Sammy och jag

Det börjar närma sig ett nytt år. Det fullkomligt vibrerar i luften. Jag blundar i köket och dansar till den här makalösa sången. Finns det egentligen någon annan?

Utan titel

Åh, jag har saknat den här bloggen. Men det har liksom inte funnits tillräckligt med tid till att andas ut länge nog för att formulera något som varit värt att skriva på den. Och sedan har jag börjat finna ett värde i att göra små iakttagelser som jag inte delar med mig av till någon, utan som bara får vara där, korta och tillfälliga och helt fria från kommentarer, polering eller vitsig slutkläm. Som en motreaktion på den annikalantztwittriga, toktransparanta och statusuppdateringsfokuserade verklighet som vill dra upp min arm i ett stenhårt 80talspolisgrepp och tvinga mig att ironisera allt jag ser och hör på vägen mellan tunnelbanan och ytterdörren i 140 tecken.

I går till exempel. Såg jag en man med en alldeles vansinnig frisyr i ett alldeles vansinnigt sammanhang, utövandes något i det sammanhanget fullständigt vansinnigt. Men det behåller jag för mig själv. Som ett inre leende. Som varm andedräkt studsad mot uppdragen halsduk. Tillbaka i kallt ansikte.

Nobody puts Baby in a corner

I omklädningsrummet berättar F att hon äntligen sagt ifrån på jobbet. Att hon vill ha feedback och bekräftelse på att hon gör ett bra jobb och är rätt person på rätt plats. Vi talar om det där. Om vikten att stå upp för sig själv och inte låta någon trampa på en. Att veta att man är bra nog och att ingen ska komma och få en att känna sig dåligt.

Och så går vi in i danssalen. Trycker höfterna längre ut och knäna spikrakt över fötterna. Pressar benen i vinklar som bara gör ont. Balanserar högt i omöjliga passéer. Allt till lärarens oimponerade stämma. Högre, rakare, snabbare, mer. Handen är för låg. Foten är för rak. Höften känns för tung. Huvudet ska vara still. Och när handen är högre, foten böjd och höften lättare - okej.

Okej är den högsta formen av pris man kan få i dansvärlden. Det finns inget belöningssystem i den subkultur som F och jag är uppvuxna i. Betygskalan är bara olika former av kritik och ett årligt, högst eventuellt, okej. Så har det alltid varit. Jag minns att en tjej i min balettklass i högstadiet en gång fick beröm för sin fot i ett hopp. "Trevlig fot" sa läraren. Jag tror att vi alla stannade blint i steget. Chockade. Upprymda. Fulla av förväntan. För någonstans i en avlägsen framtid fanns möjligheten till något mer än ett okej. Värt att kämpa för i timmar och år framför den där spegeln.

Längre liv

Jag är alldeles sönderskrattad. Öm i midjan och stel i tinningarna. Mellan femtiotalsfotografering och aprikoskok for jag igår med E för att se Louis CK på Chinateatern.

Trötta, kalla och lite regnade på kommer vi dit och tränger oss in på sammetssäten med nollbenutrymme och tjockjackorna travade från knä till haka. Det blir två timmar utan andrum. 120 minuters kiknande, kindkrampande, magknipande gapskratt med tårar i ögonvrån.

Genom vattenpölarna hem försöker vi lugna oss. Skaka underkäken fri från smärta och rädda hjärtat från att överhettas av glädje. Men det går inte. Som små explosioner avlöser våra skrattsalvor varandra. Hela vägen hem och i säng.

This will only hurt for a second

I dag har jag vaccinerat mig mot svininfluensan. Beslutet föregicks av en alldeles vansinnig mängd paranoida argumentväxlingar med min pojkvän, som varken delar mitt intresse för djupgående analys eller min neurotiska personlighet. Dessutom har jag ringt alla jag känner med en läkarutbildning, suttit i vårdguidens kö och konsulterat alla möjliga svagt legitima nätforum för folk med samma rådvilla läggning som jag själv.

Kön till Gärdets vårdcentral är i längd inte helt olik den till Ikeas gratisbuss när denna introducerades någon gång under tidigt 90-tal. (Lång, för er som är för unga för referensen, men ändå hunnit lära er läsa). Med medelsvensk precision och rättvisa ringlar den sig genom en längre korridor, genom två dörrar och ut i den blöta lövsörjan på parkeringen.

Ganska snart börjar damen bakom mig i kön att anförtro mig spekulativa anekdoter om vaccintillgång, postvaccinala smärtor och dolda riskgrupper. Faktum är att stämningen i den huttrande samlingen snabbt blir familjär och så där omtänksam och fin som den bara kan bli när totala främlingar går samma ovissa öde till mötes. Leenden utbyts. Rädslor. Och tröstande ord. Långsamt, långsamt rör vi oss framåt.

När vi väl kommer fram till den sista dörren innan väntrummet låter den pratglada kvinnan bredvid mig gå före henne. In till rummet med de heliga nummerlapparna och den helgonlikt skrynkliga Röda korset-representanten som trofast upprepar mantrat om femton i taget, i ordnat led, med vänsterärmen uppkavlad, tack. Utan att se på varandra går vi den sista korridoren fram mot vaccineringsrummen. Kappan över ena armen. Den andra blottad och redo. En närmast filmisk syn, som andas alldeles för mycket tyskt trettiotal för att jag ska våga titta ordentligt.

Det flimrar lite för ögonen när den livströtta undersköterskan sticker mig. Det är inte smärtan. Det är tanken på ett eventuellt liv i totalförlamning eller med förvridet ansikte som i situationen framstår som fullt tänkbart efter en influensavaccinering. Men allt som händer är att stickerskan skriker nästa och trycker en cerisrosa påminnelse om återbesök i min hand. Och så går jag ut. I ösregnet. Förbi kvinnan som jag delat köplats med några minuter tidigare. Hon som berättat om sitt livs viktigaste ögonblick för mig och som erkänt att hon var rädd för sprutor och som jag klappat på axeln. Nu säger jag varken hej eller adjö. Det vore liksom för personligt.

Bildligt talat

Det blir bara bilder idag. För orden är alldeles borttorkade ur munnen.

Söndag

Vi grälar oss hela vägen till det stimmiga caféet uppe i backen. Inträngda mellan två damer i rosa angora och ett par nyss komna från Bukowskis moderna delar vi världens största macka och trycker knäna hårt emot varandra. Det är blött i luften, asfalten är svart av vatten. Och på väg hem. På lite vintrigare klackar. Är jag den absolut lyckligaste människan i hela världen.

Vive la France

Det har varit en väldigt fransk helg här i Stockholm. Min mor har varit på besök (vilket inte i sig är franskt, men precis lika vackert och färgrikt och fullt av stora rörelser och skratt), grannen har stått naken på balkongen igen (vilket inte kan vara så mycket annat än franskt, såvida det inte bara är direkt sjukligt) och vi (mor och jag alltså - inte grannen och jag) har ätit pain au chocolat och pain au raisin tills vi nästa storknat. Någonstans däremellan har jag också köpt den finaste Christian Diorväska jag någonsin sett.

Med risk för att bli landsförrädare ska jag nu dricka kaffe med alldeles för mycket varm mjölk och sedan dansa balett tills höfterna gnisslar.

Once in a lifetime opportunity

Min kollega A ska idag intervjua ett par som råkat köra ihjäl ett rådjur med sin bil. Jag är avundsjuk. Som stort fan av Donna Tartts "The Secret History" vet jag att chansen att någon gång i livet få anledning att utbrista i hälsningen "Khairei, deerslayers!" är minimal. Och värd att uppskatta.

Korrespondens

Jag har fått världens finaste brev idag. Ett sådant där brev som man sparar i en speciell mapp i inkorgen och tar fram och läser när man råkat spilla kaffe över anteckningsblocket med det viktiga telefonnumret och ingen hjälper till att hämta papper. Ett brev som får sura informatörer och misstänksamma verksamhetschefer att blekna bort. Som gör Västerbron mindre isig på hemvägen och smoggen över Högalidstornen vacker som ett vykort.

Tack.

Vesper

Jag har sprungit över halva Stockholm i dag. Hittat glykos på burk och violextrakt. Köpt skyhöga klackar och en mycket användbar polkarandig byxdress. Och så har jag varit på Operan. Och blundat. Och flutit bort till vackra röster och varma skratt. Och händer.

Gotland

I helgen har vi varit en tur till Visby. Åkt stormfärja över kolsvart hav. Druckit kaffe i regniga gränder. Och klättrat upp i muren för att speja genom skottgluggarna.

Bag lady

Jag andas genom en imaginär papperspåse idag. In och ut. Och så skriver jag en fem sex helsidesartiklar under tiden.

Taxicab confessions

Med kaffe i pappmugg, två högar tingsrättsdomar och världens största väska baxar jag mig in i taxins passagerarsäte. Chauffören luktar avgaser och cigarettrök och på överläppen är hans hud sådär gul och sprucken som hud blir när den bara ser solen genom tonade rutor och aldrig på riktigt. Jag försöker försvinna iväg, bort från överfulla biltunnlar och torra A4-papper med gem. Bort från alla ord om män som misshandlar sina fruar och våldtar små barn.

Men det går inte, för den nikotinfärgade taxiföraren vill prata allvar. "Har du hamnat i trubbel?", frågar han på bekymrad femtiotalsstockholmska. När jag inte förstår pekar han ner på högen av kopierade åtal i mitt knä. Det översta handlar om en ung kvinna som slagit sin man. Jag orkar inte förklara att jag är journalist. Och jag är för trött för att berätta om domstolsbevakning och jakten på färskt notismaterial. Så jag säger bara "nej". "Nej, det har jag inte. Jag är inte gift".

Dagsvärk

Det har varit en dag att möta rädslor på. Jag och N har trotsat all vår nedärvda sprutskräck och blivit blodgivare. Jag hade hoppats på klubbor och klistermärken, men blev minst lika glad för den estetiskt anskrämliga nyckelringen med reklamtryck.

Det har också varit en dag för att mäta sina krafter. Tre intervjuer, enkäter och nerlugnande av arg rättshaverist på bara några förmiddagstimmar.

Men allra bäst är att det varit en dag av vackra träd och parker. Och pallade äpplen i papperspåsar.

Aerodynamik

All sorg har jag dansat ur kroppen ikväll. I mörkret vid korsningen har jag stått med en ny vän och pratat som om vi känt varandra längre. Det känns som om livet börjar om ikväll. Som om allting tar fart och lyfter lite från marken. Som om jag leviterar. Några få millimeter bara. Från golvet.

På väg hem till dig

Det är alldeles mörkt när jag cyklar hem från operan ikväll. Under bron ligger Mälaren ondsint lackblank och midjesmal. I motsatt fil skakar en ensam cykellampa närmre, men allt annat är tyst. Allt är livsfarligt svart mellan öarna.

Absolution

I dag har varit en riktigt usel dag, men den slutade med fina samtal på kalla stolar och alldeles nykokad choklad. Så allt är förlåtet. Nästan.

Villervalla

Det har varit en fullkomligt vimmelkantig tisdag, med kursförmiddag om hur man blir en bättre journalist och eftermiddagsjournalistik om hur man blir en sämre människa. Planen har flugit lågt över parken och det luktade höst och fanns nästanmogna nypon längs cykelvägen hem, men inga fläderbär alls.

Nu färgar jag gårdagens lemonad rosa med rödbetor och väntar på att E ska komma hit. Så att vi kan dricka gräddkaffe med whiskey i sängen.

Balettsöndag

Vi har flugit fram i dag, F och jag. Svävat och snurrat och tryckt ifrån i höga arabesquehopp och changementer. Vi har vridit ut lite mer än kroppen egentligen kan. Och tvingat ryggen längre bak och högre upp.

Lyckliga, varma och lite ömma överallt har vi druckit kaffe i soffan. Och pratat timmar av kärlek och dans.

Katter

Jag skriver recension ikväll. Sedan blir det fest. Det är lite som att göra läxorna innan man får läsa Agatha Christie. Eller att äta upp vitkålen om man vill ha någon dessert.

Jag har spenderat större delen av denna ljuvliga eftermiddag inne på Cirkus med föreställningen Cats, istället för i Djurgårdsgräset utanför som normalt folk. Det skulle jag inte ha gjort, är det kortfattade omdömet. Jag ska försöka komma ihåg att länka till den mer detaljerade texten så snart den publiceras.

...och några till

Årets sista sekunder sommar

Lågklackat

Vi hade planerat att gå på filmpremiär och fest. Men istället bestämmer vi oss för att bara vara hemma. Utan höga klackar och intressanta samtal. Det känns fint. Och längesedan. Jag sorterar bilder och kokar chokladmjölk. E frikyrkosvär åt Maltas fotbollslag i rummet bredvid.

Föraning

Snart är gränden varm av löv och ullstrumpor igen.

Välkommen hit!

Någon av er underbart fina läsare har hittat till den här bloggen genom att skriva "Det snöar på hans hatt" i sökfältet på google. Det gör mig så övermåttligt rusigt lycklig att jag nästan dånar.

Motvilligt farväl

Usch, vad det inte alls var trevligt att åka den där vedervärdigt långsamma passbåten tillbaka till civilisationen igen. Det har varit alldeles underbart att inte höra några andra röster än varandras på flera dagar. Att inte veta om klockan är elva eller tre. Att ha Joss Whedon-maraton i sängen i flera timmar med regn mot fönstren och eld i spisen. Och att ligga på mage i fören och se vattnet forsa förbi under hakan och skrika när vågorna får en att lyfta flera meter från underlaget.

Och så har det varit fint att få besök från vänner. Att äta paj och plocka blåbär. Och sitta på klippor och prata precis hur länge man bara vill.

Besök från fastlandet

Nu har jag bakat morotskaka och plockat färska lingon. För alldeles strax ska vi fara med båten till Vaxholm och hämta J och A som kommer hit och hälsar på.

Spilld mjölk

Min mormor brukar ibland använda det lite för hurtfriska uttrycket "lärodeg" för att beskriva de ingredienser som man tvingas kasta när ett kakbak eller en syltlöksinläggning gått åt helvete. I dag har jag lärt mig följande mellan svordomarna:

1) Stora maränger sjunker ihop i en liten platt och oåterställbar hög om man tar ut dem för tidigt ur ugnen.
2) Bara hovslagare och orcher kan ta i heta plåtar utan grytlappar.
3) Om man befinner sig på en nästan öde ö och inte har en bra elvisp får man vispa väldigt länge för att få fyra äggvitor att stanna.

Men på andra sidan dessa lärdomar har jag trots allt lyckats producera en liter blåbärsglass och en handfull fina maränger till morgondagens finbesök. E har roat sig med att göra små filmer, där jag ser ut som en neurotisk och småländsk version av den där kraftigt byggda kockkvinnan på tv.

Kvällsmat

Att meta abborre från klipporna är något långt mycket finare än man kan tro. Särskilt om någon annan är modig nog att trä masken på kroken åt en och knäcka nacken på fisken när den kommer upp.

Blå bär och choklad

Har man bara socker och choklad i skafferiet och en sluttning full av blåbär utanför dörren så klarar man sig ganska långt.



Marmelad på blåbär
3 dl blåbär
2 dl syltsocker
1-2 tsk vaniljsocker
1 msk vatten

Koka upp och låt sjuda tills sylten klarar ett marmeladprov (omkring 10 minuter). Häll på burk och låt svalna.



Chokladtårta
2 ägg
3 dl socker
2 tsk vaniljsocker
4 ½ dl vetemjöl
1 msk siktad kakao
2 tsk bakpulver
1 ½ dl mjölk
150 g smält smör

Frosting
Ett halvt paket cream cheese
2-3 msk kakao
1 msk smör
Florsocker
Strössel

Vispa ägg och socker. Tillsätt de övriga ingredienserna under omrörning. Häll smeten i en tårtform som smörats och pudrats med siktad kakao. Grädda i 175 grader i 20-25 minuter. Blanda smör och cream cheese med siktat kakao och så mycket florsocker som behövs för att få en lagom fast frosting. Bred över kakan när den svalnat och strö över strössel.

Hjalmar, encore

Det fullkomligt underbara Hjalmar Söderbergsällskapet (vars hemsida är en källa till glädje och nytt mod vilken gråtrist vardag som helst) har aldrig varit särskilt bra på att hålla sig inom årstidernas kreativitetsbegränsande ramar i valet av månadens citat. Men det gör absolut ingenting. För det är precis, precis så här det känns just nu. Om man bortser från det där med positivet förstås.

"Det var en ångande och doftande och blommande dag, en sådan dag som inte vet om den hör till våren eller sommarn. En dag i sista veckan av maj. En dag med solen skimrande genom tunna skyar som av spunnet silke. Långt borta från den fattigaste av huvudstadens förstäder, hördes ett positiv. Det lät gammalt och utslitet. Det måste också ha varit mycket gammalt, ty det spelade Ave Maria av Gounod, som alla positiv spelade för trettio år sedan."

Nattresa

Motorn stannar halvvägs ut i viken. Det är becksvart och det finns inga riktmärken. Mot dit vi ska. Eller tillbaka dit vi kom ifrån. Hela himlen är stjärnor, men ljuset når inte ner till vattnet. Långsamt långsamt ror vi. På känn. Medan den döende ficklampan flämtar sina sista fladdrande andetag.

Om Evert fick välja

M önskar sig egentligen bara 5000 glödlampor i födelsedagspresent, men vi väljer istället att fokusera på hans orimliga intresse för båtar och tillbringar dagen med att sätta samman det perfekta sailor-kittet. Jag tror att det kommer göra honom till ett verkligt föredöme där ute på sjön.

Homecoming

Något av det finaste jag vet är att komma hem. Sådär som man kommer hem när man har varit på fest och bestämt sig för att gå fastän alla stannar kvar och pratar om konstnärens roll i det postmoderna samhället, utan att riktigt veta vad postmodernism är. Sådär som man kommer hem när man cyklat allt man kan över St Eriksbron och kryssat livsfarligt mellan fyllisar och cidertjejer påväg till Mc Donald’s och blivit alldeles kall om benen. Så älskar jag att komma hem. Att svänga runt hörnet in i gränden och veta att snart snart är man varm och trygg och lugn av te i fönstret.

I natt när jag kommer upp mot huset väntar grannen vid cykelställen. Han har tappat nyckeln till porten och vi skrattar en stund i trappen. Talar om kylan i luften och kalasen vi varit på. Sedan säger vi godnatt, öppnar varsin efterlängtad dörr och går in.

Fristad

Precis när man trodde att ingen vila fanns att hoppas på före nyår har vi fått en veckas ny semester. Alldeles krispigt, knaprigt ny och full av lugn och sävlighet. E önskar sig sommar och visar hoppfulla länkar till tvivelaktiga väderprognoser. Jag ler och säger åh!, men i hemlighet ber jag för höst och smugglar tjocktröjor och nystickade raggsockor ända från Småland.

Det ska bli alldeles magiskt att se klipporna igen. Att vada genom morgonfärska spindelnät på blåbärsris. Att sitta tätt intill med knäna under hakan och viska om allt det där som bara vi förstår.

Animal planet

Som ett direkt resultat av fru S moderåd för brunetter och en alldeles för brådskande morgon väljer jag den där röda, djurmönstrade koftan som jag aldrig riktigt bestämt mig för om den är kul eller bara vulgär. Halvvägs upp i Västerbrobacken blir jag omcyklad av en lite äldre dam med bockastyre. Hon bär en beigespräcklig ensemble med slits i sidan och små spetsar på axeln. "Nu får de allt se upp där nere", hojtar hon när vi är jämsides. "Nu är det två leoparder på väg mot Hornstull".

Dokument över dagen

Jag har varit i helt nya områden i dag. I ösregn. I tygskor. Med orden i små otydbara bläckpölar på blötbuckligt papper och mascaran halvvägs till hakan. Jag har hängt benen på tork över skrivbordsfotstödet. Gett trevande råd om gamla älskare som vill tillbaka. Och pratat rörlig bild och äkta korn med nya fotografen.

Jag har ätit små små kakor tillsammans med F också. Och försiktigt börjat resan mot en dröm.

Hjärta och smärta

Det Frida skrev häromdagen fick mig att på allvar längta tillbaka till baletten igen. Det är något alldeles särskilt med just baletten som andra dansformer aldrig riktigt kommer i närheten av. Något i det omöjliga som kroppen ändå lyckas göra. I lukterna av textillim på hårda tåspetsskor och svett mot syntetmaterial. Och något i smärtan som krävs för att det ska bli vackert. Inga genvägar. Inga snabba lösningar. Bara de ändlösa repetitionernas monotoni, tills man kanske, kanske, precis där på bristningsgränsen, når fram till en känsla som inte kan jämföras med något annat. En känsla av att sväva alldeles tyst genom rörelsen. En fullkomligt gråtfärdig lyckokänsla. Bättre än all religion i världen.

Så nu kör vi igen. I morgon signar vi upp oss för ännu en höst av obeskrivliga plågor. På magiskt knarrande golv.

Teleportering

Om man blundar riktigt hårt hamnar man här.

Expecto patronum

Den nya Harry Potter-filmen visar sig vara precis vad jag förväntat mig. En alldeles för snabb och odetaljerad genomgång av händelseförloppet. Närmast usla skådespelarinsatser. Animeringar värdiga 1900-talet. Och samma brutala förenklingar av genialt komplexa karaktärer som vanligt.

Men det spelar ingen som helst roll. Harry Potter-filmerna är egentligen bara en liten påminnelse om den underbara upplevelse det var att läsa böckerna för första gången. Som ett bröllopsfoto, eller den där sången som de spelade första gången han vågade ta dig litegrann på armen. Den kan aldrig leva upp till det där ögonblicket som den får dig att minnas. Men det skulle du heller aldrig begära. Eller ens vilja.

Som med en handfull andra böcker minns jag precis varenda liten detalj från när jag läste den här bokens sista skakande sidor. Var jag satt. Temperaturen i luften. Hur tomatplantorna på balkongen börjat torka. Vilken älskare som stod i dörren och inte förstod varför jag grät.

Den där känslan av att sugas in i något som gör en blind för omvärlden, men samtidigt så ljuskänslig för varje litet intryck att sekunderna darrar. Den känslan är hela anledningen till att jag läser. För att man väldigt sällan, men någon gång då och då, möter en bok som får en att känna så.

Kvällens biografbesök lämnar ingen sådan känsla. Inga tårar. Inget tryck mot revbenen. Bara minnet av hur det var att vända sista bladet den där gången. Och det är fullt tillräckligt och mer än så. För på väg hem får något mig att trampa lite fortare än vanligt. Och jag kan svära jag på att de svarta molnen ovanför långsamt antar formen av ett hålögt ansikte med ormkropp.

Att-göra-lista

E har åkt på lekläger för män som gillar data, så jag har hela helgen på mig att göra alla de där underbara sakerna som han hatar. Så här ser planen ut:

Jag ska se Harry Potter-film med A och diskutera varenda liten detalj över varm choklad efteråt. Jag ska prova skor, köpa skor och prova fler skor. Jag ska morgonbada i Mälaren fast det är för kallt. Överanalysera saker på café med tjejkompisar. Och så ska jag vakna extremtidigt för att se Time team-repriser i sängen och sedan somna om igen.

Hemkunskap

Jag har blivit närmast okontrollerbart husmoderlig den senaste tiden och börjar mer och mer inse att jag borde blivit en av de välpudrade systrarna i Tant grön, tant Brun och tant Gredelin istället för en cynisk nyhetsjournalist. I kväll bakar jag mitt favoritbröd, med morötter, och i går la jag för första gången i livet in saltgurka. Vem gör sånt? Nåväl, här är receptet.



8-10 färska västeråsgurkor
1 liter vatten
½ dl salt

Några knippen krondill
1 tsk senapskorn

3 dl ättika
7 ½ dl socker
4 dl vatten



Skrubba gurkorna och skär i skivor. Blanda salt och vatten väl och salta gurkorna över natten. Skölj ordentligt. Blanda ihop ättikslagen och koka i 10 minuter.



Varva gurkskivor med krondill och senapsfrö i glasburkar och slå över kokande lag. Låt svalna, sätt på lock och förvara kallt i en vecka tills gurkorna är klara att ätas.

What´s your poison?

Te har alltid varit min dryck. Ibland lite för mycket så. Jag dricker te till i stort sett alla måltider och i alla pauser mellan dem, oavsett årstid. Jag minns att några av mina vänner i Lund iscensatte en intervention för mig och min rumskompis en gång. De tvingade oss att skriva upp alla koppar te vi drack för att vi sedan, förfasade av resultatet, skulle bli mer nyanserade i vårt drickande. Beroendet hade då nått så långt att soptunnan till mer än hälften bestod av tepåsar och blött ihopbollat löste och vi brukade båda kompulsivt trycka på tekokarknappen varje gång vi gick förbi köket. Dessutom hade vi, jag vill tro omedvetna om det enerverande i ritualen, gjort en liten ceremoniell sång som sjöngs högtidligt varje gång vi tillredde varsin kopp. ”Tea for two and two for tea” hette den.

Efter våra vänners oroade uppmaningar började vi registrera varje drucken kopp te med ett kryss i en liten bok i köket. Där kunde vi räknade till mellan arton och tjugo koppar var per dag, vilket gjorde att åtminstone jag insåg allvaret och började trappa ner.

På senare tid har jag fått motta en annan typ av terelaterat klagomål. Tydligen gör jag hela tiden te, men dricker inte mer än en tredjedel av koppen, vilket upplevs som irriterande av dem som delar min vardag (jag skriver ”dem” men i själva verket är det givetvis bara E som skulle kunna irritera sig på något sådant).

Så. För att visa på förändringsvilja och ödmjuk självinsikt har jag nu hittat den perfekta lösningen på problemet: Mindre koppar. Dessa rymmer ungefär en tredjedel av en vanlig tekopp och borde, om klagarens tes stämmer, vara som gjorda för mig. Hittills måste jag dock säga att min antites visat sig aningen starkare, eftersom jag redan är inne på min tredje påfyllning.

Brinnande gult

Min barndomsbästis tillrättavisade mig någon gång i sjuårsåldern och förklarade att det bara var obildade lantisar som sa ”brandgult”. Om man överhuvudtaget ville bli tagen på allvar i världsvana kretsar sa man istället ”orange”. Gärna med fransk glidning från r:et till a:et.

Oavsett om det stämmer eller inte så blev färgen helt oplanerat temat för den här helgens inköp. En klänning, två äggkoppar och en porslinsburk med små blommor, som kommer passa perfekt att ha bakpulver i.

Sabbat

I dag ska få bli en dag av absolut ingenting. Helt utan mönster och regler. Men först blåbärspannkakor på balkongen. Med sirap.

Lågtryck

Det har varit en dag av hagelstormar, iskallt regn och eld från himlen. Både utanför fönstret och i mer känslomässig form. Egentligen en alldeles för ondsint liten dag för att att besjungas i bloggform.

Men kvällen har varit finare än snus och kaffe och förtjänar åtminstone några rader om livets storhet. A och jag har druckit te och gjort upp högtflygande planer inför hösten. Vi har bokat den breddfull av dans och böcker. Av friska ben och vind i hår. Men lämnat plats kvar för sanslöst mycket kärlek.

Rök utan eld

Dagens brandutrymning toppas med att någon (i ett desperat försök att stänga av den ekande brandlarmssignalen) slänger sig över receptionens överfallslarm. Det får konsekvensen att inte bara brandkåren, utan även halva södermalmspolisen, dundrar in på den överfulla strandpromenaden utanför redaktionshuset där vi står uppradade i regnet. Några ängsliga reportrar, en handfull fotografer och så kostymnissarna från plan 5.

Men när polismännen får klart för sig att ingen blivit överfallen åker de hem igen. Och när brandmännen konstaterat att den där röklukten på andra våningen inte går att hitta källan till följer de efter. Vi andra får gå tillbaka in igen. Förbi den fortfarande lika starka röklukten i trapphuset. För att tillbringa resten av eftermiddagen i livrädsla över att den ofunna branden när som helst ska lämna sitt gömställe och sluka oss alla.

Förhöstliga bestyr

Drömmen om en cykeltur i regn blev istället en långpromenad med alldeles för tunna strumpor under kjolen. Men julkolan blev bakad, virad i papper och lagd i mammas fina gamla chokladburk.

Framtidsplaner

Det är höst i luften. Bara ett uns, men ändå lagom mycket för att man ska vilja cykla i ösregn, dricka te och baka julkola. Det är i alla fall vad jag tänker göra idag. Så snart jag skrivit klart om skuldsanering, olovlig körning och galna vildkatter.

Easy rider

Under helgens extremt långsamma båttur i M:s gamla träbåt registrerade jag att båtfolk verkar ha för vana att hälsa sådär riktigt varmt och broderligt på varandra när de möts på sjön, trots att de aldrig har setts förut. Det tycker jag känns vansinnigt charmigt. I den lilla by där min mormor och morfar bor funkar det precis likadant. Människor man aldrig någonsin sett förut vänder sig om på trottoaren, sträcker upp en inkluderande hand i vädret och utbrister ett småländskt ”hallå där!”. Bara för att man befinner sig i samma avkrok. Och därigenom på något sätt hör ihop.

På väg hem från jobbet provar jag samma idé på en grupp människor som jag alldeles nyligen blivit en del av – cyklisterna. Viss om att jag är på väg att starta en ny, kärleksfull subkultur hälsar jag glatt på alla mina medcyklare. Inte med skrämmande vinkningar eller byfåniga blinkningar, utan med en alldeles lagom avvägd nick, tillsammans med ett milt, förstående leende.

Det funkar sisådär. Dels är mina nya fränder bra många fler än både byborna i Småland och de mötande båtarna i Riddarfjärden. Sedan forsar de också så vansinnigt fort över Västerbron att det ganska snart blir att betrakta som en trafikfara att försöka fånga deras uppmärksamhet.

I stort sett alla jag möter ignorerar mig helt. Några få ger mig istället den där drop-dead-jävla-lantis-blicken som bara riktigt inbitna stockholmare behärskar. Den enda som återgäldar mitt desperata försök till förbrödring är en friskis-och-svettis-ledare i full stretchmundering och pannband. Men hennes leende känns mer som resultatet av nyligen utsöndrade endorfiner och en cheerleaderkäck livsåskådning, än något annat.

Och så killen utanför Maranathas nya väckelsetält förstås. Han ler riktigt varmt. Men det känns inte heller riktigt äkta, eftersom han främst verkar vara ute efter att vinna själar. Och så har han ingen cykel heller.

En rasande tur

Så här vackert vaknade jag i morse. Utan gälla röster genom korridoren. Långt, långt från kvalmiga rum och tomma skratt.

Retrospektiv

Jag vill inte på något vis antyda att sommaren skulle vara över, även om jag skulle kunna tillbringa en hel blogg, betydligt flitigare uppdaterad än denna, med att romantisera över hösten. Däremot är min semester alldeles på tok för definitivt slut och allting har så smått börjat återgå till vad bortskämda människor refererar till som ”det vanliga”. Men innan jag åter på allvar fördjupar mig i blekkopierade tingsrättsdomar, sluddriga polisrapporter och jakten på små väskryckta tanter tycker jag att det finns plats för en liten tillbakablick.

Den senaste tiden har mest cirkulerat kring god mat och goda samtal. Vi har varit alldeles isolerade på en liten ö i skärgården och fiskat abborre från klipporna, plockat blåbär, funderat över livet och dansat vals till Evert Taube på verandan.





Men sommaren har egentligen varit mycket mer än så. Bland annat har jag hunnit med att utveckla ett lättare beroende av nikotinplåster, väldigt nästan gått med i en norrländsk sekt, misslyckats med att åka vattenskidor och bogserat en havererad bil genom halva bibelbältet.