Saker som är bättre här än där

Här kan man sitta på en brygga mitt i skogen,


se lärkträd som sträcker sig ända upp till himlen


och hundkex som kommer nästan lika långt.


Man kan hitta ängar bakom hål i trädkronorna,


öva piruetter nedför backen mellan åkrarna


och gömma skatter i träd som ingen annan hittar till.

Omtagning

Det har varit en alldeles underbar vecka i de småländska skogarna. Allt är så annorlunda här. Sävligt och rakt. Och minnen har en tendens att blanda sig med nuet, som i den där romanen av William Golding som jag aldrig orkade läsa klart.

Mellan oändligt sköna och långdragna vilopauser under träd har mitt barndomshem även den här gången bjudit på alla de inslag som kommit att bli obligatoriska för ett besök här. Jag har sett den alltid lika fantastiska Jane Austen-filmen tillsammans med min mor (den tog för några år sedan över som standardfilm efter Mångalen med Cher och har vid det här laget stått sig igenom ett 40-tal visningar). Jag har blivit attackerad av den arga svanen i sjön (bara två gånger, vilket nog tyder på att han börjar bli mindre neurotisk, alternativt tröttare). Jag har också hunnit med att sjunga falska duetter ur psalmboken, springa i nedförsbacken mellan åkrarna, bläddra i hemslöjdstidningar och pyjamasgunga i hängmattan.

I morgon bär det av tillbaka till huvudstaden. Och sedan norrut.

Bikt, bön och botgöring

Att gå på skönhetssalong är en mycket speciell upplevelse. Fenomenet är inte bara en del av en kvinnlig subkultur som man annars bara stöter på i amerikansk-italienska filmer och tv-serier. Det är också en närmast katolsk erfarenhet, som på många sätt ersätter så väl dyra terapisessioner som långrandiga kyrkobesök. Myllret av kvinnor, det lågmälda skvallret och den berusande rökelsedoften av permanentvätska blandat med handcreme ger en känsla av att äntra en helig värld, med alldeles egna regler, endast för invigda.

Först den obligatoriska bikten. Hur länge sedan sist? frågar prästen bakom gallret. Och det var för längesedan. Det är lika bra att säga sanningen direkt. För precis som Gud, ser hudterapeuten alla begågna synder i skenet av det upplysta förstoringsglaset. Därefter syndabekännelsen. Nej, jag har inte exfolierat, jag har försummat området kring ögonen och ja, jag dricker nog för lite vatten.

Till syndernas förlåtelse i form av pulserande ånga mot lerinpackning flyter jag bort i bönemumlet. Okända kvinnors livsberättelser bildar ett lugnande bakgrundssorl mot hummandet av nagelspecialister och ögonfransfärgare. Någon har lämnat sin man. Det var på tiden och hon ångrar inget. En annan är besviken över vännernas midsommarplaner. En tredje vill byta karriär, men vet inte om hon vågar. Alla förstår. Nickar. Ger råd.

När lacket torkat och huden absorberat all olja stänger jag dörren bakom mig. Omdöpt och lite lätt frälst återvänder jag till en värld där ingen ler åt främlingar.

Melting pot

Det har varit en mycket angenäm helg här i Småland och min kära barndomsstad har visat sig från sin allra märkligaste sida. Jönköping har nämligen lyckats tajma fyra stora kulturhändelser på ett och samma veckoslut, vilket gör blandningen av besökare i stan alldeles extra intrikat.

Förutom den årliga Dreamhackfesten, som bidrar med ett tiotusental introvert intelligenta och undernärda datakillar, har staden haft nöjet att agera arena för SM i traktorpulling - "ett eldorado för traktorintresserade" enligt den lokala tidningen. Dessutom annordnades junior-EM i tyngdlyftning (det är av etiska skäl som jag avhåller mig från att beskriva det klientel som följer en sådan tävling). Som kronan på verket inleddes också den beryktade Nyhemsveckan, vilket innebär att den heliga staden för tillfället huserar fler tillresta pingstvänner än vad som kan anses rimligt.

Jag kan inte ens spekulera i de många förtjusande möten denna smältdegel av människor kan ha gett upphov till under helgen. Själv har jag mest njutit av Toni Morrisons skonsamma sällskap under valnötsträdet i trädgården.

For the road

Imorgon åker jag med S till Småland. Jag har förberett för resan genom att baka olika typer av bilfärdsgodis. S har, om jag känner honom rätt, övat in ett par nya one-liners och en hel del outhärdligt göteborgska vitsar.


Mintkyssar


Chokladkola


Marmorerade minibrownies

Sång, dans och ledande frågor

I helgen har jag haft min kära mor på besök. Vi har dansat till Lasse Berghagen för öppna fönster, sett Barberaren i Sevilla på Operan, tjuvlyssnat på tonåringar, tittat på romantisk komedi och provat massvis med klänningar.

Jag har också hunnit rösta under de högtidligaste av former och passat på att göra humanisternas nyanserade antireligionstest. Det informerade mig om att jag var "religiös, men med ett öppet sinne”. Det gav mig också helt nya och högst uppfriskande fördomar om människor som inte tror på Gud.

Om killar och smink

Vi är på helkvällspromenad i alldeles okända områden. Högt över vattnet balanserar vi. Och längs rälsen drömmer vi oss bort, till saker vi redan haft och platser vi redan varit på.

Det är sol kvar på A-lagarnas uteservering. En pizzabagare röker på trappen - ända ner till filtret. På torget står tatuerade män med stora muskler och små hundar. Och några flickor i tights och eyeliner.

Det är ett bra ställe att prata om viktiga saker på. Om klänningar med långa ärmar och religionskrig i sängen. Om utsikten från en ny balkong och närpolisförhör. Om 800 år gamla träd. Och om hur ofattbart enastående det är att faktiskt vara vid liv.

Goda vänner

I dag har jag varit hemma och hängt med de här sköna killarna. Det var längesedan.

Den tredje statsmakten

Öppet kontorslandskap är egentligen bara ett smidigare sätt att säga ”vi har inte råd med väggar och ger fullkomligt fan i din arbetsmiljö”, men det har vissa givna fördelar när man jobbar på en nyhetsredaktion. Dels kan man hojta viktiga saker till varandra utan att behöva ödsla tid med att röra sig från sin stol. Dels slipper man känna att ingen lyssnar när man bokar tid hos gynekologen. Dessutom underlättar det för allsång och visklekar.

Men framför allt gör avsaknaden av stängda dörrar att man får ta del av lösryckta saker som folk säger i telefon. Som till exempel ”Du ringer alltså bara för att berätta att magnolian blommar?” och ”Men de riktigt stora paddorna, var hittar man dem?”. Eller min absoluta favorit hittills: ”Hejsan, minns du mig? Vi talades vid förra veckan efter att du blivit stångad av en råbock inne på Konsum”.

Thank you for smoking

I dag har jag varit icke-rökare i hela tre veckor. På enveckas- och tvåveckorsdagen firade vi något alldeles förfärligt. Det gör vi inte i dag. Sensationen har liksom lagt sig lite. Personligen skulle jag inte ha någonting emot att ha fest varje vecka. Det skulle om inte annat fungera som en liten kompensation för den livslånga sorg och saknad jag alltid kommer att känna efter nikotin och smaken av kol som skrapar genom halsen. Men det vore naturligtvis inte hållbart i längden. Så istället använder jag denna historiska dag till några spridda reflektioner kring livet utan cigaretter

Det sägs att man vinner så mycket på att sluta röka. Som att man får bättre kondition och att luktsinnet kommer tillbaka. ”Å!”, säger människor jag möter, ”det måste vara helt fantastiskt att känna alla dofter igen!”. Det må vara hänt, men låt mig berätta en sak om dofter. Folk luktar inte så bra som de tror. De senaste tre veckorna har mitt liv förvandlats från en trygg tillvaro utan flimmerhår till ett kaos av andra människors dåliga hygien. Det svettas och kräks och äts helt orimliga mängder vitlök i det här samhället, kan jag tala om. Det går överhuvudtaget knappt att befinna sig på offentliga platser utan att kväljas litegrann.

Faktum är att nästan allt som sägs om att sluta röka är lögn. Man får inte ett mer aktivt liv (om man inte räknar de nervösa ryckningarna i benen). Man går inte upp i vikt (benryckningarna bränner minst lika många kalorier som cigaretterna). Och det är heller inte sant att man sparar pengar, eftersom de går till i stort sett vad som helst som kan tänkas avleda uppmärksamheten från abstinensbesvären.

Det enda som egentligen är sant är att man nästan genast lägger sig till med den suspekta vanan att gå tätt, tätt bakom människor man inte känner och med ett närmast euforiskt ansiktsuttryck djupinandas de utblåsta molnen av rök ur deras munnar.

Lite mera vår

Leave the gun, take the cannoli

Apropå bra och dåliga hälsningsgester upplevde jag i går en helt ny variant. Dubbelfattning med händerna kring ansiktet och därefter en välriktad och brutal kyss i pannan. Mycket uppfriskande. Väldigt maffia.

Istället för Stargate

Swebus express heter den. Direktbussen mellan Jönköping och Stockholm. Den tar oförklarliga fyra timmar på sig att tillryggalägga E4:an utmed Vätterkusten, via Mjölby och Linköping till huvudstaden. Det är den snabbaste varianten. Den som äger mer av bibliskt tålamod kan välja en som stannar i varje namngiven håla på vägen och når slutstationen på en halv dag.

Jag åker den då och då. Direktbussen alltså. Ner på fredagen och tillbaka på söndagen. Det är alltid ett mindre purgatorium. Inte nog med att resan innebär fyra timmar i onaturligt upprätt läge i livrädsla över att eventuellt behöva gå på toaletten (ett besök på Swebustoaletten är att likna vid en medeltida iron maiden-upplevelse med hundraprocentig smittogaranti och är material nog för en helt egen bloggpost). Jag tror dessutom att det vilar en förbannelse över mig, som slår in varje gång jag sätter fötterna på den heltäckningsmatteklädda trappan upp till bussvagnen. Hur noga jag än försöker välja sätesgranne hamnar jag alltid bredvid någon som gör den redan toleransprövande resan till ett veritabelt Gehenna.

Den här gången är inget undantag. Jag vill börja med att poängtera att jag tycker att det är alla människors rätt att äta precis så mycket som de vill, men redan efter några minuter blir det olidligt att försöka få plats på den 20 centimeter breda remsa som blir över när killen vid fönstret vällt sin onaturligt stora kropp över minst hälften av mitt säte. Hans bara arm nuddar min. Inte för att han vill. Inte för att jag vill. Utan helt enkelt för att han är så tjock att det inte kan hjälpas. Jag tycker inte om att nudda människor jag inte känner närmare. Det är en brist i min karaktär, men så är det.

För att ytterligare bättra på sin status som trevlig medresenär slemhostar killen då och då. Nyser utan handen för och kliar lite på ett sår han har på handryggen. När det blir tröttsamt, eller egentligen långt senare, tar han upp en kebabrulle i folie och låter den klämmas ut genom botten i stora droppar medan han äter. Bussen luktar köttindränkt sallad och cayennepeppar och genom hans illa isolerade hörlurar sipprar någon typ av basgång. Jag gissar på discoanpassad salsa.

Till slut lyckas jag somna i sorlet från motorn och fläktsystemet. När jag vaknar, nackspärrad och torr kring munnen, har mitt huvud hamnat mot den tilltagne killens fuktiga axel. ”Ursäkta” säger jag. Han tittar på mig. Säger inget. Men jag ser i hans ögon att han är omåttligt trött på att alltid hamna bredvid människor som jag på den här vedervärdiga bussen.

Återkomst

Det går egentligen inte att beskriva den här platsen. Jag är född här. Jag har vuxit upp här. Jag vet varje snår och stig och genväg. Vilka hagar man kan klättra genom. Hur många björkar som kantar åkrarna och var man säkrast hittar vildhallon och apel. Jag har andats in varje insekt som finns här och rivit armarna mot alla nyponbuskar.

Jag har sprungit här. Dansat. Låtit skuggorna skrämma mig livrädd och trösta mig igen. Här har jag lärt känna några av världslitteraturens mest älskvärda karaktärer. Och Gud.

Hon börjar brista ut i vår nu, skogen. Stenarna är torrare. Och det dammar om marken när man går.

Högtidsdräkt

Det börjar verkligen närma sig påsk.

Upp till camp

Det brukar sägas att man inte kan bli profet i sin egen hemstad. Det stämmer inte för min. Där är var och varannan människa profet – de flesta självutnämnda – med gudomligt kall att döma alla dem, som varit ödmjuka nog att inte känna sig kallade.

Vi är långt därifrån nu. Men ända ut på Djurgården följer hon med oss. Hon finns i rösterna på raden bakom. I en vän till en vän som hälsar i foajén. Och på scenen i det röda skenet från rislamporna.

Nina Persson valde att lägga A camps första turnéstop i Jönköping, som också är hennes hemstad. Kanske ville hon påminna sig själv om att hur stor man än blir, så är man ändå väldigt liten där. Och utan självpåkallat gudskall når man aldrig profetstatus.

Jag minns första gången jag hörde henne sjunga där. Vid Rocksjön på någon lokalfestival med göteborgskfyndigt namn. Då var hon blond och svag i rösten och någon i publiken skrek ”visa pattarna!” när hon tog av sig den bruna koftan.

Nu bär rösten ända upp till Cirkus tak. Och i ett av de sista numren, Stronger than Jesus, fylls scenen av en spretigt rödklädd kvinnokör. Som gospel tar den över rummet. Varm och självklar, med den lilla sångerskans röst ovanpå.

Jag kan inte låta bli att blunda och tänka mig dit, till vårt älskade hatade Jerusalem. Jag kan inte låta bli att se framför mig ett hav av dess utvalda. Gungande bekännandes att kärleken är större än deras gud.

Danserskor på Hantverkargatan

Min älskade mor och jag ser Ringaren i Notre Dame på Kungliga operan och på väg hem improviserar vi vår egen version av Esmeraldas sista dans.

Baletten är alltid lite som att komma hem för mig. Den är minnet av otaliga timmars träning i stora rum vid vattnet. Lukten av trä och svett och ullbenvärmare. Salar jag skrattat och gråtit i. Golv jag trampat i alla vinklar. Flugit över och legat utmattad mot. Precis samma golv som min mor dansade på när hon var ung.

I kväll är vi båda där igen, som om ingen tid förflutit. På en annan stads trottoarer. Virvlande backen upp längs husfasaderna.

Vårkänslor

"Och snart kommer den, snön, man känner den i luften.
Den skall vara välkommen. Låt den komma, Låt den falla."

Månadens citat från Söderbergsällskapet må vara lite fel i årstid, men det fungerar förvånansvärt bra för oss som helt utan förvarning gripits av en fullkomligt opassande längtan efter jul.

Amen Hjalmar, säger jag. Låt den komma.

Trosbekännelse

Jag ser Gud genom molnen i dag
och innanför blusen dinglar en stjärna.
Nära hjärtat.
På tryggt avstånd från världen.

Lost and found

Han har glömt kvar sin blåa skjorta igen.
Den får mig att se väldigt liten ut.

Diner chicks och doughnuts

När man är uppvuxen i de småländska skogarna är man van att hela tiden tänka framåt. Att komma på att det behövs mjölk till bulldegen klockan nio på kvällen är detsamma som katastrof. Då har alla matbutiker stängt och man får snällt vänta med att baka tills nästa dag. Och även om man inser att köket saknar något alldeles nödvändigt redan vid halvsextiden är inhandlandet av detta något av ett friluftsprojekt. Antingen måste man ta sparken till närlivsen med 15 minuters nedförsbacke dit och 30 minuters uppförsbacke tillbaka, eller så får man vänta tills Britt-Marie kommit hem från jobbet och hoppas att hon råkar ha vaniljextrakt utan gelatin i skafferiet.

Att med den typen av ständig bristskräck flytta till huvudstaden är lite av ett himmelrike. Här finns nämligen alla nattätande landsortsbors våta dröm – Seven Eleven. Butiken som aldrig stänger. Visst. Man hade hört om den. Som en osannolik skröna om en stad med gator av guld. En kittlande textrad i Mauro Scoccos Sara. En företeelse som man inte riktigt vågat tro på förrän man faktiskt sett den med egna ögon.

Mitt Seven Eleven ligger på replängds avstånd hemifrån, mitt emellan gränden och tunnelbanan. Den är min livlina på väg till jobbet utan frukost och min säkerhetsdepå i mörkret hem på natten. Där jobbar också världens coolaste tjej. Jobbkepsen en decimeter ovanför den tuperade frisyren. Make up i tre lager och bubbelgum i kinden. Hon är som tagen ur vilken amerikansk road movie som helst. Den där självsäkra bruden som alltid jobbar i en diner med glaserade munkar, persikopaj i små glaskupor och en tv med bilder av brottsmisstänkta galningar i bakgrunden. Dessutom har hon ett lingo som får både morgonbyggarbetare och chipsköpande ungkarlar att beskedligt bocka och tacka för växeln.

Just i dag serverar hon välbehövligt kaffe med mjölk och lock. ”Tack ska du ha, raring” säger hon och blinkar innan hon vänder sig till killen bakom mig. ”Och du då gubben, vad ska du ha?”.

Earth hours

Vi tänder varenda stearinljus vi kan hitta och tar 60 minuters sabbat från lampor, elvispar och Rosie Thomas. Uppkrupna med varma drinkar i soffan märker vi inte att timmen är över. Att det gått två och tre och fyra till. Och att snön har smält bort vintern i gränden.

Om att säga hej

Korrekturläserskan presenterar sig som Ingrid eller Birgitta, jag kan inte riktigt minnas vilket. Hon håller kvar min hand i båda sina under hela tiden vi pratar. Jag försöker dra den tillbaka, eftersom den sortens hälsningsgest påminner mig om pingstkyrkor och andligt auktoritära serbisk-ortodoxa präster i Chicago, men det fungerar inte.

Det är egentligen märkligt hur det sätt man hälsar på säger allt om vem man är. Min morfar, till exempel, inleder med ett handslag som sväljer halva underarmen och krossar handleden, följt av en kram med ryggdunk som kan få den mest bastanta benstruktur att bågna. Jag gillar det. Det är en hälsning som inte ber om ursäkt. Som säger god dag med besked och lämnar kvar ett intryck av ärlighet och raka rör.

Motsatsen är dödhandshälsningen, där handen placeras som en våt fisk mot ens handflata och inte verkar ha någon struktur eller vilja alls. Det enda som egentligen är värre än den döda handen är den döda omfamningen. En kram som på något sätt läggs runt en, som en blöt gasbinda, utan tryck eller innerlighet. Nästan lika illa är hälsningar som inkluderar alldeles för snabba kramar, diverse fingerknäpp eller kindpussar som inte nuddar huden.

Bäst av allt tycker jag om människor som lyfter en lite i omfamningen eller snurrar en ett halvt varv i luften. Som om man möttes för första gången efter fyra år vid fronten. På en perrong i Frankrike. När kriget just tagit slut.

Et nos cedamus

Det har redan hunnit bli mörkt när jag passerar spärrbommarna.
På andra sidan bron har någon profeterat på planket.

Kaffe och krystvärkar

När de allra flesta av ens vänner är journalister handlar alldeles för många samtal om korrumperade regeringar, mord och rasistiska poliser. Därför känns det uppfriskande att träffa S för en fika helt utan detaljer om livets mest groteska aspekter. Hon berättar istället trevliga förlossningshistorier om misslyckade epiduraler, bedövade blygdläppar och sugklockor. Och så äter vi black-and-white brownies.

Helgen i åtta bitar

• En riktigt god vän.
• Lite för tydliga revben.
• En soldat i dyra kläder.
• Blåbärsbak och vin.
• Tvärreligiösa festligheter.
  
• Judiska hjältar.
  
• Sovmorgon med våfflor.
  
• En promenad med antydan till vår.

In sickness and in health

Vi firar att jag överlevt första dagen på det nya jobbet. Att jag tagit mig ut på andra sidan inloggningslösen och newsfeeds, passerkort och 60 nya namn och händer. För att markera dagens oförglömliga storhet ser vi på TV. Det var hundra år sedan sist och precis som jag minns det. Solbrända människor, flyktiga kärleksaffärer och så lite sång och dans. Jag toppar upplevelsen med popcorn. Han äter en liter glass och tillbringar resten av kvällen på toalettgolvet.

Hårdare snabbare mer

Visst. Han har en bylinebild som kan få vem som helst att sucka förälskat och önska att de var unga på 60-talet. Men det är inte därför den här bloggposten utan förbehåll kommer att tillägnas Christopher Buckley. Det beror istället på den text som han för en tid sedan publicerade i The Daily Beast (bara tidningens namn, givetvis baserat på tidningen i Evelyn Waughs Scoop, är värt ett eget hyllningstal).

Texten är en åtta år gammal betraktelse som Buckley skrev efter en guidad tur genom Auschwitz. På sex korta sidor lyckas han beskriva livet utifrån dess kanske allra viktigaste aspekter. Dess skörhet. Dess oerhörda mening och meningslösa slut. Dess innerlighet, vidrighet och hulkande sorg.

Det är ingen ny berättelse. Jag har hört den och läst den och sett den på TV. Jag har gråtit över den, identifierat mig med den och distanserat mig från den. Men någonting i Buckleys metodiska sätt att beskriva, hans kniven-på-strupen-självklara och okomplicerade andrahandsberättande, gör att den slår till där det känns som mest.

När jag ser upp från skärmen har allt fått andra färger. Knuten i bröstet får mig att vilja leva hårdare och snabbare och mer. Att aldrig igen spara in på en enda känsla. Jag vill fylla varje svårinandad sekund med liv och låta det skorra och spraka i de höga tonerna. Som en hämnd på allt taget liv. Som ett våldsamt struptag på rädslan för att dö.

Ogoda råd

Du. Ja, just du som sa att Briokolor hjälper mot röksug.
Du hade fel och är förmodligen dum i huvudet.

Väderleksrapport

Det snöar över Stockholm.
På trottoaren upp mot kyrkan brinner små lyktor.