Contra mundum

Det är något apokalyptiskt i luften. Det kan vara höst.

En vacker död

Bokklubben äter djävulskaka till spöregn och mörker. Diskussionen rör samma saker som alltid, oavsett bok, det vill säga Gud, kärleken och döden. Selma Lagerlöfs Jerusalem har, enligt min mening, litteraturhistoriens kanske allra vackraste hädangång. Den har mycket mer också, men det tar vi en annan gång.

"- Kommer du ihåg, du Stark Ingmar, när vi gick nere på kyrkbron och såg himmelen öppen?
- Ja, ja, nog minns jag det, när vi två såg in i himmelen, sa Stark Ingmar.
Då vände sig Stor Ingmar helt mot honom. Han log och strålade, som hade han den ljuvligaste nyhet att omtala.
- Jag går dit nu, jag, sa han till Stark Ingmar.
Då böjde torparen sig fram och såg honom djupt in i ögonen.
- Jag kommer efter, jag, sa han".

Welcome idiots!

Min bror och jag ligger dubbelvikta av okontrollerbart skratt i varsin överdimensionerad skinnfåtölj i hans frus pappas gode väns lånade lägenhet i Birkastan. Vi ser Woody Allens Love and Death på min brors frus pappas gode väns jättestora metallic-tv.

Woody Allen är en av relativt få saker som vi tycker exakt likadant om. Kanske handlar det om vår gemensamma livrädsla för döden och vårt gemensamt paniska behov av att skratta åt den för att inte dö av själva livrädslan. Jag vet inte.

"The key is, to not think of death as an end, but as more of a very effective way to cut down on your expenses".

Pilgrimsvandring

Det är lite sommar kvar. Vi går i till knäna.

Running for sainthood

E är på besök från London och vi försöker hinna göra allt sådant som bara hon och jag kan göra tillsammans, eftersom inga andra av våra vänner någonsin, ens för att vara barmhärtiga, skulle kunna tänka sig att följa med oss. I praktiken innebär det att vi spenderar fyra och en halv timme på Historiska museet (för att effektivisera hoppar vi helt över vikingatiden och större delen av forntiden).

Förutom en intressant diskussion om de arkeologiska fynden från vendeltiden är besökets höjdpunkt, som alltid, altarskåpstävlingen ”gissa helgonet”. Den går i korta drag ut på att minutiöst finkamma medeltidsavdelningen och försöka identifiera så många av helgonen i skåpen vid namn som möjligt. Ett fantastiskt tidsfördriv, även om viss förvirring denna gång utbryter kring likheterna mellan Judas Taddeus och Jakob, Alfeus son, i två av skåpen.

Efter tredje varvet börjar den stackars säkerhetsvakten se gråtfärdig ut och vi beslutar oss för att gå vidare. På vägen ut handlar E ett suddgummi med ett skelett i fosterställning på i museishoppen. Jag köper vykort med detaljer från en fönstermålning av Konungarnas tillbedjan. Vi är båda mycket nöjda.

T&A

Det finns ofantligt många böcker som man borde läsa. Som alla andra läst. Böcker som, när man säger att man inte läst dem, resulterar i att den man talar med andas in alldeles för fort och långt bak i halsen med öppen mun och utropar ”HAR du inte?”. Philip Roths böcker är sådana böcker. Man borde läsa Philip Roth.

Nu har jag gjort det. Det handlade mycket om bröst.