D har kommit hem från Österlandet och är alldeles kanelbrun mot den rosa scarfen. Han håller en halvtimmes monolog om Kapuscinski till aspartamkryddat kaffe med mjölk. C är något lugnare i tonen. Han befinner sig i en redan veckolång dimma av Foucaultiska maktteorier som han inte kan bryta sig ur.
Egentligen är det bara jag som är normal. Det känns väldigt ensamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar