Flyktig kärlek på toalettvägg

Någon som brukade gilla den tyska killen har slutat med det.

Tretår

Vi klarar oss med nöd från att blåsa ända ut på Djurgården och tar plats på det lilla caféet runt hörnet. Det är ett sådant där alldeles fantastiskt ställe som man berättar för alla om, men aldrig säger var det ligger, för att inte riskerar att människor utan hatt börjar gå dit och förstöra stämningen.

Allt serveras i mockakoppar och pyttesmå gräddkannor på silverfat. Stamgästerna säger saker som ”det var när vi for till Staterna med flygmaskin” till varandra och på väggen hänger små byster av den heliga Maria.

När knäna tinat och kapporna torkat tar vi farväl. Märkligt stärkta och redo att åter möta vår alldeles för moderna samtid.

Olycksfåglar

Nyanlända skriker de i gränden.
Kolsvarta, på låg höjd över marken.
Något är fruktansvärt fel.
De har missbedömt avståndet till vår.

Battle for Middle-earth

Genom hagel och markstorm har vi funnit vägen till någon halvtrist sylta på knivsöder. Vi sitter med böjda huvuden och servetter i knäet. Fyra journalister, en fotograf och så L, som ingen riktigt vet vad han gör, annat än att det har att göra med data.

Vi försöker pussla samman bitarna från en fruktansvärd dag. En dag som vaggat oss mellan chock och gråtande skakningar, ilska och hunger efter hämnd. Vi försöker utröna vem som är ansvarig för alltsammans. Komma på hur det har kunnat gå till och vad vi ska göra för att stoppa det.

De flesta av oss tror på att använda demokratiska och journalistiska metoder. Jag och J är mer inne på att lära oss att flå människor med tankekraft, som den trevliga häxan i Buffy.

Christian values

I dag ringde en dam från Skåne och ville tala allvar med mig om en artikel jag skrivit om utanförskap i skolan. Hon berättade att mobbade barn får skylla sig själva, eftersom de inte bjuder till tillräckligt. Och om de mobbade barnen känner sig extra utanför på dagar som Alla hjärtans dag och vill ta livet av sig så borde de istället tänka på vad de kan har gjort för fel. Det vore det kristna att göra i situationen, enligt den skånska kvinnan. Att sluta kräva en massa respekt och ge lite kärlek själv for a change.

Så nu vet ni, era bortskämda mobboffer. Alla nedspolade huvuden och högt uppdragna kalsonger är helt och hållet resultatet av er egen brist på självinsikt och kristen kärlek.

Arbetsglädje

Vi har varit på jobb långt bort från stan. Det innebär rent praktiskt att jag kör redaktionens otympliga bil i 70 på tvåans växel, samtidigt som jag försöker läsa den nedklottrade vägbeskrivningen och undvika att skrika olika kombinationer av könsord efter mina medtrafikanter.

Det innebär också att J sitter bredvid och säger uppmuntrande saker som ”var vi inte just här?”, ”det här ser ut som ett industriområde” och ”usch, så yr jag blir av allt cirkulerande”.

En bra dag på jobbet

J och jag pratar kärlek, killar och Alla hjärtans dag med tre supersöta tonårstjejer, dricker varm choklad och fotar hjärtformade kuddar. Vi påminns också om det fullkomligt underbara faktum, att vi aldrig kommer vara 14 år igen.

Don't drink the punch!

Vi bestämmer oss för att gå på den där frikyrkofesten när allt kommer omkring. Beslutet är ett direkt resultat av alldeles på tok för många lakritsdrinkar och ska visa sig vara något av det sämsta vi någonsin tagit.

Ofashionabelt sena. Självupptagna och ondare än Bloomsburygruppen på viktoriansk bjudning krossar vi allt från glas till pastorsdrömmar innan vi, utmattade av vår egen brist på rannsakan, ramlar bron bort igen. Högljudda och helt utan tankar på botgöring.

Åt samma håll som jag

Jag möter fru S på bussen från stan. Hon har varit på relationsdrama och köpt gula tulpaner. Om det inte vore för det faktum att hon börjar och slutar varje mening med att skrika ”du är för mager, äter du inte?” skulle fru S vara den absolut trevligaste människan på hela ön. Under vår korta färd hinner hon avhandla tre sekter, Maria Larssons eviga ögonblick, de polska judarnas situation i Sverige och en tes om varför brunetter passar allra bäst i rött och leopard.

Innan hon lämnar mig klämmer hon mig missnöjt på armen en sista gång, rynkar på näsan och passar på att varna mig för att gå med i Opus Dei.

Biografiskt

S och jag åker hela vägen ut till Gärdet för att se filmen om Knutby. Den är precis vad man kunnat vänta sig. Halleluja med hopknipna munnar. Glasartade blickar och Myresjövillor. Jesusfruar. Mord. Fruktansvärda kläder.

Förutom en del predikningar om syndpåkallad cancer och sex (your basics, liksom) innehåller filmen inget nytt. Men framför oss sitter en dam med en handväska formad som en gigantisk, blommig tekanna. Det, om något, känns nyskapande.

The great American novelist

Han tar plats vid bordet till vänster om oss. Att det redan är upptaget verkar inte bekymra honom. Flåsig och hetsig börjar han konststycket att klä av sig alla lager schal och jacka och samtidigt montera upp sin bärbara dator bredvid sig. Det är den han stöter omkull med sin kvinnligt rundade bakdel varje gång han vänder sig om. Han vänder sig om ofta.

Just som han baxat ut en pall att sätta sig på bestämmer han sig istället för att hämta en stol till höger om oss. Med fara för mitt liv balanserar han den klumpigt över till motsatt sida och sätter sig. Han vinkar till en kvinna i röd halsduk. Skriker något på engelska om hur bloody freezing cold det har blivit. Känner sig strax missnöjd med sin plats igen och trycker än en gång sin enorma kroppshydda förbi oss. Jag hinner inte reagera förrän hans höft studsar mot mina skulderblad. K skyddar sitt biodynamiska te mot utskvalpning i sista sekunden.

Sådär fortsätter det. Fram och tillbaka. Upp och ner på stolen. Runt, runt i ologiska cirklar kring sig själv. Tills han slutligen sätter sig och börjar skriva.

På vägen ut sänker K rösten och sneglar bakom sig.

- Visst brukade amerikanska författare vara vackra? frågar han.

Klockspel

Det är 1000 minus och tio minuter tills 4:an går. Hare Krishna annonserar söndagsfest med tempelsång och vegetarisk mat. Genom dånet av bussar på tomgång hörs ljudet av små, små bjällror.

Män, kaffe och stora tankar

D har kommit hem från Österlandet och är alldeles kanelbrun mot den rosa scarfen. Han håller en halvtimmes monolog om Kapuscinski till aspartamkryddat kaffe med mjölk. C är något lugnare i tonen. Han befinner sig i en redan veckolång dimma av Foucaultiska maktteorier som han inte kan bryta sig ur.

Egentligen är det bara jag som är normal. Det känns väldigt ensamt.

Psykofarmaka

Vi tar paus i vårt outtröttliga försök att hinna se alla Oscarsnominerade filmer före den stora galan och dansar till You can call me Al fyra-fem gånger. Det är en låt som man kanske inledningsvis rynkar på näsan åt, men som faktiskt är den perfekta övergången mellan crappig amerikansk krigskomedi och religiöst sextiotalsdrama. Den fungerar även utmärkt som substitut för nikotin och som förträngningshjälp efter chockartade påringningar av pingstpastorer.

Köp singeln! Tro mig – du kommer tacka mig nästa gång du har en medelålders väckelsepredikant vid ytterdörren och slut på cigaretter.

En röst i natten

Jag får ett samtal från andra sidan jorden. Med så mycket av allt det jag glömt att minnas.

Hur vi alltid möttes nedanför porten sent på kvällen. Hur vi brukade sitta på muren vid bäcken och kasta brinnande stickor mot tvättbjörnar som kom för nära. En colaburk full av spottloskor. Bortbitet nagellack och tuggtobak.

Och så solen över motorvägen. Alldeles röd. Utrunnen som blod mot asfalten.

Reflektion i första pausen

Om man tappade fotfästet
Vid trappan i operahuset
Skulle man falla väldigt mjukt
Men landa väldigt hårt

Morgonbön

Jag har skrivit halva natten och har inga tankar kvar.
Ingen ork för älskare med blåa händer.
För bröder på centralstationer.
Eller sorgsna män i telefon.

Jag behöver mer av dina sånger.
Av sträckta muskler och höga lyft.
Mycket mer.
Av liv som vibrerar mot huden.

Goda ränker

J och jag planerar ett nytt experiment. Vi låter oss inte störas av whiskyn i glasen. Inte heller av de irländska powerballaderna som pumpar från väggarna. Eller det ändlösa deklamerandet av Frälsningsarméns historia från stolen mittemot.

Det är ett performativitetsstrategiskt experiment, med inslag av operalibretton, fotograferade tallar och nybakat bröd. Med cykelturer, rysk maratonlitteratur och lätt fabricerade kärleksrelationer.

Jag tror att det kan bli vårt bästa hittills.

Adaptation

Jag har börjat vänja mig vid saker. Som hur han luktar när han lyfter mig. Sött av piptobak och tvål. Hur han varken riktigt tittar eller blundar. Och hur arméunderstället ger små stötar mot min mun.
Bara nästan har jag vant mig vid kylan ifrån fönstret. Vid hur tung han är över halsen. Och hur ängsligt han pratar när han sover.

Apokryfer

Bokklubben har ofrivilligt hamnat på en kallmatsrestaurang med plaststolar på Kungsgatan. P känner sig säker på att ungdomarna som belamrar den ouppvärmda uteserveringen har opium i vattenpiporna. Dessutom är han besviken på att stället saknar utskänkningstillstånd. Efter en snabb genomgång av Fowles Magus skyndar vi därför vidare till en irländsk bar som åtminstone har en dekorativ bokhylla och öl.

Efter att gruppen demokratiskt fastslagit några grundregler för vårens läsning, meddelats nästa bokval och slentriangrälat om Austens författarskap och Liftarens guide till galaxen kommer vi osökt in på vår barndoms mest förbjudna böcker.

Samtliga av klubbens kvinnliga medlemmar minns sig ha lånat, smusslat ut och smygläst Hans-Eric Hellbergs böcker Kram, Puss och Love love love. Jag minns dem som alla 70-talisttjejers gemensamma hemlighet, J som högst generande, men lika spännande sexualupplysningsmaterial och A hävdar efterkonstruerat att hon redan i unga år genomskådade böckernas oförlåtligt manliga perspektiv. P är trollbunden. Han har aldrig hört talas om fenomenet och bryr sig inte ett dugg om nedärvda patriarkala strukturer eller könsperspektiv. Han vill bara veta mer om de där tjejerna som dansade topless på den öde ön.

Extra allt

Jag har gjort de mest livsfarliga muffins man kan tänka sig, med jättemycket marshmallows och hackad choklad. De smakar lite som Mississippi mud cake, vilket aldrig är dåligt. Detta behövs:

2 ägg
3 dl socker
1 krm salt
4 msk kakao
1 1/2 dl vetemjöl
100 g smält smör
minimarshmallows
hackad mjölkchoklad

Man blandar allt och doserar marshmallows och mjölkchoklad efter hur mycket man klarar att äta utan att dö. Sedan häller man det i formar och bakar i 175 grader i ungefär 20 minuter.

Glöm inte att packa dina pukor!

Så sa en vis gammal man till mig en gång. Ja, faktiskt precis en sådan vis gammal man som definitionen kräver. En och femtio med hatt. Lika bred som hög, minus hatten. Och med ett sådant där tätt skägg som gamla visa män bör ha.

Uppmaningen kommer från hans konklusion av Exodus 15:e kapitel, där Gud just låtit Moses föra folket ut ur fångenskapen i Egypten:

”Och profetissan Mirjam, Arons syster, tog en puka i sin hand, och alla kvinnorna följde efter henne med pukor och dans. Och Mirjam sjöng för dem: Sjungen till Herrens ära, ty högt är han upphöjd”

Enligt berättelsen var folket tvungna att fly under sådan hast att de inte ens hann låta sitt bröd jäsa. Bara det nödvändigaste kunde de ta med sig. Trots det har Mirjam och de andra kvinnorna alltså prioriterat att packa sina pukor. Som ett tecken på att de, efter generationer av hopplöshet, ändå planerade för en tid av vild och oresonlig glädje. En tid då man ville dansa i öknen och sjunga om Guds godhet.

Det tål att tänkas på när solen går ner klockan två och man just halkat i trappan framför den snygga grannen.

Veckoslut i punktform

Det har varit en makalöst kall helg, men med några mycket värmande inslag. I urval; ett par röda raggsockor, ett angenämt besök, lite för mycket bourbon, en oväntad kärleksförklaring och oräkneliga koppar rykande grönt te.

Släktträff

Min kära kusin är på spontanbesök i stan och vi tillbringar fredagskvällen med Billie Holiday i soffan. Egentligen har vi i huvudsak tre saker gemensamt, min kusin och jag. Det trassliga, mörkbruna håret, ett hopplöst irländskt pigment, samt en mycket irriterande dragning till alldeles fel män.

Efter en större mängd kaffe med whisky kan vi dessutom enas kring ytterligare ett antal saker. Som det olämpliga i att få en vibrator i present av sin 17-åriga psykologielev och Kate Bushs oförnekliga inflytande på den frikyrkliga lovsångsdansen. Plus en ömsesidig, högst svårförsvarlig aversion mot människor som utbildar sig till sjuksköterskor.

Tjejgrejer

A deponerar mikrovågsugn och vattenkokare på Centralstationen. Därefter tar vi tag i allt sådant som kvinnor förväntas hinna med under en lördagsförmiddag i Stockholm. Sojalatte och relationsanalyser, en snabb genomgång av årets reafynd och den obligatoriska diskussionen om hur man bäst kammar ur överflödigt hårspray.

Givetvis handlar vi också jättemycket smink.

Rysk roulett

Gränden är lömsk av is. Att gå i klackar är uteslutet och för den som är mindre balanserad än en 20-åring i broddklädda sneakers är all kommunikation med yttervärlden ett spel på liv och död.

Gamla fru P i trappen mittemot har kapitulerat inför faktum. Hon har parkerat rollatorn intill porten och bunkrat upp med förtryckta korsstygnsdukar och konserver fram till slutet av mars, då hon borde kunna ta sig ut från huset nästa gång. Jag funderar på att gå förbi med kanelkakor.

Skilda världar

M: s man tar i från solarplexus och överröstar med god marginal rasslet från koppar och glas på caféet.
- Det är nästan omöjligt att hitta bra hemhjälp nu för tiden, basunerar han.
M försöker hyscha honom, men han förstår inte alls vad hon menar.
- Först ville städerskan låna pengar. Sedan hade människan fest i huset när vi var bortresta. Och nu oroar jag mig för att hon har en affär med trädgårdsmästaren.
Större delen av caféet har slutat prata nu. Med kaffekopparna fastnade mellan bord och mun stirrar de istället socialistiskt förebrående åt vårt håll när han fortsätter.
- Nu har kvinnan dessutom mage att fråga om hon får bada i poolen.

Eld utan rök

Vi är på jakt efter en pipa. Det är en ny fix idé som E har, att han ska börja röka pipa. Det visar sig dock ganska snart att priset för ett liv som piprökare är högre än vi väntat, särskilt om man, som E, vägrar stödja de lite skrotigare tobaksbutikerna, som gör större delen av sin årsinkomst på dvd-porr.

För att ens kunna komma igång med ett något så när seriöst puffande krävs en hel rad kostsamma tillbehör, som små filter, tobak i påse och piprensare. Dessutom hör det väl lite till att skaffa ytterrock, krycka och monokel. För att inte tala om att man snarast måste låta anlägga ett bibliotek i lägenheten. Där springer det iväg rejält.

Tungotal

Ett otvivelaktigt tecken på sann vänskap är när man aldrig riktigt behöver tala klarspråk, men ändå blir förstådd. D följer mig längs vattnet på väg hem från stan.

”Har du?”
”Såklart”
”Menar du allvar?”
”Javisst”
”Oj då”
”Ja, jag tror att det var den där gången du vet. Med koftorna”
”Röda, eller hur?”
”Mer åt rost”

Årsredovisning

Det är närmast obehagligt hur ofta ett nytt år börjar. Jag inleder detta med en hög trave olästa böcker, minst tre ouppfyllbara löften och en svag, men oförneklig förnimmelse om något alldeles, alldeles underbart.