jag hett kaffe. Det är rogivande att bege sig bort. Mot något annat och från det man vet. Vi är i Hedemora. Avstigning sker på höger sida i tågets färdriktning.

A slow sort of country, said the queen

J och jag har köpt obokade biljetter på en rälsbuss mot Dalarna. Resan kommer att ta drygt tre timmar och risken att få hårlöss av nackstödet är överhängande.

Sverige har en grånad ton av grönt därute. Mexitegel och tujor.

Det bor folk här. Det är viktigt att komma ihåg det.

Det snöar på hans hatt

Min morfar är min stora manliga förebild. Han kan döda en fluga mellan tummen och pekfingret. Han får rosor att klättra ända upp till himlen. Och när han spelar stannar tiden.

Mellan hans två oktaver breda händer har jag lärt mig hur tangenter kan ta en med på resor långt bort från de småländska sjöarna.

Till Roslagen och Aberdeen. Till rökiga caféer i Paris. Till Havanna och Chiles klippiga stränder.

Hemlängtan

What are men, compared to rocks and mountains?

Pressmeddelande

Rummet liknar en väntsal på en flygplats. Kondens på panoramafönstren. Stark kvällssol i ögonen. Ett femtontal journalister trängs om att stå i centrum av alla pågående samtal. Femton simultana monologer utan åhörare. Pastellfärgade palestinasjalar paxar plats på de obekväma loungebänkarna. En bortglömd rapartist. Några brittiska turister.

En rödmosig programledare försöker fånga mig på vägen till askfaten och ett svartsjukedrama blockerar flyktvägen till toaletterna. Överallt runt omkring mäts status i antalet resor till Berlin. Jag ler och ljuger mig därifrån.

På väg ner för backen har gliporna mellan kullerstenarna blivit större. Vibrationerna av berusade sms avbryter Tom Waits i hörlurarna. Tunnelbanedörrarna tjuter. Ordningsvakter fyller rulltrapporna. På andra sidan de automatiska dörrarna dövar ungdomarnas skrik klackarna mot asfalten och lukten av nyuppspydd korv. En älskare väntar i porten. Någonstans på andra sidan vattnet finns du.

Ryskt barn har många namn

I ett försök att imitera väderförhållandena på den ryska tundran och förstå den karga folksjäl som P hävdar är förutsättningen för Pusjkins författarskap, samlas bokklubben för att diskutera Dottern på Landets uteservering i några tveksamma plusgrader. Tre filtar och ivrigt gungande på stolen gör varken till eller från och infravärmelampan är riktad så att den endast värmer en förtretligt liten del av hornhinnan, vilket redan tidigt i diskussionen får mig att se ut som om jag missbrukat belladonna.

Efter ett åttasidigt anförande av gruppens expert på rysk litteratur och historia tillbringar vi tre stelfrusna timmar med att finna ursäkt för Pusjkins klena karaktärer och totala brist på passion. Därefter avhandlas det oursäktbara läsarhinder som ryska namn innebär. Historien får en helt annan, och mycket mer logisk, innebörd när det står klart att Sjvabrin och Saveljitj i själva verket är två olika personer, men att Piotr Andrejevitj och Andrej Petrovitj Grinjov är samma. Att fästningar heter saker som Nizjneozernaja påverkar däremot inte läsförståelsen. Det är bara irriterande.

Snö, halshuggna kaptenskor och ryskt rättvisepatos må vara hur fostrande som helst för själ och intellekt, men vi enas alla om att det är hög tid för klassisk dekadens. Nästa bok blir Evelyn Waughs Vile Bodies, företrädesvis till starka mint juleps i högsommarhetta.

En förlorad värld

Apostladagspicknick. A har uppfunnit en ny tankelek som hon vill få alla att delta i. D jagar kanadagäss med sitt badmintonracket och J försöker desperat få sin pudel att avstå en het kärleksstund med en tuperad terrier i rosett. Ingen lyckas.

”Come Darcy, I must have you dance”. ”I certainly shall not. You know how I detest it”

Det är något väldigt paradoxalt i att musiker inte sällan har svårt för att dansa. Det känns som ett brott mot romantikens och konstens grundlagar. Dessutom är det ologiskt att kunna följa komplicerade takter med en stråke, men inte med sina egna ben, som man ju faktiskt haft tillgång till mycket längre.

Män som inte dansar är ett strålande exempel på hur vi har muterat i fel riktning. Inte bakåt, men lite diagonalt. Dansen är ännu ett attribut som blivit förhastat bortrationaliserat i evolutionen, tillsammans med svulstiga kärleksförklaringar, långa tystnader och högläsning.

Män dansar helt enkelt inte längre, lika lite som de kommer till häst. Men det är en helt annan diskussion, och så vansinnigt mycket sorgligare.

Visiting and news

Bokklubben har läst tredje boken i ett pågående Jane Austen-maraton och beslutat att ta en paus med något ryskt. Diskussionen rör relationen mellan Charlotte Lucas och Mr Collins och varför alla kvinnor måste gilla Elizabeth Bennet. Den spårar ur i ett samtal om intellektuell attraktion, socialt handikappade män och alldeles för många cigaretter på balkongen.

En klubb som vill ha mig som medlem

"Om bokklubben är tveksam till Pusjkin, är jag tveksam till bokklubben" - kommentar från cirkelns enda manliga medlem angående vilken bok som ska läsas tills nästa möte.