A sjunker ner på den röda sammetssitsen bredvid mig. Hon är uppe i en problematiserande monolog om tidsförflyttningar när ridån går upp och kören slår emot oss. Det tar högst 30 sekunder tills dess att jag börjar känna hur struphuvud och bröstkorg sugs inåt. Hur näsan kolsyras och det börjar sticka i kinderna innan tårarna kommer.
Det är en bön på urusel franska. En bön i den yttersta uppgivenheten, till en gud som verkar ha brutit alla sina löften. En bön i strålkastarljus, med metallisk dekor och allt annat än trovärdig kostym. Men den slår rakt mot solar plexus.
Till första paus har jag hämtat mig. A och jag har väldigt fasta pausrutiner, som utvecklats efter år av lite väl regelbundna operabesök. A köper läkerol i garderoben för att inte tvångshosta i andra akten. Sedan går vi mot strömmen från parkett upp till fjärde radens läktare och diskuterar hur många som skulle krossas om den enorma ljuskronan föll ner i publikhavet.
Med andra och tredje akten är magin bruten och jag andas obehindrat igen. Ridån faller och genom applåderna återupptar A iakttagelsen om tidsförflyttningar. Hon är emot dem, tror jag. Generellt sett, i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar