Kvällsdopp

Vättern krånglar och kränger mot sanden. Hon har sett allt. Böjda kräkningar till solnedgång och hångel med händerna innanför. Missionärer, med vittring på vilt. Sjömän. Självmordskandidater. Studenter. Hon har slutat vara förvånad.

Hon är alltings måttstock här. Hennes fryspunkt avgör hur svår vintern är. När hon är mild nog att bada i vet man säkert att sommaren är osedvanligt het. Mäns status mäts i hur tidigt på våren de vågar sig ned i henne och hennes arga vågor speglar livets kyla om hösten.

Hon benämns i femininum. Det passar henne. Okontrollerbar, maktfullkomlig, god endast mot de modiga. Kvällssolen blöder över hennes midja när vi simmar ut.

Ett annat Jerusalem

Här går flugor på vattnet istället för män. Kvigorna har flyttat sig längre ner mot gärdsgårdsspången. Om man aktar fötterna för mockor och benen för nässlor och orm är detta världens absolut bästa plats att sitta på.

Jag läser Selma Lagerlöfs Jerusalem med rygg mot sten och vildhallon på plockbart avstånd. Det är så nära en religiös upplevelse man kan komma i Småland. Härifrån syns inga kyrkor.

Hey Celestial!

Vissa böcker är som en flygresa man sovit bort. Helt plötsligt är man någon helt annanstans, utan att kroppen har hunnit förstå vad som hänt. Toni Morrison gör alltid så. Landar plötsligt och någonstans främmande, men samtidigt oerhört bekant.

Love är inget undantag. Den pulserar som tung, sorgsen gospel, med mer blues i än handklapp. Som tabasco mot tungan och sviktande jord under fotsulorna. Rund som varm potatis mot gommen. Pärlad av svett i pannan. Full av hemliga ord och kvinnors visdom och så bredfylld av pumpande blod att man aldrig vill resa tillbaka.

Musiken spelar nästan alltid stor roll i Morrisons böcker. I Love finns den i L:s allvetande nynnande och den tunna jazz som dör ut tillsammans med en era på Cosey's Resort. Tröstande, men också bådande om nya, mer oförlåtande tider. Eller i rytmiska viskningar mellan de döende och de överlevande.

"He took all my childhood away from me, girl.
He took all of you away from me.
The sky, remember? When the sun went down?
Sand. It turned pale blue.
And the stars. Just a few at first.
Then so many they lit the whole fucking world.
Pretty. So so pretty.
Love. I really do.
Ush-hidagay. Ush-hidagay"

Rytm som skrapar som sand i munnen. Rycker hit och dit i oregelbundna taktslag. Morrison blandar syrligt och klibbigt sött. Kaxigt, men vördnadsfullt, som en drucken jazzsaxofonist. Så gör hon varje inandning helig.

Eftermiddag vid Walden

"I went to the woods because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life, and see if I could not learn what it had to teach, and not, when I came to die, discover that I had not lived." Och så vidare.

Convertere ad Dominum Deum tuum

Det är en sådan där alldeles ljuvligt tempererad söndag och bokklubben samlas på en grässluttning i parken för att diskutera Waughs Opus magnum. Brideshead kan vara så mycket. En allegori över ett fallande samhälle. En retrospektiv glorifiering av något svunnet och dött. Över ungdom och oförstörd kärlek, som vittrat sönder av religion och familj. Eller mest en förvirrande och olyckligt utfallen katolsk PR-kupp. Den andas förtryckt kärlek och den nykonverterades förälskade predikan för de ännu ofrälsta. Fallna hjältar och hotande egalitarism. En Gud som ser vald olycka som en dygd.

Diskussionen finner snabbt vägen till tro. Argumenten flyger och skrämmer bort såväl picknickande turister, som förbiragglande olycksbarn. Gruppens agnostiker, som för eftermiddagen väljer att titulera sig religiös nihilist, missionerar oförtrutet om Guds aldriga existens. Men även han får något högkyrkligt i blicken när han citerar ur prologen. Han kunde ha slutat läsa på sidan 21 och varit lycklig så, menar han:

”I asked the second-in-command, "What's this place called?" He told me and, on the instant, it was as though someone had switched off the wireless, and a voice that had been bawling in my ears, incessantly, fatuously, for days beyond number, had been suddenly cut short; an immense silence followed, empty at first, but gradually, as my outraged sense regained authority, full of a multitude of sweet and natural and long-forgotten sounds: for he had spoken a name that was so familiar to me, a conjuror's name of such ancient power, that, at its mere sound, the phantoms of those haunted late years began to take flight”.

Språket i Waughs böcker är värt en alldeles egen kärlekshistoria. Ingen kan, som han, beskriva ansiktsuttrycket hos en man med ”the exhausted but resentful air of one who fears he has failed to do himself full justice on the subject of Pindar’s Orphism”. Det är ett språk som är omöjligt att inte älska. Åtminstone det är vi överrens om.

Skön, med lågande hy

Busschaufförernas krav på toalettpauser och höjd svältlön förlänar A och mig ett ypperligt tillfälle till en hel dags klassiskt flanerande. Det blir en dag som blandar vilt mellan högt och lågt. Diskussioner om klackhöjd och Guds inre väsen. Om maktstrukturer under 20-talet, empire, kärlek och den perfekta skenmanövern för att undvika attackerande gäss. Efter en lång frukost bland bigarråträd och drivhus promenerar vi mot strömmen av turister för att se på Endymion.

Att gå och se på Endymion är en tradition som både inleder och avslutar sommaren och som blivit något av en helig stund. Det är något andäktigt i att smyga, flankerad av gudar och musor, över det lätt sluttande, svartvita golvet, mot honom. Utslagen och överdimensionerad. Särade läppar och knän. Ögonen tunga av evig sömn.

På väg hem romantiserar vi kring hösten och när de första dropparna varnar om ösregn saktar vi farten och böjer huvudet bakåt. Det smattrar över borggården. Himlen vänder sig ned i mörka drivor.

Interior design

Svag efter highballs och Pimm's i trädgården med A igår, men jag har sedan länge lovat D en promenad till Slottsboden idag. Han vill köpa en bild av kungafamiljen att ha i ram bredvid det nyinköpta fotot av en polsk synagoga. Jag har inga åsikter om det.

Revisited revisited

Jag tycker om att återvända till saker. Städer, människor – framför allt till böcker. Det finns en trygghet i att komma tillbaka till något som man vet att man tycker om. Som överraskar i klädsamma mängder. Med något nybyggt eller nyfriserat eller med ny innebörd. Ett måttfullt äventyr.

Att återvända indikerar att man varit borta, men hittat tillbaka. Att man rest, men kommit hem igen. Det är något vackert med det, tycker jag. Att lämna något och sedan välja det igen.

När det gäller böcker och författare återvänder jag till en handfull. De är som en sådan där liten verktygslåda i plast, med fullt av piller i glada färger, som gamla tanter har på sängbordet. En tablett för att varje fallerande organ eller framtida åkomma. Austen vid mjältsjuka. Waugh mot tristess. Morrison för blodcirkulationen och Márquez vid kolerisk feber och kärlek.

Bokklubben läser Brideshead och för mig var det flera år sedan. Det är skönt att vara hemma igen.