Thank you for smoking

I dag har jag varit icke-rökare i hela tre veckor. På enveckas- och tvåveckorsdagen firade vi något alldeles förfärligt. Det gör vi inte i dag. Sensationen har liksom lagt sig lite. Personligen skulle jag inte ha någonting emot att ha fest varje vecka. Det skulle om inte annat fungera som en liten kompensation för den livslånga sorg och saknad jag alltid kommer att känna efter nikotin och smaken av kol som skrapar genom halsen. Men det vore naturligtvis inte hållbart i längden. Så istället använder jag denna historiska dag till några spridda reflektioner kring livet utan cigaretter

Det sägs att man vinner så mycket på att sluta röka. Som att man får bättre kondition och att luktsinnet kommer tillbaka. ”Å!”, säger människor jag möter, ”det måste vara helt fantastiskt att känna alla dofter igen!”. Det må vara hänt, men låt mig berätta en sak om dofter. Folk luktar inte så bra som de tror. De senaste tre veckorna har mitt liv förvandlats från en trygg tillvaro utan flimmerhår till ett kaos av andra människors dåliga hygien. Det svettas och kräks och äts helt orimliga mängder vitlök i det här samhället, kan jag tala om. Det går överhuvudtaget knappt att befinna sig på offentliga platser utan att kväljas litegrann.

Faktum är att nästan allt som sägs om att sluta röka är lögn. Man får inte ett mer aktivt liv (om man inte räknar de nervösa ryckningarna i benen). Man går inte upp i vikt (benryckningarna bränner minst lika många kalorier som cigaretterna). Och det är heller inte sant att man sparar pengar, eftersom de går till i stort sett vad som helst som kan tänkas avleda uppmärksamheten från abstinensbesvären.

Det enda som egentligen är sant är att man nästan genast lägger sig till med den suspekta vanan att gå tätt, tätt bakom människor man inte känner och med ett närmast euforiskt ansiktsuttryck djupinandas de utblåsta molnen av rök ur deras munnar.