Te har alltid varit min dryck. Ibland lite för mycket så. Jag dricker te till i stort sett alla måltider och i alla pauser mellan dem, oavsett årstid. Jag minns att några av mina vänner i Lund iscensatte en intervention för mig och min rumskompis en gång. De tvingade oss att skriva upp alla koppar te vi drack för att vi sedan, förfasade av resultatet, skulle bli mer nyanserade i vårt drickande. Beroendet hade då nått så långt att soptunnan till mer än hälften bestod av tepåsar och blött ihopbollat löste och vi brukade båda kompulsivt trycka på tekokarknappen varje gång vi gick förbi köket. Dessutom hade vi, jag vill tro omedvetna om det enerverande i ritualen, gjort en liten ceremoniell sång som sjöngs högtidligt varje gång vi tillredde varsin kopp. ”Tea for two and two for tea” hette den.
Efter våra vänners oroade uppmaningar började vi registrera varje drucken kopp te med ett kryss i en liten bok i köket. Där kunde vi räknade till mellan arton och tjugo koppar var per dag, vilket gjorde att åtminstone jag insåg allvaret och började trappa ner.
På senare tid har jag fått motta en annan typ av terelaterat klagomål. Tydligen gör jag hela tiden te, men dricker inte mer än en tredjedel av koppen, vilket upplevs som irriterande av dem som delar min vardag (jag skriver ”dem” men i själva verket är det givetvis bara E som skulle kunna irritera sig på något sådant).
Så. För att visa på förändringsvilja och ödmjuk självinsikt har jag nu hittat den perfekta lösningen på problemet: Mindre koppar. Dessa rymmer ungefär en tredjedel av en vanlig tekopp och borde, om klagarens tes stämmer, vara som gjorda för mig. Hittills måste jag dock säga att min antites visat sig aningen starkare, eftersom jag redan är inne på min tredje påfyllning.
Min barndomsbästis tillrättavisade mig någon gång i sjuårsåldern och förklarade att det bara var obildade lantisar som sa ”brandgult”. Om man överhuvudtaget ville bli tagen på allvar i världsvana kretsar sa man istället ”orange”. Gärna med fransk glidning från r:et till a:et.
Oavsett om det stämmer eller inte så blev färgen helt oplanerat temat för den här helgens inköp. En klänning, två äggkoppar och en porslinsburk med små blommor, som kommer passa perfekt att ha bakpulver i.
Det har varit en dag av hagelstormar, iskallt regn och eld från himlen. Både utanför fönstret och i mer känslomässig form. Egentligen en alldeles för ondsint liten dag för att att besjungas i bloggform.
Men kvällen har varit finare än snus och kaffe och förtjänar åtminstone några rader om livets storhet. A och jag har druckit te och gjort upp högtflygande planer inför hösten. Vi har bokat den breddfull av dans och böcker. Av friska ben och vind i hår. Men lämnat plats kvar för sanslöst mycket kärlek.
Dagens brandutrymning toppas med att någon (i ett desperat försök att stänga av den ekande brandlarmssignalen) slänger sig över receptionens överfallslarm. Det får konsekvensen att inte bara brandkåren, utan även halva södermalmspolisen, dundrar in på den överfulla strandpromenaden utanför redaktionshuset där vi står uppradade i regnet. Några ängsliga reportrar, en handfull fotografer och så kostymnissarna från plan 5.
Men när polismännen får klart för sig att ingen blivit överfallen åker de hem igen. Och när brandmännen konstaterat att den där röklukten på andra våningen inte går att hitta källan till följer de efter. Vi andra får gå tillbaka in igen. Förbi den fortfarande lika starka röklukten i trapphuset. För att tillbringa resten av eftermiddagen i livrädsla över att den ofunna branden när som helst ska lämna sitt gömställe och sluka oss alla.
Drömmen om en cykeltur i regn blev istället en långpromenad med alldeles för tunna strumpor under kjolen. Men julkolan blev bakad, virad i papper och lagd i mammas fina gamla chokladburk.
Det är höst i luften. Bara ett uns, men ändå lagom mycket för att man ska vilja cykla i ösregn, dricka te och baka julkola. Det är i alla fall vad jag tänker göra idag. Så snart jag skrivit klart om skuldsanering, olovlig körning och galna vildkatter.
Under helgens extremt långsamma båttur i M:s gamla träbåt registrerade jag att båtfolk verkar ha för vana att hälsa sådär riktigt varmt och broderligt på varandra när de möts på sjön, trots att de aldrig har setts förut. Det tycker jag känns vansinnigt charmigt. I den lilla by där min mormor och morfar bor funkar det precis likadant. Människor man aldrig någonsin sett förut vänder sig om på trottoaren, sträcker upp en inkluderande hand i vädret och utbrister ett småländskt ”hallå där!”. Bara för att man befinner sig i samma avkrok. Och därigenom på något sätt hör ihop.
På väg hem från jobbet provar jag samma idé på en grupp människor som jag alldeles nyligen blivit en del av – cyklisterna. Viss om att jag är på väg att starta en ny, kärleksfull subkultur hälsar jag glatt på alla mina medcyklare. Inte med skrämmande vinkningar eller byfåniga blinkningar, utan med en alldeles lagom avvägd nick, tillsammans med ett milt, förstående leende.
Det funkar sisådär. Dels är mina nya fränder bra många fler än både byborna i Småland och de mötande båtarna i Riddarfjärden. Sedan forsar de också så vansinnigt fort över Västerbron att det ganska snart blir att betrakta som en trafikfara att försöka fånga deras uppmärksamhet.
I stort sett alla jag möter ignorerar mig helt. Några få ger mig istället den där drop-dead-jävla-lantis-blicken som bara riktigt inbitna stockholmare behärskar. Den enda som återgäldar mitt desperata försök till förbrödring är en friskis-och-svettis-ledare i full stretchmundering och pannband. Men hennes leende känns mer som resultatet av nyligen utsöndrade endorfiner och en cheerleaderkäck livsåskådning, än något annat.
Och så killen utanför Maranathas nya väckelsetält förstås. Han ler riktigt varmt. Men det känns inte heller riktigt äkta, eftersom han främst verkar vara ute efter att vinna själar. Och så har han ingen cykel heller.
Jag vill inte på något vis antyda att sommaren skulle vara över, även om jag skulle kunna tillbringa en hel blogg, betydligt flitigare uppdaterad än denna, med att romantisera över hösten. Däremot är min semester alldeles på tok för definitivt slut och allting har så smått börjat återgå till vad bortskämda människor refererar till som ”det vanliga”. Men innan jag åter på allvar fördjupar mig i blekkopierade tingsrättsdomar, sluddriga polisrapporter och jakten på små väskryckta tanter tycker jag att det finns plats för en liten tillbakablick.
Den senaste tiden har mest cirkulerat kring god mat och goda samtal. Vi har varit alldeles isolerade på en liten ö i skärgården och fiskat abborre från klipporna, plockat blåbär, funderat över livet och dansat vals till Evert Taube på verandan.
Men sommaren har egentligen varit mycket mer än så. Bland annat har jag hunnit med att utveckla ett lättare beroende av nikotinplåster, väldigt nästan gått med i en norrländsk sekt, misslyckats med att åka vattenskidor och bogserat en havererad bil genom halva bibelbältet.
Vi tillbringar vår sista skälvande semester i ett litet hus på en ö i skärgården. Det är precis vad vi behöver. E lyfter tunga saker, angör bryggor och drar kärror upp för branta backar. Jag bakar paj av vildhallon och blåbär och hänger långstrumpor på tork i vinden. Och i duschen under fönstret bor en padda. Nästan lika stor som jag.
Jag har varit på utflykt. Ända så långt ut i världen att man måste åka skakigt pendeltåg för att komma fram. Det visar sig inte bara bli en förmiddag av trist bläddrande i de senaste veckornas tingsrättsdomar - det blir också en resa tillbaka i tiden.
Till plastblommor på gulnade fönsterbleck. Till datorer med inbyggd diskettstation, illa veckade gardiner och porfyrimiterat plastgolv. Och så hittar jag den här gamla klenoden, som dateras till någon gång kring tiden för drottning Kristinas kröning.
Det står två bråkstakar i porten. Lite äldre än de vill vara. De är sådär solbrända som bara svenska män tillåter sig själva att bli. Rödtonade i tinningarna. Håret blont och välklippt. Den ene har solglasögon och en isblå tenniströja. Båda har shorts. Och så skriker de. Som män gör när de inte har någon givande sysselsättning. Det är en fin kväll.
För en tid sedan dog min mobiltelefon. Vi tog med den till alla de bästa doktorerna, men den gick helt enkelt inte att återuppliva. Beskedet var inte så mycket en sorg (vi hade aldrig den sortens känslor för varandra) som en plötslig insikt om hur mycket jag faktiskt förlorat på dess bortgång. Den tog inte bara med sig större delen förra årets bilder i graven, utan även alla mina vänners telefonnummer.
De senare är lätta att få tillbaka. Det som grämer mig med den gråa plastbit som numera ligger på lit de parade i köksskåpet, är all den meningslösa information som finns i den som jag aldrig kommer att behöva igen och därför inte kommer att arbeta för att få tillbaka. Innanför dess numera permanent slocknade display vilar nummer till gamla arbetskamrater jag aldrig textar. Där finns Gudrun Schymans säkerligen utbytta mobilnummer. Och kontaktuppgifter till före detta pojkvänner som jag inte sparat någonting annat ifrån. Där finns också numret till den där obehaglige dansaren som fått namnet "Svara inte för Guds skull" i telefonboken och som nu kan vara i stort sett vilken oannonserad påringare som helst.
Övergången till den fina rosa reboundtelefonen har dock mildrat förlusten något. Och idag kom en tröstande påminnelse om hur det var förr, när den gamla telefonen levde och mådde bra. En man, låt oss kalla honom Karl, som jag aldrig hört talas om, pratat med eller träffat meddelar att han bytt telefonnummer igen. Det är minst tionde gången jag hör från honom. Antingen skriver han att han blir lite sen till festen jag inte håller. Undrar om resan jag inte åkt på gått bra. Eller så vill han bara önska God jul.
Varje gång skriver jag tillbaka att jag inte är den han tror. Att han fått fel telefonnummer och att hans väninna förmodligen är hemskt orolig och undrar varför han dissar hennes fest. Men inte den här gången. Den här gången sparar jag hans nummer i min nya försiktigt växande kontaktlista.
Det är ingen engångsföreteelse. Mannen på parkeringen vid rondellen gör det. Den 18åriga tjejen utanför goodwillbutiken också. Liksom kvinnan som förmodligen är hennes mor. Ogenerat och fullkomligt okontrollerat stirrar de på mig, med en blandning av avsmak och förvåning. Sådär som man gör när man ser någon som lika gärna skulle kunna vara man som kvinna och man känner ett sjukligt behov av att ta reda på vilket. Öppen mun. Vandrande blick upp längs kroppen. Ned. Och sedan upp igen.
Jag kontrollerar att jag inte av misstag fått på mig en tröja med något vulgärt tryck av typen ”min pappa knullade din mamma på Teneriffa och allt jag fick var den här t-shirten”. Det har jag inte. Jag har inte heller spillt rosa cupcake-frosting över magen. Behån syns inte och brösten är kvar i den. Inte ens kjolen har vridit sig sådär fult ett halvt varv runt kroppen som den gör ibland.
Jag beslutar mig därför att ignorera den obehagliga känslan av att något är fruktansvärt fel och fortsätter in i affären. Det är en närmast surrealistisk upplevelse. Först vänder sig kvinnorna i kassan om. Sedan, som i slow motion, vrider sig havet av kunder bort från de billiga porslinskatterna och askfaten och mot ingången. Alla tittar på mig. Lite bondskt och skärrat sådär. Som om jag haft kulsprutor i båda händerna och ropat något macho med österrikisk brytning. Runt hörnet, intill hyllan med kakburkar, försöker jag stirra tillbaka. Liksom för att uppmärksamma den fetlagda damen i polyester om att hon faktiskt har fastnat med blicken. Det hjälper inte alls. Om möjligt stirrar hon ännu mer. Såvida jag inte missat det faktum att jag har ett öppet köttsår i ansiktet hittar jag ingen annan förklaring än att jag måste var obehagligt lik någon frikyrklig superkändis jag inte känner till. Eller möjligen någon skandalomsusad pastorsdotter som det viskas om i stan just den här veckan.
Det oblyga gloendet är lite av ett trademark för min kära hemstad. Det finns teorier om att det härstammar från alldeles för mycket tv-tittande och oförmågan att skilja på verkligheten och Allsång på Skansen. Att folk helt enkelt inte registrerat att personen de tittar på kan se dem tillbaka. Men det verkar orimligt. Förmodligen är det bara ännu ett av många raffinerade sätt som bygdens invånare har utvecklat för att skrämma bort inkräktare, återvändare och ateister.
Man har siktat färska björnspår i skogen, men vi sluter knäna hårt kring varma hästryggar och rider ut. Det närmar sig midnatt. Försiktigt vadar vi ut i älven med mygg kring mun och armar. Hårt mot ytan rasslar de när solen slickar sig längs berget. Detta är jordens vackraste plats. Jag behöver aldrig se någon annan.
Det brinner rött över klipporna. Varma av uppförsbacke och zambiskt myggmedel balanserar vi ut längs spången. Därunder vrålar hon. Den vackraste fors jag någonsin sett. Som lösgjorde hon all världens uppdämda vrede. Som skrek hon ut dess samlade sorg.
Vi har åkt så långt att asfalten tagit slut och solen nästan helt slutat upp med att gå ned. Här kan man se flera mil över skogen och vattnet och det är något i luften som gör andetagen lite lugnare och samtalen lite tystare.
Men bäst av allt är nog ändå det faktum att vi får bo på hotell. Jag fullkomligt älskar att bo på hotell. Att lakanen är bländvita och manglade. Att man får slänga handdukarna på golvet när man har duschat. Och att man liksom både är hemma och på upptäcktsfärd samtidigt. Dessutom får man äta frukost med små små marmeladburkar när man vaknar.
I dag har vi aktat oss för att trilla i Helvetesgapet. Vi har också balanserat halvvägs ut i Siljan på hala stenar, träffat en man som kombinerar bageriverksamhet med varghundsuppfödning och checkat in på hotell/frisörsalong/solarium/pub/begravningsbyrå i Jämtland. Och så har E sjungit "If I was a rich man", som i hans version något felaktigt blivit "If I was a big girl", i 30 mil.
Vi är på resa norrut och tillbringar natten i världens sötaste gamla skola i Dalarna. Från fönstret vägrar solen att gå ned över träden och till ljudet av absolut ingenting somnar vi från en dag vid sjöar och underbart branta raviner.
Jag minns att jag brukade tycka att det var lite obehagligt att gå genom gränden sent på natten när jag först flyttade hit. Jag brukade ta sats på väg ner i trappan och sedan rusa allt vad jag kunde tills jag var framme vid porten. Eller åtminstone gå med raska steg och någon stackars yrvaken vän i telefonen som säkerhetsåtgärd.
Nu känner jag alla skuggor. Jag vet var fläderbuskarna växer lågt och var man måste ducka för att inte få grenar i huvudet. Nu är den min gränd och när jag passerar sista trappsteget saktar jag ned istället för att skynda på. Dessutom finns numera ett alldeles nytt ansikte som vakar över förbipasserande nattvandrare från muren. Det känns tryggt. Och vackert.
Det har varit en alldeles underbar vecka i de småländska skogarna. Allt är så annorlunda här. Sävligt och rakt. Och minnen har en tendens att blanda sig med nuet, som i den där romanen av William Golding som jag aldrig orkade läsa klart.
Mellan oändligt sköna och långdragna vilopauser under träd har mitt barndomshem även den här gången bjudit på alla de inslag som kommit att bli obligatoriska för ett besök här. Jag har sett den alltid lika fantastiska Jane Austen-filmen tillsammans med min mor (den tog för några år sedan över som standardfilm efter Mångalen med Cher och har vid det här laget stått sig igenom ett 40-tal visningar). Jag har blivit attackerad av den arga svanen i sjön (bara två gånger, vilket nog tyder på att han börjar bli mindre neurotisk, alternativt tröttare). Jag har också hunnit med att sjunga falska duetter ur psalmboken, springa i nedförsbacken mellan åkrarna, bläddra i hemslöjdstidningar och pyjamasgunga i hängmattan.
I morgon bär det av tillbaka till huvudstaden. Och sedan norrut.
Att gå på skönhetssalong är en mycket speciell upplevelse. Fenomenet är inte bara en del av en kvinnlig subkultur som man annars bara stöter på i amerikansk-italienska filmer och tv-serier. Det är också en närmast katolsk erfarenhet, som på många sätt ersätter så väl dyra terapisessioner som långrandiga kyrkobesök. Myllret av kvinnor, det lågmälda skvallret och den berusande rökelsedoften av permanentvätska blandat med handcreme ger en känsla av att äntra en helig värld, med alldeles egna regler, endast för invigda.
Först den obligatoriska bikten. Hur länge sedan sist? frågar prästen bakom gallret. Och det var för längesedan. Det är lika bra att säga sanningen direkt. För precis som Gud, ser hudterapeuten alla begågna synder i skenet av det upplysta förstoringsglaset. Därefter syndabekännelsen. Nej, jag har inte exfolierat, jag har försummat området kring ögonen och ja, jag dricker nog för lite vatten.
Till syndernas förlåtelse i form av pulserande ånga mot lerinpackning flyter jag bort i bönemumlet. Okända kvinnors livsberättelser bildar ett lugnande bakgrundssorl mot hummandet av nagelspecialister och ögonfransfärgare. Någon har lämnat sin man. Det var på tiden och hon ångrar inget. En annan är besviken över vännernas midsommarplaner. En tredje vill byta karriär, men vet inte om hon vågar. Alla förstår. Nickar. Ger råd.
När lacket torkat och huden absorberat all olja stänger jag dörren bakom mig. Omdöpt och lite lätt frälst återvänder jag till en värld där ingen ler åt främlingar.
Det har varit en mycket angenäm helg här i Småland och min kära barndomsstad har visat sig från sin allra märkligaste sida. Jönköping har nämligen lyckats tajma fyra stora kulturhändelser på ett och samma veckoslut, vilket gör blandningen av besökare i stan alldeles extra intrikat.
Förutom den årliga Dreamhackfesten, som bidrar med ett tiotusental introvert intelligenta och undernärda datakillar, har staden haft nöjet att agera arena för SM i traktorpulling - "ett eldorado för traktorintresserade" enligt den lokala tidningen. Dessutom annordnades junior-EM i tyngdlyftning (det är av etiska skäl som jag avhåller mig från att beskriva det klientel som följer en sådan tävling). Som kronan på verket inleddes också den beryktade Nyhemsveckan, vilket innebär att den heliga staden för tillfället huserar fler tillresta pingstvänner än vad som kan anses rimligt.
Jag kan inte ens spekulera i de många förtjusande möten denna smältdegel av människor kan ha gett upphov till under helgen. Själv har jag mest njutit av Toni Morrisons skonsamma sällskap under valnötsträdet i trädgården.
Imorgon åker jag med S till Småland. Jag har förberett för resan genom att baka olika typer av bilfärdsgodis. S har, om jag känner honom rätt, övat in ett par nya one-liners och en hel del outhärdligt göteborgska vitsar.
I helgen har jag haft min kära mor på besök. Vi har dansat till Lasse Berghagen för öppna fönster, sett Barberaren i Sevilla på Operan, tjuvlyssnat på tonåringar, tittat på romantisk komedi och provat massvis med klänningar.
Jag har också hunnit rösta under de högtidligaste av former och passat på att göra humanisternas nyanserade antireligionstest. Det informerade mig om att jag var "religiös, men med ett öppet sinne”. Det gav mig också helt nya och högst uppfriskande fördomar om människor som inte tror på Gud.
