Ett av 70-talistgenerationens i styrka tilltagande karaktärsdrag är vurmen för vår egen tonår. Sällan har jag mött en grupp människor så ständigt beredda att glorifiera smaklösa kulturyttringar från åttiotalet.
På balkongen står en vän med högt uppdragna axlar. Hans röst är bruten mot den kolsvarta himlen och i hans ögon vätskas något som bara kan vara nostalgi.
”Det har inte funnits någon riktig programledare sedan Ray Cokes”, säger han plötsligt.
Jag får ett par minuter över på torget i Skärholmen medan jag väntar på A. Den bruna tegelkyrkan som ingen någonsin går in eller ut ur för tankarna till stickade löskragar, möbler i furu och fridans. Till dr Huxtable. Och Theo. Till t-shirts utan stretch och den där saabmodellen med avhuggen baklucka.
På vägen ut från teatern kommer den sista stöten. Halvvägs ner för trappan hör vi den. Pulserande som vadvener under ett aerobicspass. Det är MC Hammers "U can’t touch this".
Vi tittar på varandra, men behöver inte säga något. Båda vet vad den djupa sucken betyder. Att allt, precis allt, var bättre när det var Hammer time.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Precis allt! / Kim
Skicka en kommentar