Glöm inte att packa dina pukor!

Så sa en vis gammal man till mig en gång. Ja, faktiskt precis en sådan vis gammal man som definitionen kräver. En och femtio med hatt. Lika bred som hög, minus hatten. Och med ett sådant där tätt skägg som gamla visa män bör ha.

Uppmaningen kommer från hans konklusion av Exodus 15:e kapitel, där Gud just låtit Moses föra folket ut ur fångenskapen i Egypten:

”Och profetissan Mirjam, Arons syster, tog en puka i sin hand, och alla kvinnorna följde efter henne med pukor och dans. Och Mirjam sjöng för dem: Sjungen till Herrens ära, ty högt är han upphöjd”

Enligt berättelsen var folket tvungna att fly under sådan hast att de inte ens hann låta sitt bröd jäsa. Bara det nödvändigaste kunde de ta med sig. Trots det har Mirjam och de andra kvinnorna alltså prioriterat att packa sina pukor. Som ett tecken på att de, efter generationer av hopplöshet, ändå planerade för en tid av vild och oresonlig glädje. En tid då man ville dansa i öknen och sjunga om Guds godhet.

Det tål att tänkas på när solen går ner klockan två och man just halkat i trappan framför den snygga grannen.