Staredown

Det är ingen engångsföreteelse. Mannen på parkeringen vid rondellen gör det. Den 18åriga tjejen utanför goodwillbutiken också. Liksom kvinnan som förmodligen är hennes mor. Ogenerat och fullkomligt okontrollerat stirrar de på mig, med en blandning av avsmak och förvåning. Sådär som man gör när man ser någon som lika gärna skulle kunna vara man som kvinna och man känner ett sjukligt behov av att ta reda på vilket. Öppen mun. Vandrande blick upp längs kroppen. Ned. Och sedan upp igen.

Jag kontrollerar att jag inte av misstag fått på mig en tröja med något vulgärt tryck av typen ”min pappa knullade din mamma på Teneriffa och allt jag fick var den här t-shirten”. Det har jag inte. Jag har inte heller spillt rosa cupcake-frosting över magen. Behån syns inte och brösten är kvar i den. Inte ens kjolen har vridit sig sådär fult ett halvt varv runt kroppen som den gör ibland.

Jag beslutar mig därför att ignorera den obehagliga känslan av att något är fruktansvärt fel och fortsätter in i affären. Det är en närmast surrealistisk upplevelse. Först vänder sig kvinnorna i kassan om. Sedan, som i slow motion, vrider sig havet av kunder bort från de billiga porslinskatterna och askfaten och mot ingången. Alla tittar på mig. Lite bondskt och skärrat sådär. Som om jag haft kulsprutor i båda händerna och ropat något macho med österrikisk brytning. Runt hörnet, intill hyllan med kakburkar, försöker jag stirra tillbaka. Liksom för att uppmärksamma den fetlagda damen i polyester om att hon faktiskt har fastnat med blicken. Det hjälper inte alls. Om möjligt stirrar hon ännu mer. Såvida jag inte missat det faktum att jag har ett öppet köttsår i ansiktet hittar jag ingen annan förklaring än att jag måste var obehagligt lik någon frikyrklig superkändis jag inte känner till. Eller möjligen någon skandalomsusad pastorsdotter som det viskas om i stan just den här veckan.

Det oblyga gloendet är lite av ett trademark för min kära hemstad. Det finns teorier om att det härstammar från alldeles för mycket tv-tittande och oförmågan att skilja på verkligheten och Allsång på Skansen. Att folk helt enkelt inte registrerat att personen de tittar på kan se dem tillbaka. Men det verkar orimligt. Förmodligen är det bara ännu ett av många raffinerade sätt som bygdens invånare har utvecklat för att skrämma bort inkräktare, återvändare och ateister.