Meddelande vid lunchtid

"Tack för senast - ciggen, dansen och örfilen. Det värmde".

Ett rum med utsikt och Leonard Cohen

Det doftar rent av lakan när jag vaknar. På hyllan över sängen har någon tejpat fast en lapp.

Sista dagars oheliga

Det har blivit ljust när jag går över gräset. Klackarna sjunker ett par centimeter i varje steg. Håret har fallit ur knuten. Bakom mig dansar den sista spillran bröllopsgäster tätt intill på estraden. Böjda kroppar. Framskjutna höfter. Det finns inget eko mellan stugorna. Inga spyor eller tomma burkar.

Siljan ligger blanksvart och rasslar av mygg. Hon lovar frälsning för den som tror. På en timmerbänk i viken sitter prästen med lossad slips.

Bröllopsresa

Regnet piskar mot rutorna. Tåget kränger. J har hittat en sportbilaga och jag hett kaffe. Det är rogivande att bege sig bort. Mot något annat och från det man vet. Vi är i Hedemora. Avstigning sker på höger sida i tågets färdriktning.

A slow sort of country, said the queen

J och jag har köpt obokade biljetter på en rälsbuss mot Dalarna. Resan kommer att ta drygt tre timmar och risken att få hårlöss av nackstödet är överhängande.

Sverige har en grånad ton av grönt därute. Mexitegel och tujor.

Det bor folk här. Det är viktigt att komma ihåg det.

Det snöar på hans hatt

Min morfar är min stora manliga förebild. Han kan döda en fluga mellan tummen och pekfingret. Han får rosor att klättra ända upp till himlen. Och när han spelar stannar tiden.

Mellan hans två oktaver breda händer har jag lärt mig hur tangenter kan ta en med på resor långt bort från de småländska sjöarna.

Till Roslagen och Aberdeen. Till rökiga caféer i Paris. Till Havanna och Chiles klippiga stränder.

Hemlängtan

What are men, compared to rocks and mountains?

Pressmeddelande

Rummet liknar en väntsal på en flygplats. Kondens på panoramafönstren. Stark kvällssol i ögonen. Ett femtontal journalister trängs om att stå i centrum av alla pågående samtal. Femton simultana monologer utan åhörare. Pastellfärgade palestinasjalar paxar plats på de obekväma loungebänkarna. En bortglömd rapartist. Några brittiska turister.

En rödmosig programledare försöker fånga mig på vägen till askfaten och ett svartsjukedrama blockerar flyktvägen till toaletterna. Överallt runt omkring mäts status i antalet resor till Berlin. Jag ler och ljuger mig därifrån.

På väg ner för backen har gliporna mellan kullerstenarna blivit större. Vibrationerna av berusade sms avbryter Tom Waits i hörlurarna. Tunnelbanedörrarna tjuter. Ordningsvakter fyller rulltrapporna. På andra sidan de automatiska dörrarna dövar ungdomarnas skrik klackarna mot asfalten och lukten av nyuppspydd korv. En älskare väntar i porten. Någonstans på andra sidan vattnet finns du.

Ryskt barn har många namn

I ett försök att imitera väderförhållandena på den ryska tundran och förstå den karga folksjäl som P hävdar är förutsättningen för Pusjkins författarskap, samlas bokklubben för att diskutera Dottern på Landets uteservering i några tveksamma plusgrader. Tre filtar och ivrigt gungande på stolen gör varken till eller från och infravärmelampan är riktad så att den endast värmer en förtretligt liten del av hornhinnan, vilket redan tidigt i diskussionen får mig att se ut som om jag missbrukat belladonna.

Efter ett åttasidigt anförande av gruppens expert på rysk litteratur och historia tillbringar vi tre stelfrusna timmar med att finna ursäkt för Pusjkins klena karaktärer och totala brist på passion. Därefter avhandlas det oursäktbara läsarhinder som ryska namn innebär. Historien får en helt annan, och mycket mer logisk, innebörd när det står klart att Sjvabrin och Saveljitj i själva verket är två olika personer, men att Piotr Andrejevitj och Andrej Petrovitj Grinjov är samma. Att fästningar heter saker som Nizjneozernaja påverkar däremot inte läsförståelsen. Det är bara irriterande.

Snö, halshuggna kaptenskor och ryskt rättvisepatos må vara hur fostrande som helst för själ och intellekt, men vi enas alla om att det är hög tid för klassisk dekadens. Nästa bok blir Evelyn Waughs Vile Bodies, företrädesvis till starka mint juleps i högsommarhetta.

En förlorad värld

Apostladagspicknick. A har uppfunnit en ny tankelek som hon vill få alla att delta i. D jagar kanadagäss med sitt badmintonracket och J försöker desperat få sin pudel att avstå en het kärleksstund med en tuperad terrier i rosett. Ingen lyckas.

”Come Darcy, I must have you dance”. ”I certainly shall not. You know how I detest it”

Det är något väldigt paradoxalt i att musiker inte sällan har svårt för att dansa. Det känns som ett brott mot romantikens och konstens grundlagar. Dessutom är det ologiskt att kunna följa komplicerade takter med en stråke, men inte med sina egna ben, som man ju faktiskt haft tillgång till mycket längre.

Män som inte dansar är ett strålande exempel på hur vi har muterat i fel riktning. Inte bakåt, men lite diagonalt. Dansen är ännu ett attribut som blivit förhastat bortrationaliserat i evolutionen, tillsammans med svulstiga kärleksförklaringar, långa tystnader och högläsning.

Män dansar helt enkelt inte längre, lika lite som de kommer till häst. Men det är en helt annan diskussion, och så vansinnigt mycket sorgligare.

Visiting and news

Bokklubben har läst tredje boken i ett pågående Jane Austen-maraton och beslutat att ta en paus med något ryskt. Diskussionen rör relationen mellan Charlotte Lucas och Mr Collins och varför alla kvinnor måste gilla Elizabeth Bennet. Den spårar ur i ett samtal om intellektuell attraktion, socialt handikappade män och alldeles för många cigaretter på balkongen.

En klubb som vill ha mig som medlem

"Om bokklubben är tveksam till Pusjkin, är jag tveksam till bokklubben" - kommentar från cirkelns enda manliga medlem angående vilken bok som ska läsas tills nästa möte.