Att gå på skönhetssalong är en mycket speciell upplevelse. Fenomenet är inte bara en del av en kvinnlig subkultur som man annars bara stöter på i amerikansk-italienska filmer och tv-serier. Det är också en närmast katolsk erfarenhet, som på många sätt ersätter så väl dyra terapisessioner som långrandiga kyrkobesök. Myllret av kvinnor, det lågmälda skvallret och den berusande rökelsedoften av permanentvätska blandat med handcreme ger en känsla av att äntra en helig värld, med alldeles egna regler, endast för invigda.
Först den obligatoriska bikten. Hur länge sedan sist? frågar prästen bakom gallret. Och det var för längesedan. Det är lika bra att säga sanningen direkt. För precis som Gud, ser hudterapeuten alla begågna synder i skenet av det upplysta förstoringsglaset. Därefter syndabekännelsen. Nej, jag har inte exfolierat, jag har försummat området kring ögonen och ja, jag dricker nog för lite vatten.
Till syndernas förlåtelse i form av pulserande ånga mot lerinpackning flyter jag bort i bönemumlet. Okända kvinnors livsberättelser bildar ett lugnande bakgrundssorl mot hummandet av nagelspecialister och ögonfransfärgare. Någon har lämnat sin man. Det var på tiden och hon ångrar inget. En annan är besviken över vännernas midsommarplaner. En tredje vill byta karriär, men vet inte om hon vågar. Alla förstår. Nickar. Ger råd.
När lacket torkat och huden absorberat all olja stänger jag dörren bakom mig. Omdöpt och lite lätt frälst återvänder jag till en värld där ingen ler åt främlingar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar