Vissa böcker är som en flygresa man sovit bort. Helt plötsligt är man någon helt annanstans, utan att kroppen har hunnit förstå vad som hänt. Toni Morrison gör alltid så. Landar plötsligt och någonstans främmande, men samtidigt oerhört bekant.
Love är inget undantag. Den pulserar som tung, sorgsen gospel, med mer blues i än handklapp. Som tabasco mot tungan och sviktande jord under fotsulorna. Rund som varm potatis mot gommen. Pärlad av svett i pannan. Full av hemliga ord och kvinnors visdom och så bredfylld av pumpande blod att man aldrig vill resa tillbaka.
Musiken spelar nästan alltid stor roll i Morrisons böcker. I Love finns den i L:s allvetande nynnande och den tunna jazz som dör ut tillsammans med en era på Cosey's Resort. Tröstande, men också bådande om nya, mer oförlåtande tider. Eller i rytmiska viskningar mellan de döende och de överlevande.
"He took all my childhood away from me, girl.
He took all of you away from me.
The sky, remember? When the sun went down?
Sand. It turned pale blue.
And the stars. Just a few at first.
Then so many they lit the whole fucking world.
Pretty. So so pretty.
Love. I really do.
Ush-hidagay. Ush-hidagay"
Rytm som skrapar som sand i munnen. Rycker hit och dit i oregelbundna taktslag. Morrison blandar syrligt och klibbigt sött. Kaxigt, men vördnadsfullt, som en drucken jazzsaxofonist. Så gör hon varje inandning helig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar