I omklädningsrummet berättar F att hon äntligen sagt ifrån på jobbet. Att hon vill ha feedback och bekräftelse på att hon gör ett bra jobb och är rätt person på rätt plats. Vi talar om det där. Om vikten att stå upp för sig själv och inte låta någon trampa på en. Att veta att man är bra nog och att ingen ska komma och få en att känna sig dåligt.
Och så går vi in i danssalen. Trycker höfterna längre ut och knäna spikrakt över fötterna. Pressar benen i vinklar som bara gör ont. Balanserar högt i omöjliga passéer. Allt till lärarens oimponerade stämma. Högre, rakare, snabbare, mer. Handen är för låg. Foten är för rak. Höften känns för tung. Huvudet ska vara still. Och när handen är högre, foten böjd och höften lättare - okej.
Okej är den högsta formen av pris man kan få i dansvärlden. Det finns inget belöningssystem i den subkultur som F och jag är uppvuxna i. Betygskalan är bara olika former av kritik och ett årligt, högst eventuellt, okej. Så har det alltid varit. Jag minns att en tjej i min balettklass i högstadiet en gång fick beröm för sin fot i ett hopp. "Trevlig fot" sa läraren. Jag tror att vi alla stannade blint i steget. Chockade. Upprymda. Fulla av förväntan. För någonstans i en avlägsen framtid fanns möjligheten till något mer än ett okej. Värt att kämpa för i timmar och år framför den där spegeln.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Fint!
Jag tycker i alla fall att du är en hejare på att dansa. och att du har en väldigt trevlig fot.
Tack, älskling! Och du gjorde fantastiskt bra ifrån dig på diagonalen ikväll tycker jag!
Skicka en kommentar