Jag följer E på hans livs första riktiga biblioteksbesök. Anledningen är vår intensifierade jakt på den bästa översättningen av Salingers Catcher in the Rye.
Det är något ceremoniellt över tilldragelsen. Tyst i bakgrunden känner jag mig närmast rörd när den gamla, gamla damen med, enligt E, inte fullt så torra händer som man vill att en bibliotekarie ska ha, skjuter över det nypressade lånekortet till vår sida disken.
Ett kort rus av stolthet. Som efter ett klarat mandomsprov. Ett dop. En slutförd helryggstatuering. Jag vill sjunga något andäktigt, krossa ett glas eller åtminstone säga några väl valda.
Men inget av det passar sig på bibliotek. Vördnadsfullt lämnar vi istället det heliga rummet. Jag viskandes. E lite för högljudd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Grejen med översättningar av The Catcher in the Rye är att ingen av dem har lyckats med en vettig översättning av ordet "neck" i slutscenen. Thus missar man en fin detalj. Annars är väl Östergren att rekommendera. / Kim
Det låter oroväckande. Jag tror dock att det blev Östergren till slut.
Skicka en kommentar