Efteråt kommer vi att diskutera rimlig pjäslängd över bourbon och ginger ale. Då kommer vi att le åt smärtan i knäna och stelheten i nacken. Vi kommer att rycka på axlarna åt att vi just överlevt tre och en halv timme på oklädda gradängsystem och en kall promenad över kullersten. Vi kommer att kunna gå vidare och skratta åt det usla dramat och de trista skådespelarna. Men inte riktigt än.
Än så länge sitter vi och försöker vrida oss i en ny riktning för att döva surret i benen. Än så länge försöker vi andas den där nya lugnande näsandningen som J lärde ut häromdagen. Än så länge klamrar vi oss krampaktigt fast vid bilden av vatten som slår mot klippor för att undvika otillbörlig tankegisslantagning.
A tittar på klockan för minst fjärde gången. Fyrtio minuter kvar, tecknar hon gråtfärdigt. Hennes radgranne, som flera gånger nickat till i första akten, har gått i paus.
Men vi sitter kvar och jag kan svära på att jag känner hur jag åldras. Hur huden förlorar i elasticitet och brösten behöver mer stöd. Hur läpparna spricker och ögonen krymper ihop till små, små streck. Hur jag behöver kalcium i tablettform för att någonsin kunna stå upp igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det här är mycket, mycket roligt,
Man kan lugnt påstå att vi valt olika vägar att vandra med våra bloggar.
Tack e, jag tycker att det vinglar på gränsen till mycket sorgligt.
Och ja, donny, det är nog sant. Och förmodligen helt oundvikligt.
Skicka en kommentar