Istället för Stargate

Swebus express heter den. Direktbussen mellan Jönköping och Stockholm. Den tar oförklarliga fyra timmar på sig att tillryggalägga E4:an utmed Vätterkusten, via Mjölby och Linköping till huvudstaden. Det är den snabbaste varianten. Den som äger mer av bibliskt tålamod kan välja en som stannar i varje namngiven håla på vägen och når slutstationen på en halv dag.

Jag åker den då och då. Direktbussen alltså. Ner på fredagen och tillbaka på söndagen. Det är alltid ett mindre purgatorium. Inte nog med att resan innebär fyra timmar i onaturligt upprätt läge i livrädsla över att eventuellt behöva gå på toaletten (ett besök på Swebustoaletten är att likna vid en medeltida iron maiden-upplevelse med hundraprocentig smittogaranti och är material nog för en helt egen bloggpost). Jag tror dessutom att det vilar en förbannelse över mig, som slår in varje gång jag sätter fötterna på den heltäckningsmatteklädda trappan upp till bussvagnen. Hur noga jag än försöker välja sätesgranne hamnar jag alltid bredvid någon som gör den redan toleransprövande resan till ett veritabelt Gehenna.

Den här gången är inget undantag. Jag vill börja med att poängtera att jag tycker att det är alla människors rätt att äta precis så mycket som de vill, men redan efter några minuter blir det olidligt att försöka få plats på den 20 centimeter breda remsa som blir över när killen vid fönstret vällt sin onaturligt stora kropp över minst hälften av mitt säte. Hans bara arm nuddar min. Inte för att han vill. Inte för att jag vill. Utan helt enkelt för att han är så tjock att det inte kan hjälpas. Jag tycker inte om att nudda människor jag inte känner närmare. Det är en brist i min karaktär, men så är det.

För att ytterligare bättra på sin status som trevlig medresenär slemhostar killen då och då. Nyser utan handen för och kliar lite på ett sår han har på handryggen. När det blir tröttsamt, eller egentligen långt senare, tar han upp en kebabrulle i folie och låter den klämmas ut genom botten i stora droppar medan han äter. Bussen luktar köttindränkt sallad och cayennepeppar och genom hans illa isolerade hörlurar sipprar någon typ av basgång. Jag gissar på discoanpassad salsa.

Till slut lyckas jag somna i sorlet från motorn och fläktsystemet. När jag vaknar, nackspärrad och torr kring munnen, har mitt huvud hamnat mot den tilltagne killens fuktiga axel. ”Ursäkta” säger jag. Han tittar på mig. Säger inget. Men jag ser i hans ögon att han är omåttligt trött på att alltid hamna bredvid människor som jag på den här vedervärdiga bussen.