Visst. Han har en bylinebild som kan få vem som helst att sucka förälskat och önska att de var unga på 60-talet. Men det är inte därför den här bloggposten utan förbehåll kommer att tillägnas Christopher Buckley. Det beror istället på den text som han för en tid sedan publicerade i The Daily Beast (bara tidningens namn, givetvis baserat på tidningen i Evelyn Waughs Scoop, är värt ett eget hyllningstal).
Texten är en åtta år gammal betraktelse som Buckley skrev efter en guidad tur genom Auschwitz. På sex korta sidor lyckas han beskriva livet utifrån dess kanske allra viktigaste aspekter. Dess skörhet. Dess oerhörda mening och meningslösa slut. Dess innerlighet, vidrighet och hulkande sorg.
Det är ingen ny berättelse. Jag har hört den och läst den och sett den på TV. Jag har gråtit över den, identifierat mig med den och distanserat mig från den. Men någonting i Buckleys metodiska sätt att beskriva, hans kniven-på-strupen-självklara och okomplicerade andrahandsberättande, gör att den slår till där det känns som mest.
När jag ser upp från skärmen har allt fått andra färger. Knuten i bröstet får mig att vilja leva hårdare och snabbare och mer. Att aldrig igen spara in på en enda känsla. Jag vill fylla varje svårinandad sekund med liv och låta det skorra och spraka i de höga tonerna. Som en hämnd på allt taget liv. Som ett våldsamt struptag på rädslan för att dö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar