Det brukar sägas att man inte kan bli profet i sin egen hemstad. Det stämmer inte för min. Där är var och varannan människa profet – de flesta självutnämnda – med gudomligt kall att döma alla dem, som varit ödmjuka nog att inte känna sig kallade.
Vi är långt därifrån nu. Men ända ut på Djurgården följer hon med oss. Hon finns i rösterna på raden bakom. I en vän till en vän som hälsar i foajén. Och på scenen i det röda skenet från rislamporna.
Nina Persson valde att lägga A camps första turnéstop i Jönköping, som också är hennes hemstad. Kanske ville hon påminna sig själv om att hur stor man än blir, så är man ändå väldigt liten där. Och utan självpåkallat gudskall når man aldrig profetstatus.
Jag minns första gången jag hörde henne sjunga där. Vid Rocksjön på någon lokalfestival med göteborgskfyndigt namn. Då var hon blond och svag i rösten och någon i publiken skrek ”visa pattarna!” när hon tog av sig den bruna koftan.
Nu bär rösten ända upp till Cirkus tak. Och i ett av de sista numren, Stronger than Jesus, fylls scenen av en spretigt rödklädd kvinnokör. Som gospel tar den över rummet. Varm och självklar, med den lilla sångerskans röst ovanpå.
Jag kan inte låta bli att blunda och tänka mig dit, till vårt älskade hatade Jerusalem. Jag kan inte låta bli att se framför mig ett hav av dess utvalda. Gungande bekännandes att kärleken är större än deras gud.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar