tisdag 17 november 2009

Nobody puts Baby in a corner

I omklädningsrummet berättar F att hon äntligen sagt ifrån på jobbet. Att hon vill ha feedback och bekräftelse på att hon gör ett bra jobb och är rätt person på rätt plats. Vi talar om det där. Om vikten att stå upp för sig själv och inte låta någon trampa på en. Att veta att man är bra nog och att ingen ska komma och få en att känna sig dåligt.

Och så går vi in i danssalen. Trycker höfterna längre ut och knäna spikrakt över fötterna. Pressar benen i vinklar som bara gör ont. Balanserar högt i omöjliga passéer. Allt till lärarens oimponerade stämma. Högre, rakare, snabbare, mer. Handen är för låg. Foten är för rak. Höften känns för tung. Huvudet ska vara still. Och när handen är högre, foten böjd och höften lättare - okej.

Okej är den högsta formen av pris man kan få i dansvärlden. Det finns inget belöningssystem i den subkultur som F och jag är uppvuxna i. Betygskalan är bara olika former av kritik och ett årligt, högst eventuellt, okej. Så har det alltid varit. Jag minns att en tjej i min balettklass i högstadiet en gång fick beröm för sin fot i ett hopp. "Trevlig fot" sa läraren. Jag tror att vi alla stannade blint i steget. Chockade. Upprymda. Fulla av förväntan. För någonstans i en avlägsen framtid fanns möjligheten till något mer än ett okej. Värt att kämpa för i timmar och år framför den där spegeln.

måndag 16 november 2009

Längre liv

Jag är alldeles sönderskrattad. Öm i midjan och stel i tinningarna. Mellan femtiotalsfotografering och aprikoskok for jag igår med E för att se Louis CK på Chinateatern.

Trötta, kalla och lite regnade på kommer vi dit och tränger oss in på sammetssäten med nollbenutrymme och tjockjackorna travade från knä till haka. Det blir två timmar utan andrum. 120 minuters kiknande, kindkrampande, magknipande gapskratt med tårar i ögonvrån.

Genom vattenpölarna hem försöker vi lugna oss. Skaka underkäken fri från smärta och rädda hjärtat från att överhettas av glädje. Men det går inte. Som små explosioner avlöser våra skrattsalvor varandra. Hela vägen hem och i säng.

torsdag 5 november 2009

This will only hurt for a second

I dag har jag vaccinerat mig mot svininfluensan. Beslutet föregicks av en alldeles vansinnig mängd paranoida argumentväxlingar med min pojkvän, som varken delar mitt intresse för djupgående analys eller min neurotiska personlighet. Dessutom har jag ringt alla jag känner med en läkarutbildning, suttit i vårdguidens kö och konsulterat alla möjliga svagt legitima nätforum för folk med samma rådvilla läggning som jag själv.

Kön till Gärdets vårdcentral är i längd inte helt olik den till Ikeas gratisbuss när denna introducerades någon gång under tidigt 90-tal. (Lång, för er som är för unga för referensen, men ändå hunnit lära er läsa). Med medelsvensk precision och rättvisa ringlar den sig genom en längre korridor, genom två dörrar och ut i den blöta lövsörjan på parkeringen.

Ganska snart börjar damen bakom mig i kön att anförtro mig spekulativa anekdoter om vaccintillgång, postvaccinala smärtor och dolda riskgrupper. Faktum är att stämningen i den huttrande samlingen snabbt blir familjär och så där omtänksam och fin som den bara kan bli när totala främlingar går samma ovissa öde till mötes. Leenden utbyts. Rädslor. Och tröstande ord. Långsamt, långsamt rör vi oss framåt.

När vi väl kommer fram till den sista dörren innan väntrummet låter den pratglada kvinnan bredvid mig gå före henne. In till rummet med de heliga nummerlapparna och den helgonlikt skrynkliga Röda korset-representanten som trofast upprepar mantrat om femton i taget, i ordnat led, med vänsterärmen uppkavlad, tack. Utan att se på varandra går vi den sista korridoren fram mot vaccineringsrummen. Kappan över ena armen. Den andra blottad och redo. En närmast filmisk syn, som andas alldeles för mycket tyskt trettiotal för att jag ska våga titta ordentligt.

Det flimrar lite för ögonen när den livströtta undersköterskan sticker mig. Det är inte smärtan. Det är tanken på ett eventuellt liv i totalförlamning eller med förvridet ansikte som i situationen framstår som fullt tänkbart efter en influensavaccinering. Men allt som händer är att stickerskan skriker nästa och trycker en cerisrosa påminnelse om återbesök i min hand. Och så går jag ut. I ösregnet. Förbi kvinnan som jag delat köplats med några minuter tidigare. Hon som berättat om sitt livs viktigaste ögonblick för mig och som erkänt att hon var rädd för sprutor och som jag klappat på axeln. Nu säger jag varken hej eller adjö. Det vore liksom för personligt.