Ett otvivelaktigt tecken på sann vänskap är när man aldrig riktigt behöver tala klarspråk, men ändå blir förstådd. D följer mig längs vattnet på väg hem från stan.
”Har du?”
”Såklart”
”Menar du allvar?”
”Javisst”
”Oj då”
”Ja, jag tror att det var den där gången du vet. Med koftorna”
”Röda, eller hur?”
”Mer åt rost”
onsdag 7 januari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar