Allt ser ut som när jag var barn. Tågvagnarna skakar likadant. Torget är lika tomt.
Jehovas Vittnen har flyttat och sålt lokalerna till någon annan församling. Men lukterna är desamma. Frosten på räcket känns likadan mot vantarna.
Här brukade jag stå och memorera namnet på alla stationer fram till T-centralen. Jag brukade sortera grus efter storlek på perrongen och känna den där respekten för allt som är stort och ogreppbart som man gör när man är liten.
Nu fryser jag mest om knäna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar