Busschaufförernas krav på toalettpauser och höjd svältlön förlänar A och mig ett ypperligt tillfälle till en hel dags klassiskt flanerande. Det blir en dag som blandar vilt mellan högt och lågt. Diskussioner om klackhöjd och Guds inre väsen. Om maktstrukturer under 20-talet, empire, kärlek och den perfekta skenmanövern för att undvika attackerande gäss. Efter en lång frukost bland bigarråträd och drivhus promenerar vi mot strömmen av turister för att se på Endymion.
Att gå och se på Endymion är en tradition som både inleder och avslutar sommaren och som blivit något av en helig stund. Det är något andäktigt i att smyga, flankerad av gudar och musor, över det lätt sluttande, svartvita golvet, mot honom. Utslagen och överdimensionerad. Särade läppar och knän. Ögonen tunga av evig sömn.
På väg hem romantiserar vi kring hösten och när de första dropparna varnar om ösregn saktar vi farten och böjer huvudet bakåt. Det smattrar över borggården. Himlen vänder sig ned i mörka drivor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
"Att gå och se på Endymion är en tradition som både inleder och avslutar sommaren"
Inledde ni eller avslutade ni sommaren?
För mig har den varken börjat eller slutat.
Det blir lätt så här i limbo ... f'låt, Kalmar.
Skicka en kommentar