Thank you for smoking

I dag har jag varit icke-rökare i hela tre veckor. På enveckas- och tvåveckorsdagen firade vi något alldeles förfärligt. Det gör vi inte i dag. Sensationen har liksom lagt sig lite. Personligen skulle jag inte ha någonting emot att ha fest varje vecka. Det skulle om inte annat fungera som en liten kompensation för den livslånga sorg och saknad jag alltid kommer att känna efter nikotin och smaken av kol som skrapar genom halsen. Men det vore naturligtvis inte hållbart i längden. Så istället använder jag denna historiska dag till några spridda reflektioner kring livet utan cigaretter

Det sägs att man vinner så mycket på att sluta röka. Som att man får bättre kondition och att luktsinnet kommer tillbaka. ”Å!”, säger människor jag möter, ”det måste vara helt fantastiskt att känna alla dofter igen!”. Det må vara hänt, men låt mig berätta en sak om dofter. Folk luktar inte så bra som de tror. De senaste tre veckorna har mitt liv förvandlats från en trygg tillvaro utan flimmerhår till ett kaos av andra människors dåliga hygien. Det svettas och kräks och äts helt orimliga mängder vitlök i det här samhället, kan jag tala om. Det går överhuvudtaget knappt att befinna sig på offentliga platser utan att kväljas litegrann.

Faktum är att nästan allt som sägs om att sluta röka är lögn. Man får inte ett mer aktivt liv (om man inte räknar de nervösa ryckningarna i benen). Man går inte upp i vikt (benryckningarna bränner minst lika många kalorier som cigaretterna). Och det är heller inte sant att man sparar pengar, eftersom de går till i stort sett vad som helst som kan tänkas avleda uppmärksamheten från abstinensbesvären.

Det enda som egentligen är sant är att man nästan genast lägger sig till med den suspekta vanan att gå tätt, tätt bakom människor man inte känner och med ett närmast euforiskt ansiktsuttryck djupinandas de utblåsta molnen av rök ur deras munnar.

Lite mera vår

Leave the gun, take the cannoli

Apropå bra och dåliga hälsningsgester upplevde jag i går en helt ny variant. Dubbelfattning med händerna kring ansiktet och därefter en välriktad och brutal kyss i pannan. Mycket uppfriskande. Väldigt maffia.

Istället för Stargate

Swebus express heter den. Direktbussen mellan Jönköping och Stockholm. Den tar oförklarliga fyra timmar på sig att tillryggalägga E4:an utmed Vätterkusten, via Mjölby och Linköping till huvudstaden. Det är den snabbaste varianten. Den som äger mer av bibliskt tålamod kan välja en som stannar i varje namngiven håla på vägen och når slutstationen på en halv dag.

Jag åker den då och då. Direktbussen alltså. Ner på fredagen och tillbaka på söndagen. Det är alltid ett mindre purgatorium. Inte nog med att resan innebär fyra timmar i onaturligt upprätt läge i livrädsla över att eventuellt behöva gå på toaletten (ett besök på Swebustoaletten är att likna vid en medeltida iron maiden-upplevelse med hundraprocentig smittogaranti och är material nog för en helt egen bloggpost). Jag tror dessutom att det vilar en förbannelse över mig, som slår in varje gång jag sätter fötterna på den heltäckningsmatteklädda trappan upp till bussvagnen. Hur noga jag än försöker välja sätesgranne hamnar jag alltid bredvid någon som gör den redan toleransprövande resan till ett veritabelt Gehenna.

Den här gången är inget undantag. Jag vill börja med att poängtera att jag tycker att det är alla människors rätt att äta precis så mycket som de vill, men redan efter några minuter blir det olidligt att försöka få plats på den 20 centimeter breda remsa som blir över när killen vid fönstret vällt sin onaturligt stora kropp över minst hälften av mitt säte. Hans bara arm nuddar min. Inte för att han vill. Inte för att jag vill. Utan helt enkelt för att han är så tjock att det inte kan hjälpas. Jag tycker inte om att nudda människor jag inte känner närmare. Det är en brist i min karaktär, men så är det.

För att ytterligare bättra på sin status som trevlig medresenär slemhostar killen då och då. Nyser utan handen för och kliar lite på ett sår han har på handryggen. När det blir tröttsamt, eller egentligen långt senare, tar han upp en kebabrulle i folie och låter den klämmas ut genom botten i stora droppar medan han äter. Bussen luktar köttindränkt sallad och cayennepeppar och genom hans illa isolerade hörlurar sipprar någon typ av basgång. Jag gissar på discoanpassad salsa.

Till slut lyckas jag somna i sorlet från motorn och fläktsystemet. När jag vaknar, nackspärrad och torr kring munnen, har mitt huvud hamnat mot den tilltagne killens fuktiga axel. ”Ursäkta” säger jag. Han tittar på mig. Säger inget. Men jag ser i hans ögon att han är omåttligt trött på att alltid hamna bredvid människor som jag på den här vedervärdiga bussen.

Återkomst

Det går egentligen inte att beskriva den här platsen. Jag är född här. Jag har vuxit upp här. Jag vet varje snår och stig och genväg. Vilka hagar man kan klättra genom. Hur många björkar som kantar åkrarna och var man säkrast hittar vildhallon och apel. Jag har andats in varje insekt som finns här och rivit armarna mot alla nyponbuskar.

Jag har sprungit här. Dansat. Låtit skuggorna skrämma mig livrädd och trösta mig igen. Här har jag lärt känna några av världslitteraturens mest älskvärda karaktärer. Och Gud.

Hon börjar brista ut i vår nu, skogen. Stenarna är torrare. Och det dammar om marken när man går.

Högtidsdräkt

Det börjar verkligen närma sig påsk.

Upp till camp

Det brukar sägas att man inte kan bli profet i sin egen hemstad. Det stämmer inte för min. Där är var och varannan människa profet – de flesta självutnämnda – med gudomligt kall att döma alla dem, som varit ödmjuka nog att inte känna sig kallade.

Vi är långt därifrån nu. Men ända ut på Djurgården följer hon med oss. Hon finns i rösterna på raden bakom. I en vän till en vän som hälsar i foajén. Och på scenen i det röda skenet från rislamporna.

Nina Persson valde att lägga A camps första turnéstop i Jönköping, som också är hennes hemstad. Kanske ville hon påminna sig själv om att hur stor man än blir, så är man ändå väldigt liten där. Och utan självpåkallat gudskall når man aldrig profetstatus.

Jag minns första gången jag hörde henne sjunga där. Vid Rocksjön på någon lokalfestival med göteborgskfyndigt namn. Då var hon blond och svag i rösten och någon i publiken skrek ”visa pattarna!” när hon tog av sig den bruna koftan.

Nu bär rösten ända upp till Cirkus tak. Och i ett av de sista numren, Stronger than Jesus, fylls scenen av en spretigt rödklädd kvinnokör. Som gospel tar den över rummet. Varm och självklar, med den lilla sångerskans röst ovanpå.

Jag kan inte låta bli att blunda och tänka mig dit, till vårt älskade hatade Jerusalem. Jag kan inte låta bli att se framför mig ett hav av dess utvalda. Gungande bekännandes att kärleken är större än deras gud.

Danserskor på Hantverkargatan

Min älskade mor och jag ser Ringaren i Notre Dame på Kungliga operan och på väg hem improviserar vi vår egen version av Esmeraldas sista dans.

Baletten är alltid lite som att komma hem för mig. Den är minnet av otaliga timmars träning i stora rum vid vattnet. Lukten av trä och svett och ullbenvärmare. Salar jag skrattat och gråtit i. Golv jag trampat i alla vinklar. Flugit över och legat utmattad mot. Precis samma golv som min mor dansade på när hon var ung.

I kväll är vi båda där igen, som om ingen tid förflutit. På en annan stads trottoarer. Virvlande backen upp längs husfasaderna.

Vårkänslor

"Och snart kommer den, snön, man känner den i luften.
Den skall vara välkommen. Låt den komma, Låt den falla."

Månadens citat från Söderbergsällskapet må vara lite fel i årstid, men det fungerar förvånansvärt bra för oss som helt utan förvarning gripits av en fullkomligt opassande längtan efter jul.

Amen Hjalmar, säger jag. Låt den komma.

Trosbekännelse

Jag ser Gud genom molnen i dag
och innanför blusen dinglar en stjärna.
Nära hjärtat.
På tryggt avstånd från världen.

Lost and found

Han har glömt kvar sin blåa skjorta igen.
Den får mig att se väldigt liten ut.

Diner chicks och doughnuts

När man är uppvuxen i de småländska skogarna är man van att hela tiden tänka framåt. Att komma på att det behövs mjölk till bulldegen klockan nio på kvällen är detsamma som katastrof. Då har alla matbutiker stängt och man får snällt vänta med att baka tills nästa dag. Och även om man inser att köket saknar något alldeles nödvändigt redan vid halvsextiden är inhandlandet av detta något av ett friluftsprojekt. Antingen måste man ta sparken till närlivsen med 15 minuters nedförsbacke dit och 30 minuters uppförsbacke tillbaka, eller så får man vänta tills Britt-Marie kommit hem från jobbet och hoppas att hon råkar ha vaniljextrakt utan gelatin i skafferiet.

Att med den typen av ständig bristskräck flytta till huvudstaden är lite av ett himmelrike. Här finns nämligen alla nattätande landsortsbors våta dröm – Seven Eleven. Butiken som aldrig stänger. Visst. Man hade hört om den. Som en osannolik skröna om en stad med gator av guld. En kittlande textrad i Mauro Scoccos Sara. En företeelse som man inte riktigt vågat tro på förrän man faktiskt sett den med egna ögon.

Mitt Seven Eleven ligger på replängds avstånd hemifrån, mitt emellan gränden och tunnelbanan. Den är min livlina på väg till jobbet utan frukost och min säkerhetsdepå i mörkret hem på natten. Där jobbar också världens coolaste tjej. Jobbkepsen en decimeter ovanför den tuperade frisyren. Make up i tre lager och bubbelgum i kinden. Hon är som tagen ur vilken amerikansk road movie som helst. Den där självsäkra bruden som alltid jobbar i en diner med glaserade munkar, persikopaj i små glaskupor och en tv med bilder av brottsmisstänkta galningar i bakgrunden. Dessutom har hon ett lingo som får både morgonbyggarbetare och chipsköpande ungkarlar att beskedligt bocka och tacka för växeln.

Just i dag serverar hon välbehövligt kaffe med mjölk och lock. ”Tack ska du ha, raring” säger hon och blinkar innan hon vänder sig till killen bakom mig. ”Och du då gubben, vad ska du ha?”.

Earth hours

Vi tänder varenda stearinljus vi kan hitta och tar 60 minuters sabbat från lampor, elvispar och Rosie Thomas. Uppkrupna med varma drinkar i soffan märker vi inte att timmen är över. Att det gått två och tre och fyra till. Och att snön har smält bort vintern i gränden.

Om att säga hej

Korrekturläserskan presenterar sig som Ingrid eller Birgitta, jag kan inte riktigt minnas vilket. Hon håller kvar min hand i båda sina under hela tiden vi pratar. Jag försöker dra den tillbaka, eftersom den sortens hälsningsgest påminner mig om pingstkyrkor och andligt auktoritära serbisk-ortodoxa präster i Chicago, men det fungerar inte.

Det är egentligen märkligt hur det sätt man hälsar på säger allt om vem man är. Min morfar, till exempel, inleder med ett handslag som sväljer halva underarmen och krossar handleden, följt av en kram med ryggdunk som kan få den mest bastanta benstruktur att bågna. Jag gillar det. Det är en hälsning som inte ber om ursäkt. Som säger god dag med besked och lämnar kvar ett intryck av ärlighet och raka rör.

Motsatsen är dödhandshälsningen, där handen placeras som en våt fisk mot ens handflata och inte verkar ha någon struktur eller vilja alls. Det enda som egentligen är värre än den döda handen är den döda omfamningen. En kram som på något sätt läggs runt en, som en blöt gasbinda, utan tryck eller innerlighet. Nästan lika illa är hälsningar som inkluderar alldeles för snabba kramar, diverse fingerknäpp eller kindpussar som inte nuddar huden.

Bäst av allt tycker jag om människor som lyfter en lite i omfamningen eller snurrar en ett halvt varv i luften. Som om man möttes för första gången efter fyra år vid fronten. På en perrong i Frankrike. När kriget just tagit slut.

Et nos cedamus

Det har redan hunnit bli mörkt när jag passerar spärrbommarna.
På andra sidan bron har någon profeterat på planket.

Kaffe och krystvärkar

När de allra flesta av ens vänner är journalister handlar alldeles för många samtal om korrumperade regeringar, mord och rasistiska poliser. Därför känns det uppfriskande att träffa S för en fika helt utan detaljer om livets mest groteska aspekter. Hon berättar istället trevliga förlossningshistorier om misslyckade epiduraler, bedövade blygdläppar och sugklockor. Och så äter vi black-and-white brownies.

Helgen i åtta bitar

• En riktigt god vän.
• Lite för tydliga revben.
• En soldat i dyra kläder.
• Blåbärsbak och vin.
• Tvärreligiösa festligheter.
  
• Judiska hjältar.
  
• Sovmorgon med våfflor.
  
• En promenad med antydan till vår.

In sickness and in health

Vi firar att jag överlevt första dagen på det nya jobbet. Att jag tagit mig ut på andra sidan inloggningslösen och newsfeeds, passerkort och 60 nya namn och händer. För att markera dagens oförglömliga storhet ser vi på TV. Det var hundra år sedan sist och precis som jag minns det. Solbrända människor, flyktiga kärleksaffärer och så lite sång och dans. Jag toppar upplevelsen med popcorn. Han äter en liter glass och tillbringar resten av kvällen på toalettgolvet.

Hårdare snabbare mer

Visst. Han har en bylinebild som kan få vem som helst att sucka förälskat och önska att de var unga på 60-talet. Men det är inte därför den här bloggposten utan förbehåll kommer att tillägnas Christopher Buckley. Det beror istället på den text som han för en tid sedan publicerade i The Daily Beast (bara tidningens namn, givetvis baserat på tidningen i Evelyn Waughs Scoop, är värt ett eget hyllningstal).

Texten är en åtta år gammal betraktelse som Buckley skrev efter en guidad tur genom Auschwitz. På sex korta sidor lyckas han beskriva livet utifrån dess kanske allra viktigaste aspekter. Dess skörhet. Dess oerhörda mening och meningslösa slut. Dess innerlighet, vidrighet och hulkande sorg.

Det är ingen ny berättelse. Jag har hört den och läst den och sett den på TV. Jag har gråtit över den, identifierat mig med den och distanserat mig från den. Men någonting i Buckleys metodiska sätt att beskriva, hans kniven-på-strupen-självklara och okomplicerade andrahandsberättande, gör att den slår till där det känns som mest.

När jag ser upp från skärmen har allt fått andra färger. Knuten i bröstet får mig att vilja leva hårdare och snabbare och mer. Att aldrig igen spara in på en enda känsla. Jag vill fylla varje svårinandad sekund med liv och låta det skorra och spraka i de höga tonerna. Som en hämnd på allt taget liv. Som ett våldsamt struptag på rädslan för att dö.

Ogoda råd

Du. Ja, just du som sa att Briokolor hjälper mot röksug.
Du hade fel och är förmodligen dum i huvudet.

Väderleksrapport

Det snöar över Stockholm.
På trottoaren upp mot kyrkan brinner små lyktor.

Flyktig kärlek på toalettvägg

Någon som brukade gilla den tyska killen har slutat med det.

Tretår

Vi klarar oss med nöd från att blåsa ända ut på Djurgården och tar plats på det lilla caféet runt hörnet. Det är ett sådant där alldeles fantastiskt ställe som man berättar för alla om, men aldrig säger var det ligger, för att inte riskerar att människor utan hatt börjar gå dit och förstöra stämningen.

Allt serveras i mockakoppar och pyttesmå gräddkannor på silverfat. Stamgästerna säger saker som ”det var när vi for till Staterna med flygmaskin” till varandra och på väggen hänger små byster av den heliga Maria.

När knäna tinat och kapporna torkat tar vi farväl. Märkligt stärkta och redo att åter möta vår alldeles för moderna samtid.

Olycksfåglar

Nyanlända skriker de i gränden.
Kolsvarta, på låg höjd över marken.
Något är fruktansvärt fel.
De har missbedömt avståndet till vår.

Battle for Middle-earth

Genom hagel och markstorm har vi funnit vägen till någon halvtrist sylta på knivsöder. Vi sitter med böjda huvuden och servetter i knäet. Fyra journalister, en fotograf och så L, som ingen riktigt vet vad han gör, annat än att det har att göra med data.

Vi försöker pussla samman bitarna från en fruktansvärd dag. En dag som vaggat oss mellan chock och gråtande skakningar, ilska och hunger efter hämnd. Vi försöker utröna vem som är ansvarig för alltsammans. Komma på hur det har kunnat gå till och vad vi ska göra för att stoppa det.

De flesta av oss tror på att använda demokratiska och journalistiska metoder. Jag och J är mer inne på att lära oss att flå människor med tankekraft, som den trevliga häxan i Buffy.

Christian values

I dag ringde en dam från Skåne och ville tala allvar med mig om en artikel jag skrivit om utanförskap i skolan. Hon berättade att mobbade barn får skylla sig själva, eftersom de inte bjuder till tillräckligt. Och om de mobbade barnen känner sig extra utanför på dagar som Alla hjärtans dag och vill ta livet av sig så borde de istället tänka på vad de kan har gjort för fel. Det vore det kristna att göra i situationen, enligt den skånska kvinnan. Att sluta kräva en massa respekt och ge lite kärlek själv for a change.

Så nu vet ni, era bortskämda mobboffer. Alla nedspolade huvuden och högt uppdragna kalsonger är helt och hållet resultatet av er egen brist på självinsikt och kristen kärlek.

Arbetsglädje

Vi har varit på jobb långt bort från stan. Det innebär rent praktiskt att jag kör redaktionens otympliga bil i 70 på tvåans växel, samtidigt som jag försöker läsa den nedklottrade vägbeskrivningen och undvika att skrika olika kombinationer av könsord efter mina medtrafikanter.

Det innebär också att J sitter bredvid och säger uppmuntrande saker som ”var vi inte just här?”, ”det här ser ut som ett industriområde” och ”usch, så yr jag blir av allt cirkulerande”.

En bra dag på jobbet

J och jag pratar kärlek, killar och Alla hjärtans dag med tre supersöta tonårstjejer, dricker varm choklad och fotar hjärtformade kuddar. Vi påminns också om det fullkomligt underbara faktum, att vi aldrig kommer vara 14 år igen.

Don't drink the punch!

Vi bestämmer oss för att gå på den där frikyrkofesten när allt kommer omkring. Beslutet är ett direkt resultat av alldeles på tok för många lakritsdrinkar och ska visa sig vara något av det sämsta vi någonsin tagit.

Ofashionabelt sena. Självupptagna och ondare än Bloomsburygruppen på viktoriansk bjudning krossar vi allt från glas till pastorsdrömmar innan vi, utmattade av vår egen brist på rannsakan, ramlar bron bort igen. Högljudda och helt utan tankar på botgöring.

Åt samma håll som jag

Jag möter fru S på bussen från stan. Hon har varit på relationsdrama och köpt gula tulpaner. Om det inte vore för det faktum att hon börjar och slutar varje mening med att skrika ”du är för mager, äter du inte?” skulle fru S vara den absolut trevligaste människan på hela ön. Under vår korta färd hinner hon avhandla tre sekter, Maria Larssons eviga ögonblick, de polska judarnas situation i Sverige och en tes om varför brunetter passar allra bäst i rött och leopard.

Innan hon lämnar mig klämmer hon mig missnöjt på armen en sista gång, rynkar på näsan och passar på att varna mig för att gå med i Opus Dei.