Bort och sedan hem

Det tar nästan en timme att kryssa mellan röda linjer, plattformar och pendeltåg. Jag har med all nödvändig proviant för det som för de flesta är varje dags efter-jobbet-ritual, men som för mig är lite av en upptäcktsresa. Två böcker, äpple och fralla visar sig dock något överflödigt för de 20 minuter jag i själva verket spenderar på tåget.

Jag försöker böja pärmarna hårt isär på det gladorangea recensionsexet i knäet och låter handleden täcka övre delen av högersidan. Titeln, och till viss del de storskaliga citaten på några av sidorna, känns lite för vulgära för att dela med de två Jehovas vittnen-klädda damerna på sätet mittemot.

Jag ska hälsa på en vän. Det blir många timmar av vin och ost och den fria viljans status inom determinismen och fatalismen. På väg tillbaka, via det obligatoriska förortstorget, montesoriskolan och kolonilotterna stannar vi till en stund vid det mörklagda biblioteket.

På tåget kommer den där känslan av att vara på väg hem. En lite rusig känsla, blandad med en oförnekbart tilltagande feber.

Jag ler mot mina medpassagerare. De ler inte tillbaka. Vid Karlbergs station släntrar de, till synes förprogrammerade, ut i perfekt rad. Över perrongen. Uppför rulltrappan. En efter en försvinner de bort. Tills mörkret kring Sankt Eriksplan slukat dem alla.