Te har alltid varit min dryck. Ibland lite för mycket så. Jag dricker te till i stort sett alla måltider och i alla pauser mellan dem, oavsett årstid. Jag minns att några av mina vänner i Lund iscensatte en intervention för mig och min rumskompis en gång. De tvingade oss att skriva upp alla koppar te vi drack för att vi sedan, förfasade av resultatet, skulle bli mer nyanserade i vårt drickande. Beroendet hade då nått så långt att soptunnan till mer än hälften bestod av tepåsar och blött ihopbollat löste och vi brukade båda kompulsivt trycka på tekokarknappen varje gång vi gick förbi köket. Dessutom hade vi, jag vill tro omedvetna om det enerverande i ritualen, gjort en liten ceremoniell sång som sjöngs högtidligt varje gång vi tillredde varsin kopp. ”Tea for two and two for tea” hette den.
Efter våra vänners oroade uppmaningar började vi registrera varje drucken kopp te med ett kryss i en liten bok i köket. Där kunde vi räknade till mellan arton och tjugo koppar var per dag, vilket gjorde att åtminstone jag insåg allvaret och började trappa ner.
På senare tid har jag fått motta en annan typ av terelaterat klagomål. Tydligen gör jag hela tiden te, men dricker inte mer än en tredjedel av koppen, vilket upplevs som irriterande av dem som delar min vardag (jag skriver ”dem” men i själva verket är det givetvis bara E som skulle kunna irritera sig på något sådant).
Så. För att visa på förändringsvilja och ödmjuk självinsikt har jag nu hittat den perfekta lösningen på problemet: Mindre koppar. Dessa rymmer ungefär en tredjedel av en vanlig tekopp och borde, om klagarens tes stämmer, vara som gjorda för mig. Hittills måste jag dock säga att min antites visat sig aningen starkare, eftersom jag redan är inne på min tredje påfyllning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar