Man har siktat färska björnspår i skogen, men vi sluter knäna hårt kring varma hästryggar och rider ut. Det närmar sig midnatt. Försiktigt vadar vi ut i älven med mygg kring mun och armar. Hårt mot ytan rasslar de när solen slickar sig längs berget. Detta är jordens vackraste plats. Jag behöver aldrig se någon annan.
2 kommentarer:
Vilket vackert språk om en vacker plats! Få, men väl valda ord som gör att jag känner som om jag var med där, på hästryggen. Inspirerande. Välkommen tillbaka till Vuollerim! Första veckan i februari lyser byn upp av tusentals islyktor. Även då är det jordens vackraste plats.
Skicka en kommentar