Easy rider

Under helgens extremt långsamma båttur i M:s gamla träbåt registrerade jag att båtfolk verkar ha för vana att hälsa sådär riktigt varmt och broderligt på varandra när de möts på sjön, trots att de aldrig har setts förut. Det tycker jag känns vansinnigt charmigt. I den lilla by där min mormor och morfar bor funkar det precis likadant. Människor man aldrig någonsin sett förut vänder sig om på trottoaren, sträcker upp en inkluderande hand i vädret och utbrister ett småländskt ”hallå där!”. Bara för att man befinner sig i samma avkrok. Och därigenom på något sätt hör ihop.

På väg hem från jobbet provar jag samma idé på en grupp människor som jag alldeles nyligen blivit en del av – cyklisterna. Viss om att jag är på väg att starta en ny, kärleksfull subkultur hälsar jag glatt på alla mina medcyklare. Inte med skrämmande vinkningar eller byfåniga blinkningar, utan med en alldeles lagom avvägd nick, tillsammans med ett milt, förstående leende.

Det funkar sisådär. Dels är mina nya fränder bra många fler än både byborna i Småland och de mötande båtarna i Riddarfjärden. Sedan forsar de också så vansinnigt fort över Västerbron att det ganska snart blir att betrakta som en trafikfara att försöka fånga deras uppmärksamhet.

I stort sett alla jag möter ignorerar mig helt. Några få ger mig istället den där drop-dead-jävla-lantis-blicken som bara riktigt inbitna stockholmare behärskar. Den enda som återgäldar mitt desperata försök till förbrödring är en friskis-och-svettis-ledare i full stretchmundering och pannband. Men hennes leende känns mer som resultatet av nyligen utsöndrade endorfiner och en cheerleaderkäck livsåskådning, än något annat.

Och så killen utanför Maranathas nya väckelsetält förstås. Han ler riktigt varmt. Men det känns inte heller riktigt äkta, eftersom han främst verkar vara ute efter att vinna själar. Och så har han ingen cykel heller.