Återkomst

Det går egentligen inte att beskriva den här platsen. Jag är född här. Jag har vuxit upp här. Jag vet varje snår och stig och genväg. Vilka hagar man kan klättra genom. Hur många björkar som kantar åkrarna och var man säkrast hittar vildhallon och apel. Jag har andats in varje insekt som finns här och rivit armarna mot alla nyponbuskar.

Jag har sprungit här. Dansat. Låtit skuggorna skrämma mig livrädd och trösta mig igen. Här har jag lärt känna några av världslitteraturens mest älskvärda karaktärer. Och Gud.

Hon börjar brista ut i vår nu, skogen. Stenarna är torrare. Och det dammar om marken när man går.

Högtidsdräkt

Det börjar verkligen närma sig påsk.

Upp till camp

Det brukar sägas att man inte kan bli profet i sin egen hemstad. Det stämmer inte för min. Där är var och varannan människa profet – de flesta självutnämnda – med gudomligt kall att döma alla dem, som varit ödmjuka nog att inte känna sig kallade.

Vi är långt därifrån nu. Men ända ut på Djurgården följer hon med oss. Hon finns i rösterna på raden bakom. I en vän till en vän som hälsar i foajén. Och på scenen i det röda skenet från rislamporna.

Nina Persson valde att lägga A camps första turnéstop i Jönköping, som också är hennes hemstad. Kanske ville hon påminna sig själv om att hur stor man än blir, så är man ändå väldigt liten där. Och utan självpåkallat gudskall når man aldrig profetstatus.

Jag minns första gången jag hörde henne sjunga där. Vid Rocksjön på någon lokalfestival med göteborgskfyndigt namn. Då var hon blond och svag i rösten och någon i publiken skrek ”visa pattarna!” när hon tog av sig den bruna koftan.

Nu bär rösten ända upp till Cirkus tak. Och i ett av de sista numren, Stronger than Jesus, fylls scenen av en spretigt rödklädd kvinnokör. Som gospel tar den över rummet. Varm och självklar, med den lilla sångerskans röst ovanpå.

Jag kan inte låta bli att blunda och tänka mig dit, till vårt älskade hatade Jerusalem. Jag kan inte låta bli att se framför mig ett hav av dess utvalda. Gungande bekännandes att kärleken är större än deras gud.

Danserskor på Hantverkargatan

Min älskade mor och jag ser Ringaren i Notre Dame på Kungliga operan och på väg hem improviserar vi vår egen version av Esmeraldas sista dans.

Baletten är alltid lite som att komma hem för mig. Den är minnet av otaliga timmars träning i stora rum vid vattnet. Lukten av trä och svett och ullbenvärmare. Salar jag skrattat och gråtit i. Golv jag trampat i alla vinklar. Flugit över och legat utmattad mot. Precis samma golv som min mor dansade på när hon var ung.

I kväll är vi båda där igen, som om ingen tid förflutit. På en annan stads trottoarer. Virvlande backen upp längs husfasaderna.

Vårkänslor

"Och snart kommer den, snön, man känner den i luften.
Den skall vara välkommen. Låt den komma, Låt den falla."

Månadens citat från Söderbergsällskapet må vara lite fel i årstid, men det fungerar förvånansvärt bra för oss som helt utan förvarning gripits av en fullkomligt opassande längtan efter jul.

Amen Hjalmar, säger jag. Låt den komma.

Trosbekännelse

Jag ser Gud genom molnen i dag
och innanför blusen dinglar en stjärna.
Nära hjärtat.
På tryggt avstånd från världen.

Lost and found

Han har glömt kvar sin blåa skjorta igen.
Den får mig att se väldigt liten ut.

Diner chicks och doughnuts

När man är uppvuxen i de småländska skogarna är man van att hela tiden tänka framåt. Att komma på att det behövs mjölk till bulldegen klockan nio på kvällen är detsamma som katastrof. Då har alla matbutiker stängt och man får snällt vänta med att baka tills nästa dag. Och även om man inser att köket saknar något alldeles nödvändigt redan vid halvsextiden är inhandlandet av detta något av ett friluftsprojekt. Antingen måste man ta sparken till närlivsen med 15 minuters nedförsbacke dit och 30 minuters uppförsbacke tillbaka, eller så får man vänta tills Britt-Marie kommit hem från jobbet och hoppas att hon råkar ha vaniljextrakt utan gelatin i skafferiet.

Att med den typen av ständig bristskräck flytta till huvudstaden är lite av ett himmelrike. Här finns nämligen alla nattätande landsortsbors våta dröm – Seven Eleven. Butiken som aldrig stänger. Visst. Man hade hört om den. Som en osannolik skröna om en stad med gator av guld. En kittlande textrad i Mauro Scoccos Sara. En företeelse som man inte riktigt vågat tro på förrän man faktiskt sett den med egna ögon.

Mitt Seven Eleven ligger på replängds avstånd hemifrån, mitt emellan gränden och tunnelbanan. Den är min livlina på väg till jobbet utan frukost och min säkerhetsdepå i mörkret hem på natten. Där jobbar också världens coolaste tjej. Jobbkepsen en decimeter ovanför den tuperade frisyren. Make up i tre lager och bubbelgum i kinden. Hon är som tagen ur vilken amerikansk road movie som helst. Den där självsäkra bruden som alltid jobbar i en diner med glaserade munkar, persikopaj i små glaskupor och en tv med bilder av brottsmisstänkta galningar i bakgrunden. Dessutom har hon ett lingo som får både morgonbyggarbetare och chipsköpande ungkarlar att beskedligt bocka och tacka för växeln.

Just i dag serverar hon välbehövligt kaffe med mjölk och lock. ”Tack ska du ha, raring” säger hon och blinkar innan hon vänder sig till killen bakom mig. ”Och du då gubben, vad ska du ha?”.

Earth hours

Vi tänder varenda stearinljus vi kan hitta och tar 60 minuters sabbat från lampor, elvispar och Rosie Thomas. Uppkrupna med varma drinkar i soffan märker vi inte att timmen är över. Att det gått två och tre och fyra till. Och att snön har smält bort vintern i gränden.

Om att säga hej

Korrekturläserskan presenterar sig som Ingrid eller Birgitta, jag kan inte riktigt minnas vilket. Hon håller kvar min hand i båda sina under hela tiden vi pratar. Jag försöker dra den tillbaka, eftersom den sortens hälsningsgest påminner mig om pingstkyrkor och andligt auktoritära serbisk-ortodoxa präster i Chicago, men det fungerar inte.

Det är egentligen märkligt hur det sätt man hälsar på säger allt om vem man är. Min morfar, till exempel, inleder med ett handslag som sväljer halva underarmen och krossar handleden, följt av en kram med ryggdunk som kan få den mest bastanta benstruktur att bågna. Jag gillar det. Det är en hälsning som inte ber om ursäkt. Som säger god dag med besked och lämnar kvar ett intryck av ärlighet och raka rör.

Motsatsen är dödhandshälsningen, där handen placeras som en våt fisk mot ens handflata och inte verkar ha någon struktur eller vilja alls. Det enda som egentligen är värre än den döda handen är den döda omfamningen. En kram som på något sätt läggs runt en, som en blöt gasbinda, utan tryck eller innerlighet. Nästan lika illa är hälsningar som inkluderar alldeles för snabba kramar, diverse fingerknäpp eller kindpussar som inte nuddar huden.

Bäst av allt tycker jag om människor som lyfter en lite i omfamningen eller snurrar en ett halvt varv i luften. Som om man möttes för första gången efter fyra år vid fronten. På en perrong i Frankrike. När kriget just tagit slut.

Et nos cedamus

Det har redan hunnit bli mörkt när jag passerar spärrbommarna.
På andra sidan bron har någon profeterat på planket.

Kaffe och krystvärkar

När de allra flesta av ens vänner är journalister handlar alldeles för många samtal om korrumperade regeringar, mord och rasistiska poliser. Därför känns det uppfriskande att träffa S för en fika helt utan detaljer om livets mest groteska aspekter. Hon berättar istället trevliga förlossningshistorier om misslyckade epiduraler, bedövade blygdläppar och sugklockor. Och så äter vi black-and-white brownies.

Helgen i åtta bitar

• En riktigt god vän.
• Lite för tydliga revben.
• En soldat i dyra kläder.
• Blåbärsbak och vin.
• Tvärreligiösa festligheter.
  
• Judiska hjältar.
  
• Sovmorgon med våfflor.
  
• En promenad med antydan till vår.

In sickness and in health

Vi firar att jag överlevt första dagen på det nya jobbet. Att jag tagit mig ut på andra sidan inloggningslösen och newsfeeds, passerkort och 60 nya namn och händer. För att markera dagens oförglömliga storhet ser vi på TV. Det var hundra år sedan sist och precis som jag minns det. Solbrända människor, flyktiga kärleksaffärer och så lite sång och dans. Jag toppar upplevelsen med popcorn. Han äter en liter glass och tillbringar resten av kvällen på toalettgolvet.

Hårdare snabbare mer

Visst. Han har en bylinebild som kan få vem som helst att sucka förälskat och önska att de var unga på 60-talet. Men det är inte därför den här bloggposten utan förbehåll kommer att tillägnas Christopher Buckley. Det beror istället på den text som han för en tid sedan publicerade i The Daily Beast (bara tidningens namn, givetvis baserat på tidningen i Evelyn Waughs Scoop, är värt ett eget hyllningstal).

Texten är en åtta år gammal betraktelse som Buckley skrev efter en guidad tur genom Auschwitz. På sex korta sidor lyckas han beskriva livet utifrån dess kanske allra viktigaste aspekter. Dess skörhet. Dess oerhörda mening och meningslösa slut. Dess innerlighet, vidrighet och hulkande sorg.

Det är ingen ny berättelse. Jag har hört den och läst den och sett den på TV. Jag har gråtit över den, identifierat mig med den och distanserat mig från den. Men någonting i Buckleys metodiska sätt att beskriva, hans kniven-på-strupen-självklara och okomplicerade andrahandsberättande, gör att den slår till där det känns som mest.

När jag ser upp från skärmen har allt fått andra färger. Knuten i bröstet får mig att vilja leva hårdare och snabbare och mer. Att aldrig igen spara in på en enda känsla. Jag vill fylla varje svårinandad sekund med liv och låta det skorra och spraka i de höga tonerna. Som en hämnd på allt taget liv. Som ett våldsamt struptag på rädslan för att dö.

Ogoda råd

Du. Ja, just du som sa att Briokolor hjälper mot röksug.
Du hade fel och är förmodligen dum i huvudet.

Väderleksrapport

Det snöar över Stockholm.
På trottoaren upp mot kyrkan brinner små lyktor.

Flyktig kärlek på toalettvägg

Någon som brukade gilla den tyska killen har slutat med det.

Tretår

Vi klarar oss med nöd från att blåsa ända ut på Djurgården och tar plats på det lilla caféet runt hörnet. Det är ett sådant där alldeles fantastiskt ställe som man berättar för alla om, men aldrig säger var det ligger, för att inte riskerar att människor utan hatt börjar gå dit och förstöra stämningen.

Allt serveras i mockakoppar och pyttesmå gräddkannor på silverfat. Stamgästerna säger saker som ”det var när vi for till Staterna med flygmaskin” till varandra och på väggen hänger små byster av den heliga Maria.

När knäna tinat och kapporna torkat tar vi farväl. Märkligt stärkta och redo att åter möta vår alldeles för moderna samtid.

Olycksfåglar

Nyanlända skriker de i gränden.
Kolsvarta, på låg höjd över marken.
Något är fruktansvärt fel.
De har missbedömt avståndet till vår.

Battle for Middle-earth

Genom hagel och markstorm har vi funnit vägen till någon halvtrist sylta på knivsöder. Vi sitter med böjda huvuden och servetter i knäet. Fyra journalister, en fotograf och så L, som ingen riktigt vet vad han gör, annat än att det har att göra med data.

Vi försöker pussla samman bitarna från en fruktansvärd dag. En dag som vaggat oss mellan chock och gråtande skakningar, ilska och hunger efter hämnd. Vi försöker utröna vem som är ansvarig för alltsammans. Komma på hur det har kunnat gå till och vad vi ska göra för att stoppa det.

De flesta av oss tror på att använda demokratiska och journalistiska metoder. Jag och J är mer inne på att lära oss att flå människor med tankekraft, som den trevliga häxan i Buffy.

Christian values

I dag ringde en dam från Skåne och ville tala allvar med mig om en artikel jag skrivit om utanförskap i skolan. Hon berättade att mobbade barn får skylla sig själva, eftersom de inte bjuder till tillräckligt. Och om de mobbade barnen känner sig extra utanför på dagar som Alla hjärtans dag och vill ta livet av sig så borde de istället tänka på vad de kan har gjort för fel. Det vore det kristna att göra i situationen, enligt den skånska kvinnan. Att sluta kräva en massa respekt och ge lite kärlek själv for a change.

Så nu vet ni, era bortskämda mobboffer. Alla nedspolade huvuden och högt uppdragna kalsonger är helt och hållet resultatet av er egen brist på självinsikt och kristen kärlek.

Arbetsglädje

Vi har varit på jobb långt bort från stan. Det innebär rent praktiskt att jag kör redaktionens otympliga bil i 70 på tvåans växel, samtidigt som jag försöker läsa den nedklottrade vägbeskrivningen och undvika att skrika olika kombinationer av könsord efter mina medtrafikanter.

Det innebär också att J sitter bredvid och säger uppmuntrande saker som ”var vi inte just här?”, ”det här ser ut som ett industriområde” och ”usch, så yr jag blir av allt cirkulerande”.

En bra dag på jobbet

J och jag pratar kärlek, killar och Alla hjärtans dag med tre supersöta tonårstjejer, dricker varm choklad och fotar hjärtformade kuddar. Vi påminns också om det fullkomligt underbara faktum, att vi aldrig kommer vara 14 år igen.

Don't drink the punch!

Vi bestämmer oss för att gå på den där frikyrkofesten när allt kommer omkring. Beslutet är ett direkt resultat av alldeles på tok för många lakritsdrinkar och ska visa sig vara något av det sämsta vi någonsin tagit.

Ofashionabelt sena. Självupptagna och ondare än Bloomsburygruppen på viktoriansk bjudning krossar vi allt från glas till pastorsdrömmar innan vi, utmattade av vår egen brist på rannsakan, ramlar bron bort igen. Högljudda och helt utan tankar på botgöring.

Åt samma håll som jag

Jag möter fru S på bussen från stan. Hon har varit på relationsdrama och köpt gula tulpaner. Om det inte vore för det faktum att hon börjar och slutar varje mening med att skrika ”du är för mager, äter du inte?” skulle fru S vara den absolut trevligaste människan på hela ön. Under vår korta färd hinner hon avhandla tre sekter, Maria Larssons eviga ögonblick, de polska judarnas situation i Sverige och en tes om varför brunetter passar allra bäst i rött och leopard.

Innan hon lämnar mig klämmer hon mig missnöjt på armen en sista gång, rynkar på näsan och passar på att varna mig för att gå med i Opus Dei.

Biografiskt

S och jag åker hela vägen ut till Gärdet för att se filmen om Knutby. Den är precis vad man kunnat vänta sig. Halleluja med hopknipna munnar. Glasartade blickar och Myresjövillor. Jesusfruar. Mord. Fruktansvärda kläder.

Förutom en del predikningar om syndpåkallad cancer och sex (your basics, liksom) innehåller filmen inget nytt. Men framför oss sitter en dam med en handväska formad som en gigantisk, blommig tekanna. Det, om något, känns nyskapande.

The great American novelist

Han tar plats vid bordet till vänster om oss. Att det redan är upptaget verkar inte bekymra honom. Flåsig och hetsig börjar han konststycket att klä av sig alla lager schal och jacka och samtidigt montera upp sin bärbara dator bredvid sig. Det är den han stöter omkull med sin kvinnligt rundade bakdel varje gång han vänder sig om. Han vänder sig om ofta.

Just som han baxat ut en pall att sätta sig på bestämmer han sig istället för att hämta en stol till höger om oss. Med fara för mitt liv balanserar han den klumpigt över till motsatt sida och sätter sig. Han vinkar till en kvinna i röd halsduk. Skriker något på engelska om hur bloody freezing cold det har blivit. Känner sig strax missnöjd med sin plats igen och trycker än en gång sin enorma kroppshydda förbi oss. Jag hinner inte reagera förrän hans höft studsar mot mina skulderblad. K skyddar sitt biodynamiska te mot utskvalpning i sista sekunden.

Sådär fortsätter det. Fram och tillbaka. Upp och ner på stolen. Runt, runt i ologiska cirklar kring sig själv. Tills han slutligen sätter sig och börjar skriva.

På vägen ut sänker K rösten och sneglar bakom sig.

- Visst brukade amerikanska författare vara vackra? frågar han.

Klockspel

Det är 1000 minus och tio minuter tills 4:an går. Hare Krishna annonserar söndagsfest med tempelsång och vegetarisk mat. Genom dånet av bussar på tomgång hörs ljudet av små, små bjällror.

Män, kaffe och stora tankar

D har kommit hem från Österlandet och är alldeles kanelbrun mot den rosa scarfen. Han håller en halvtimmes monolog om Kapuscinski till aspartamkryddat kaffe med mjölk. C är något lugnare i tonen. Han befinner sig i en redan veckolång dimma av Foucaultiska maktteorier som han inte kan bryta sig ur.

Egentligen är det bara jag som är normal. Det känns väldigt ensamt.