måndag 16 november 2009

Längre liv

Jag är alldeles sönderskrattad. Öm i midjan och stel i tinningarna. Mellan femtiotalsfotografering och aprikoskok for jag igår med E för att se Louis CK på Chinateatern.

Trötta, kalla och lite regnade på kommer vi dit och tränger oss in på sammetssäten med nollbenutrymme och tjockjackorna travade från knä till haka. Det blir två timmar utan andrum. 120 minuters kiknande, kindkrampande, magknipande gapskratt med tårar i ögonvrån.

Genom vattenpölarna hem försöker vi lugna oss. Skaka underkäken fri från smärta och rädda hjärtat från att överhettas av glädje. Men det går inte. Som små explosioner avlöser våra skrattsalvor varandra. Hela vägen hem och i säng.

4 kommentarer:

Donny H sa...

Han är grym. Missade dock hans uppträdande.

Tea sa...

Verkligen! Jag har allvarligt talat inte skrattat så ohämmat sedan jag såg tjugo personer halka och slå sig på samma isfläck på Götgatan häromåret!

Donny H sa...

Skadeglädjen ... den enda sanna glädjen.

Eller hur det nu går.

Tea sa...

Ja, hjälp. Du skulle sett dem. Föll som käglor. Obetalbart.