Convertere ad Dominum Deum tuum

Det är en sådan där alldeles ljuvligt tempererad söndag och bokklubben samlas på en grässluttning i parken för att diskutera Waughs Opus magnum. Brideshead kan vara så mycket. En allegori över ett fallande samhälle. En retrospektiv glorifiering av något svunnet och dött. Över ungdom och oförstörd kärlek, som vittrat sönder av religion och familj. Eller mest en förvirrande och olyckligt utfallen katolsk PR-kupp. Den andas förtryckt kärlek och den nykonverterades förälskade predikan för de ännu ofrälsta. Fallna hjältar och hotande egalitarism. En Gud som ser vald olycka som en dygd.

Diskussionen finner snabbt vägen till tro. Argumenten flyger och skrämmer bort såväl picknickande turister, som förbiragglande olycksbarn. Gruppens agnostiker, som för eftermiddagen väljer att titulera sig religiös nihilist, missionerar oförtrutet om Guds aldriga existens. Men även han får något högkyrkligt i blicken när han citerar ur prologen. Han kunde ha slutat läsa på sidan 21 och varit lycklig så, menar han:

”I asked the second-in-command, "What's this place called?" He told me and, on the instant, it was as though someone had switched off the wireless, and a voice that had been bawling in my ears, incessantly, fatuously, for days beyond number, had been suddenly cut short; an immense silence followed, empty at first, but gradually, as my outraged sense regained authority, full of a multitude of sweet and natural and long-forgotten sounds: for he had spoken a name that was so familiar to me, a conjuror's name of such ancient power, that, at its mere sound, the phantoms of those haunted late years began to take flight”.

Språket i Waughs böcker är värt en alldeles egen kärlekshistoria. Ingen kan, som han, beskriva ansiktsuttrycket hos en man med ”the exhausted but resentful air of one who fears he has failed to do himself full justice on the subject of Pindar’s Orphism”. Det är ett språk som är omöjligt att inte älska. Åtminstone det är vi överrens om.