I ett försök att imitera väderförhållandena på den ryska tundran och förstå den karga folksjäl som P hävdar är förutsättningen för Pusjkins författarskap, samlas bokklubben för att diskutera Dottern på Landets uteservering i några tveksamma plusgrader. Tre filtar och ivrigt gungande på stolen gör varken till eller från och infravärmelampan är riktad så att den endast värmer en förtretligt liten del av hornhinnan, vilket redan tidigt i diskussionen får mig att se ut som om jag missbrukat belladonna.
Efter ett åttasidigt anförande av gruppens expert på rysk litteratur och historia tillbringar vi tre stelfrusna timmar med att finna ursäkt för Pusjkins klena karaktärer och totala brist på passion. Därefter avhandlas det oursäktbara läsarhinder som ryska namn innebär. Historien får en helt annan, och mycket mer logisk, innebörd när det står klart att Sjvabrin och Saveljitj i själva verket är två olika personer, men att Piotr Andrejevitj och Andrej Petrovitj Grinjov är samma. Att fästningar heter saker som Nizjneozernaja påverkar däremot inte läsförståelsen. Det är bara irriterande.
Snö, halshuggna kaptenskor och ryskt rättvisepatos må vara hur fostrande som helst för själ och intellekt, men vi enas alla om att det är hög tid för klassisk dekadens. Nästa bok blir Evelyn Waughs Vile Bodies, företrädesvis till starka mint juleps i högsommarhetta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar