Någon har målat i guld på väggen och röd sammet täcker scenen och en bit av baren. Sorlet från Stockholms vackraste bohemer klirrar mot ölflaskorna. Tröjor med urtvättat Miami Vice-tryck. Fyrtiotalskragar och täta luggar. Smärtsamma diskussioner i hörnen. Om samma saker som jag hört hela mitt liv.
Men genom fönstret över gatan lyser det gult från kala rum. Två och två står de. Tandsköterskor och telefonförsäljare på danskurs. Lite svettiga i håret.
Försiktigt gungar de. Nära, i takt till musiken. Lite för raka i ryggen. Lite för långt ifrån varandra. Utan höfter i upprepat grundsteg.
Det är en vals. Den mest trevande jag sett, men så vacker att det trycker mot halsen. Jag vill vara en av dem, där i lysrörsljuset på torsdagskvällen. Långt borta från musiken och flaskorna. Långt från kreativ smärta och vilda män.
Jag vill vara där, på andra sidan gatan. Därinne, där de vet hur man lurar döden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar