Bokklubben äter djävulskaka till spöregn och mörker. Diskussionen rör samma saker som alltid, oavsett bok, det vill säga Gud, kärleken och döden. Selma Lagerlöfs Jerusalem har, enligt min mening, litteraturhistoriens kanske allra vackraste hädangång. Den har mycket mer också, men det tar vi en annan gång.
"- Kommer du ihåg, du Stark Ingmar, när vi gick nere på kyrkbron och såg himmelen öppen?
- Ja, ja, nog minns jag det, när vi två såg in i himmelen, sa Stark Ingmar.
Då vände sig Stor Ingmar helt mot honom. Han log och strålade, som hade han den ljuvligaste nyhet att omtala.
- Jag går dit nu, jag, sa han till Stark Ingmar.
Då böjde torparen sig fram och såg honom djupt in i ögonen.
- Jag kommer efter, jag, sa han".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar