I den bästa av världar

Om jag fick bestämma skulle människor på gatan väldigt sällan, men då och då, vända sig om och viska till varandra med skräckblandad förvåning: ”Titta, där går en man utan hatt!”

Jag har varit här förut

Allt ser ut som när jag var barn. Tågvagnarna skakar likadant. Torget är lika tomt.

Jehovas Vittnen har flyttat och sålt lokalerna till någon annan församling. Men lukterna är desamma. Frosten på räcket känns likadan mot vantarna.

Här brukade jag stå och memorera namnet på alla stationer fram till T-centralen. Jag brukade sortera grus efter storlek på perrongen och känna den där respekten för allt som är stort och ogreppbart som man gör när man är liten.

Nu fryser jag mest om knäna.

Ut flykt

Jag plockar nypon nedanför parken. Långt borta från kristet hat och tilltrasslad kärlek. Det är vått av sliriga löv på gräset och stövlarna får sjunka ända ner till anklarna. Regnet får sudda ut alla påmålade ansiktsdrag. Och håret får locka sig alldeles precis så taggigt som det vill.

Så länge det lyser mittemot

Någon har målat i guld på väggen och röd sammet täcker scenen och en bit av baren. Sorlet från Stockholms vackraste bohemer klirrar mot ölflaskorna. Tröjor med urtvättat Miami Vice-tryck. Fyrtiotalskragar och täta luggar. Smärtsamma diskussioner i hörnen. Om samma saker som jag hört hela mitt liv.

Men genom fönstret över gatan lyser det gult från kala rum. Två och två står de. Tandsköterskor och telefonförsäljare på danskurs. Lite svettiga i håret.

Försiktigt gungar de. Nära, i takt till musiken. Lite för raka i ryggen. Lite för långt ifrån varandra. Utan höfter i upprepat grundsteg.

Det är en vals. Den mest trevande jag sett, men så vacker att det trycker mot halsen. Jag vill vara en av dem, där i lysrörsljuset på torsdagskvällen. Långt borta från musiken och flaskorna. Långt från kreativ smärta och vilda män.

Jag vill vara där, på andra sidan gatan. Därinne, där de vet hur man lurar döden.

Jesus, Mary and Joseph

Vi ser den fantastiska 70-talsdokumentären Marjoe, till kakor och färsk lemonad. Diskussionen efteråt blandar vemod med ilska. Den lämnar också kvar en sjuklig längtan efter högre frisyrer.

Vad jag har lärt mig så här långt:
- Med rätt mängd halleluja och amen kan man tjäna väldigt mycket pengar.
- Det finns egentligen inga mönster som skär sig mot varandra.
- Vattensängen fick aldrig det uppsving den förtjänade.
- Det är synd om människorna.

Tant Gredelin

Jag har kokat sylt med björnbär och vit choklad.

Vargtimmar

Jag vaknar längst ute på kanten. Jag försöker häva honom åt sidan inåt, men det går inte. Så jag ligger kvar en stund och lyssnar när han pratar i sömnen. Sedan går jag upp och gör te.

Hela staden sover. Gränden ligger becksvart nedanför och det är så tyst att man kan höra kylskåpet knastra.

Jag älskar att sitta vaken och skriva när allt annat är dött. Det ger mig en känsla av att jag, just i denna stund, har ansvar för hela världens kreativitet. Att jag har jouren mellan kvällspass och morgonpass i det stora skapandet.

I fönstret drar jag knäna uppåt och lägger örat mot den iskalla glasrutan. Det visslar därute av vind som går förbi.

Motorcycle Boy

S har världens finaste t-shirt. Och helt ny Rumble fish-frisyr.

Right up my alley

Det är höst i gränden.

Jump street, Scocco och bodybuilderbyxor

Ett av 70-talistgenerationens i styrka tilltagande karaktärsdrag är vurmen för vår egen tonår. Sällan har jag mött en grupp människor så ständigt beredda att glorifiera smaklösa kulturyttringar från åttiotalet.

På balkongen står en vän med högt uppdragna axlar. Hans röst är bruten mot den kolsvarta himlen och i hans ögon vätskas något som bara kan vara nostalgi.
”Det har inte funnits någon riktig programledare sedan Ray Cokes”, säger han plötsligt.

Jag får ett par minuter över på torget i Skärholmen medan jag väntar på A. Den bruna tegelkyrkan som ingen någonsin går in eller ut ur för tankarna till stickade löskragar, möbler i furu och fridans. Till dr Huxtable. Och Theo. Till t-shirts utan stretch och den där saabmodellen med avhuggen baklucka.

På vägen ut från teatern kommer den sista stöten. Halvvägs ner för trappan hör vi den. Pulserande som vadvener under ett aerobicspass. Det är MC Hammers "U can’t touch this".

Vi tittar på varandra, men behöver inte säga något. Båda vet vad den djupa sucken betyder. Att allt, precis allt, var bättre när det var Hammer time.

Högtidlig förrättning

Jag följer E på hans livs första riktiga biblioteksbesök. Anledningen är vår intensifierade jakt på den bästa översättningen av Salingers Catcher in the Rye.

Det är något ceremoniellt över tilldragelsen. Tyst i bakgrunden känner jag mig närmast rörd när den gamla, gamla damen med, enligt E, inte fullt så torra händer som man vill att en bibliotekarie ska ha, skjuter över det nypressade lånekortet till vår sida disken.

Ett kort rus av stolthet. Som efter ett klarat mandomsprov. Ett dop. En slutförd helryggstatuering. Jag vill sjunga något andäktigt, krossa ett glas eller åtminstone säga några väl valda.

Men inget av det passar sig på bibliotek. Vördnadsfullt lämnar vi istället det heliga rummet. Jag viskandes. E lite för högljudd.

Om arternas uppkomst

Vagnen kryllar av dem. De häver sig med tubsockorna före över tågsäten. Klättrar på bagage. Balanserar på armstöd.

Jag har courtside seats till ett antropologiskt liveseminarium om skapandet av patriarkala strukturer. Efter två timmar och 55 minuter vet jag dessutom svaret på några av vårt samhälles mest grundläggande frågeställningar om arv och miljö.

De är ett lag av någon sort, eventuellt handboll. I en ålder som är svår att bestämma. Ett par månader in i puberteten gissningsvis. Mer acne än ansikte. De pungsparkas, trycker ner schweizernötrutor i varandras kalsonger och sprutar fanta genom näsan. Deras vokabulär är 20 procent sport, 80 procent bög, hora och turk.

Tränaren har mörka sweatpants i blandmaterial. Ibland vänder han sig om och säger ”dämpa er lite, grabbar” med flerårigt tränad basröst. I övrigt verkar han inte bekymra sig nämnvärt över det faktum att en ny generation män formas till underutbildade grottmänniskor på hans watch. Han läser Jan Guillou.

Norén, akt 2

Lördagen har bjudit på en väl avvägd blandning av intryck. Ett alldeles för plötsligt uppvaknande, en höggravid vän, en smärre kris, ett triangeldrama, en halv kanelbulle, två kristna män, två inte fullt så kristna män, en obefogad ursäkt och några väldigt goda råd. Allt till ett soundtrack av Nick Cave.

Jag ber att få tacka samtliga medverkande.

Getting biblical

Precis som verkligheten är bibeln full av kvinnors list och mäns bristande förstånd. Visst finns där manliga hjältar också, men i riktigt prekära situationer - när skiten på allvar träffar fläkten - verkar det som om tjejerna får stå för testiklarna. De bibliska kvinnorna slår brutalt och utan pardon - inte sällan med hjälp av historiens effektivaste vapen.

Den vackra Judith förför den fruktade generalen Holofernes, för att sedan i korta drag, supa honom under bordet och hugga huvudet av honom. Bara så. Den uträknande Delila avslöjar nasiren Simsons hemlighet och tillintetgör honom sedan skoningslöst. Hon lurar honom i säng, förråder honom, skär av hans långa hår och berövar honom hans styrka. Därefter överlämnar hon honom till fienden.

Drottningen Ester använder sin list och kungens kärlek för att rädda folket undan säker död. I samma veva ombesörjer hon lite smidigt att den onde Haman, som planerat att döda alla judar, förpassas till galgen.

Den nytestamentliga danserskan Salome har inte en fullt lika behjärtansvärd ursäkt för sitt beteende. Målmedvetet klär hon av sig sju lager slöja och får en betagen Herodes att lova henne vad som helst. Och nej, hon väljer inte en spa-weekend. Hon vill ha Johannes döparens huvud på ett fat.

Faktum är att redan den allra första kvinnan ställer till en hel del debacle­. Den som kan sin skapelseteologi vet att all djävulskap i världen egentligen kan skyllas på Eva. För inte nog med att hon själv äter av det förbjudna äpplet. Hon drar med sig sin man, och i förlängningen hela mänskligheten, i fördärvet. Resultatet är sjukdom, död och förlossningssmärtor, för att nämna några godbitar. Thanks, sister.

I en källare med öl

Det ska handla om manlighet. Om att vara fast i en roll. Mannen som gruppdjuret som inte kan värja sig mot sina artfränders kollektiva missriktning. Mannen som vill ur alla mallar och egentligen bara få vara som vi andra.

Bredbågade glasögon. Tjejer i blus utan behå. De nickar med armarna i kors. För de förstår. De förstår eftersom det är rätt att förstå.

Det blir en fin stund, på mäns vis. Ryggdunkar lättar upp mellan känsloyttringarna. Ironiska visa-pattarna-rop mildrar berättelserna om att inte räcka till. En klunk Heineken ersätter vartannat darr på rösten och ger mod att beskriva en rotlös längtan efter kärlek.

Det serveras gratis sprit i baren.

D har nya kängor. De klär honom.