Jag minns att jag brukade tycka att det var lite obehagligt att gå genom gränden sent på natten när jag först flyttade hit. Jag brukade ta sats på väg ner i trappan och sedan rusa allt vad jag kunde tills jag var framme vid porten. Eller åtminstone gå med raska steg och någon stackars yrvaken vän i telefonen som säkerhetsåtgärd.
Nu känner jag alla skuggor. Jag vet var fläderbuskarna växer lågt och var man måste ducka för att inte få grenar i huvudet. Nu är den min gränd och när jag passerar sista trappsteget saktar jag ned istället för att skynda på. Dessutom finns numera ett alldeles nytt ansikte som vakar över förbipasserande nattvandrare från muren. Det känns tryggt. Och vackert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar