This will only hurt for a second

I dag har jag vaccinerat mig mot svininfluensan. Beslutet föregicks av en alldeles vansinnig mängd paranoida argumentväxlingar med min pojkvän, som varken delar mitt intresse för djupgående analys eller min neurotiska personlighet. Dessutom har jag ringt alla jag känner med en läkarutbildning, suttit i vårdguidens kö och konsulterat alla möjliga svagt legitima nätforum för folk med samma rådvilla läggning som jag själv.

Kön till Gärdets vårdcentral är i längd inte helt olik den till Ikeas gratisbuss när denna introducerades någon gång under tidigt 90-tal. (Lång, för er som är för unga för referensen, men ändå hunnit lära er läsa). Med medelsvensk precision och rättvisa ringlar den sig genom en längre korridor, genom två dörrar och ut i den blöta lövsörjan på parkeringen.

Ganska snart börjar damen bakom mig i kön att anförtro mig spekulativa anekdoter om vaccintillgång, postvaccinala smärtor och dolda riskgrupper. Faktum är att stämningen i den huttrande samlingen snabbt blir familjär och så där omtänksam och fin som den bara kan bli när totala främlingar går samma ovissa öde till mötes. Leenden utbyts. Rädslor. Och tröstande ord. Långsamt, långsamt rör vi oss framåt.

När vi väl kommer fram till den sista dörren innan väntrummet låter den pratglada kvinnan bredvid mig gå före henne. In till rummet med de heliga nummerlapparna och den helgonlikt skrynkliga Röda korset-representanten som trofast upprepar mantrat om femton i taget, i ordnat led, med vänsterärmen uppkavlad, tack. Utan att se på varandra går vi den sista korridoren fram mot vaccineringsrummen. Kappan över ena armen. Den andra blottad och redo. En närmast filmisk syn, som andas alldeles för mycket tyskt trettiotal för att jag ska våga titta ordentligt.

Det flimrar lite för ögonen när den livströtta undersköterskan sticker mig. Det är inte smärtan. Det är tanken på ett eventuellt liv i totalförlamning eller med förvridet ansikte som i situationen framstår som fullt tänkbart efter en influensavaccinering. Men allt som händer är att stickerskan skriker nästa och trycker en cerisrosa påminnelse om återbesök i min hand. Och så går jag ut. I ösregnet. Förbi kvinnan som jag delat köplats med några minuter tidigare. Hon som berättat om sitt livs viktigaste ögonblick för mig och som erkänt att hon var rädd för sprutor och som jag klappat på axeln. Nu säger jag varken hej eller adjö. Det vore liksom för personligt.