Hemkomst

På avstånd ser det ut som om Stockholm badar i snö. I själva verket är det bara lite extra frost ovanpå smutsen och det enda vintriga med sceneriet är iskylan om benen och glashalkan i backen till gränden.

Vi håller picknick i sängen, med glögg i termos, överbliven fudge och väldigt långa berättelser. Genom fönstret syns några stjärnor långt upp. Det ryker från tvättstugan ut i den kalla luften.

En annan dag

Staden är öde, så när som på en man i pälsmössa som promenerar på godsspåret vid industriområdet. E och jag stirrar mot den tomma korsningen utanför caféet. I minusgraderna vid det snösprayade fönstret minns vi oss långt bort från den pentekostala 70-talsarkitekturen. Till ryska poeter i Dublin. Till ulltapetserade väggar vid kusten. Och till katedraler så vackra, att vi kunde ana Gud.

Turistinformation

Jag är tillbaka där allting började och har redan hunnit göra några fascinerande iakttagelser.

- Här går allt ungefär hälften så fort som i andra städer, vilket innebär att de människor som bor här egentligen förlorar halva sina liv (låt oss säga i snitt 40 år) på att vänta på saker som borde ha blivit klara dubbelt så fort.

- Om man står på en specifik punkt på Klostergatan kan man utan att röra fötterna se sex kyrkor. Eventuellt kan man se åtta om man flyttar sig hundra meter söderut, men det har jag inte testat.

- Att be om direktioner är en direkt inbjudan till kroppskontakt. Söker du till exempel efter en brun ögonskugga i sminkbutiken kommer personalen att ta på dig utan att fråga först. De kommer också berätta vilken ögonskugga de själva använder, vilken parfym de tycker om och vad deras döttrar gjorde i somras.

Skönlitteratur

Ikväll varvar jag det geniala verket ”Svenska kyrkor – en historisk reseguide” med varm choklad och Shuli Rand på högsta volym. Det kan vara det bästa jag har gjort på länge.

Visste ni till exempel att Gärdserums kyrka i Småland ritades av Fredrik Wilhelm Scholander – samma arkitekt som gjort Stockholms stora synagoga? Eller att Lärbro kyrka på Gotland känns igen på sitt åttakantiga västtorn?

Såklart att ni gjorde. Men det tål att upprepas.

Kontraktsbrott

Vi har bestämt att aldrig mer röra varandra.
För vilken gång i ordningen är det ingen av oss som minns.

Och nej. Det fungerar inte ikväll heller.

Unarmed forces

Vi är på motvilligt uppdrag.
En perfekt mobiliserad insatsstyrka,
nerfirad från taket,
med vattentät reträttplan.
S säkrar från fönstret till garderoben.
Jag tar kontroll över restaurangdelen.
Med militärisk precision arbetar vi oss igenom samlingen.

Ett snabbt jobb.

Med intakt trupp,
utan civila skador,
lämnar vi baren.

Skörlevnad

Ibland kommer ett paket som vet precis hur man känner sig.

Socker och billig parfym

Det luktar som Chicago på bussen i dag.
Och jag längtar hem.
Eller bort.
Eller bara dit du är.

Bright young things

Tidningen Novell delar ut Novellpriset i en källare på ön.
Jag har bara axlar,
K har fluga
och A jonglerar brittiska män med några enkla knapptryckningar.

Apocalypse now

Vi är på hemresa. Det tar oss närmare 6 timmar att köra från Småland till Stockholm. Bilen är packad med 90 procent onödigt gräl, fem procent bröllopsplaner och resten orolig väntan på storm.

Vi har blivit lovade orkan av eskatologiska mått. Den uteblir. Men det spelar ingen roll. Vi är ändå på väg mot säker undergång.

Walk in the park

P och jag går en lång promenad med kaffe i handen och armar i krok när mörkret fallit. Det är ett fint sätt att sammanfatta helgen. Min har blandat kakbak och kafferep med ortodoxt hångel. P:s har bjudit på en artig trekant med två kanadensiska män i ett trevligt hotellrum i Vasastan.

Han är mycket nöjd. Jag är förvirrad.

Sockerchock

Vi har tagit oss vatten över huvudet igen. Den här gången med ett alldeles för krävande julbaksreportage. Köket är en smältdegel av vit choklad och saffran och var man än sätter händerna klibbar man fast i kanelfyllning och vaniljglasyr. Jag simultanbakar fem recept och silar saft, medan J fotar vansinnet. E läser krönikor, provsmakar kakor och återintroducerar ett tiotal mansstereotyper från 50-talet.

Minnen mellan luckorna

”Jag kan hela introt till Totos Africa på trummor”
”Jag är verkligen jättefull”
”Det är en röd kippah i sammet från Jerusalem”
”Jag tycker om sammet”
”Du har inget hår på armarna”
”Jo, lite”
”Du har hemskt små revben”
”Ja”
”Blir det konstigare om vi hånglar?”
”Det är redan konstigt”

”Det här kommer hända igen”
”Nej”
”Jo”
”Nej”

Hallå hela pressen!

Mäns fötter kan se så vansinnigt ensamma ut ibland. Särskilt på sådana där heltäckningsmattor som de alltid har när det är presskonferens.

Strange encounter

Vi äter sen middag på den italienska restaurangen i backen när E inbjuder till ett högst tveksamt samtal med servitören. Efter några vändor till vårt bord böjer han sig förtroligt ned mot oss och frågar med sänkt röst och blickar över axeln:
”Vad tycker ni om Obama?”
E svarar att han gillar Obama väldigt mycket. Jag håller med.

Servitören ser bekymrad ut.
”Jag tror att han kan vara Antikrist”, säger han.

En förlorad film

Jag går med D genom ett regnande Stockholm. Vi är lediga fast det är alldeles mitt på dagen. I spegelglaset från biografens fönster får våra kläder scenen att andas krigsslut och dyrköpta strumpbyxor. Det är iskallt och fållen på min kappa letar sig hela tiden in i ekrarna på D:s cykel. Men inget av det gör någonting, för vi är på väg för att se den nya filmatiseringen av Brideshead revisited. Förväntningarna ligger som smog över den lilla salongen när vi kryper ihop på andra raden.

Filmen visar sig dock vara en rituell slakt på Evelyn Waughs mästerverk. Storporig och glanslös. Alldeles för lite Anthony Blanche. Alldeles för mycket Lady Marchmain, som dessutom spelas på tok för mycket av Emma Thompson. Vidrig kvinna, det där.

Filmmakarna har också ansett sig tillåtna att helt ändra på historien. Helt plötsligt har Waughs fullkomligt magnifika berättelse degraderats till ett triangeldrama av vulgäraste sort. Älskade Sebastian har förlorat all sin dragningskraft och blivit tråkigt upper-east-side-fjollig. Dialogen i några av de mest träffsäkra ordväxlingar som litteraturhistorien sett har ändrats till oigenkännlighet eller helt försvunnit.

Ja, jag skulle kunna fortsätta för evigt, med upprörda rader om hur de grundläggande budskapen förvrängts och hur karaktärerna gjorts dumma och platta. Istället utfärdar jag bara en enkel, men häftig varning: Se den inte, ungdomar! Den kommer att korrumpera och degenerera era oförstörda sinnen för all framtid.

Profetia

Rummet är fullt av den mest underbara musik jag någonsin hört. Om himlen finns så är det precis så här det låter där. Och precis så här ligger de uppståndna lyckligt utslagna mitt på golvet. Blundande. För trötta för att dansa. Men alldeles rusiga inombords.

Pas de deux

Fredag kväll. Den där kvällen då vecka blir helg och allt som är vackert kryper fram och vågar sig på att ta lite mer plats. Jag avverkar tre baletter och en man i hatt.

Operan är fullpackad. Premiärblixtar och tuperat, blont hår belamrar mittgången. Men vi smyger oss förbi på sidan. Till heligare rum och plattare bröst.

Här. Bland tights och stålstärkta kjolar. Till flexande fötter och Brahms violinkonsert. Drömmer jag mig ingen annanstans än just hit.

Multitasking

På mindre än en timme har jag bakat en kaka, bytt två glödlampor, gjort lasagne och slagit in ett paket. Allt med ett samtal om fri kärlek i telefonen och ett om censur via tangentbordet. Dessutom har jag skrivit ett kort, men kärnfullt inlägg om simultankapacitet.

Sista beställningen

Jag har just överlevt ett själadödande trist möte. A har gått med våta sockor hela dagen och börjar känna stickningar i vaderna. Vi sitter längst inne i hörnet. A i fåtöljen. Jag på en lite för hög stol med fläckar. Vi har sammanfattat och varvat ner. Värmt bröstkorgen med te och händerna över stearinljuset.

Det blir allt glesare med gäster och diskaren slamrar menande med våra tallrikar. Men inte förrän stereons grekiska schlagermedley når hälsoskadlig styrka orkar vi resa oss.

Vid bordet bredvid planerar tre mormoner för morgondagens erövringar. Deras röster höjs i takt med musiken. De tänker stanna till det bittra slutet. Det sista vi ser är svabbmoppen kring deras fötter och namnbrickorna som blänker i punktbelysningen.

Road trip

T och jag har varit på betald utflykt. Nåja, jag har varit på utflykt. T har varit knappt 200 meter från sin egen trappuppgång.

Vi har pratat finanskris och varsel. Jag har viftat med händerna och yttrat åtminstone ett 20-tal ”hur tänker du kring…?”. T har fotat trappuppgångar och paneldebatt från alla tänkbara håll, med kroppen böjd i de mest otänkbara av vinklar.

I bilen på väg hem tar vi tag i de riktigt viktiga samhällsfrågorna. De som rör skägg, korsetter och puffiga kjolar. Vi blir allt suddigare i cigarettröken mot vindrutan. Alldeles för fort över E4:an och iskalla i de nedvevade fönstren tycker jag att vi ser ut lite som de två huvudkaraktärerna i Kusturicas Svart katt, vit katt. Det tycker inte T. För honom är allt precis som vanligt.

Pennfajt

Det är fullt krig i tvättstugan. Någon har bokat tvättid för tre veckor framåt och schemat är fullklottrat av arga meddelanden. Det visar sig dock efter åtskilliga glåpord att brottslingen är en liten tant som får hjälp med tvätten av hemtjänsten och därför måste boka några veckor i förtid. Jag hoppas att det är gamla fru P i uppgången bredvid. Det går rykten om att hon kan karate.

Oanad kapacitet

Människor är ibland mycket dummare än vad som borde vara fysiskt möjligt.

Jourhavande rågfältsväktare

Den bittert moderna inredningen bränner mot näthinnan. De blonda, glesa skäggen också. De gitarrkompade lovsångerna andas ouppfyllda drömmar om ett liv med svordomar, konst och lite krångligare kvinnor. Det doftar svagt av smörgåstårta och snoriga barn från köket.

På vägen hem ringer jag en barndomsvän. För att berätta det vi båda redan vet. Att inget har förändrats. Att leendena är kvar. Och händerna. Och muggarna med cider. Och att kapprummen fungerar lika bra att hyperventilera i, som de gjorde då.

I den bästa av världar

Om jag fick bestämma skulle människor på gatan väldigt sällan, men då och då, vända sig om och viska till varandra med skräckblandad förvåning: ”Titta, där går en man utan hatt!”

Jag har varit här förut

Allt ser ut som när jag var barn. Tågvagnarna skakar likadant. Torget är lika tomt.

Jehovas Vittnen har flyttat och sålt lokalerna till någon annan församling. Men lukterna är desamma. Frosten på räcket känns likadan mot vantarna.

Här brukade jag stå och memorera namnet på alla stationer fram till T-centralen. Jag brukade sortera grus efter storlek på perrongen och känna den där respekten för allt som är stort och ogreppbart som man gör när man är liten.

Nu fryser jag mest om knäna.

Ut flykt

Jag plockar nypon nedanför parken. Långt borta från kristet hat och tilltrasslad kärlek. Det är vått av sliriga löv på gräset och stövlarna får sjunka ända ner till anklarna. Regnet får sudda ut alla påmålade ansiktsdrag. Och håret får locka sig alldeles precis så taggigt som det vill.

Så länge det lyser mittemot

Någon har målat i guld på väggen och röd sammet täcker scenen och en bit av baren. Sorlet från Stockholms vackraste bohemer klirrar mot ölflaskorna. Tröjor med urtvättat Miami Vice-tryck. Fyrtiotalskragar och täta luggar. Smärtsamma diskussioner i hörnen. Om samma saker som jag hört hela mitt liv.

Men genom fönstret över gatan lyser det gult från kala rum. Två och två står de. Tandsköterskor och telefonförsäljare på danskurs. Lite svettiga i håret.

Försiktigt gungar de. Nära, i takt till musiken. Lite för raka i ryggen. Lite för långt ifrån varandra. Utan höfter i upprepat grundsteg.

Det är en vals. Den mest trevande jag sett, men så vacker att det trycker mot halsen. Jag vill vara en av dem, där i lysrörsljuset på torsdagskvällen. Långt borta från musiken och flaskorna. Långt från kreativ smärta och vilda män.

Jag vill vara där, på andra sidan gatan. Därinne, där de vet hur man lurar döden.

Jesus, Mary and Joseph

Vi ser den fantastiska 70-talsdokumentären Marjoe, till kakor och färsk lemonad. Diskussionen efteråt blandar vemod med ilska. Den lämnar också kvar en sjuklig längtan efter högre frisyrer.

Vad jag har lärt mig så här långt:
- Med rätt mängd halleluja och amen kan man tjäna väldigt mycket pengar.
- Det finns egentligen inga mönster som skär sig mot varandra.
- Vattensängen fick aldrig det uppsving den förtjänade.
- Det är synd om människorna.

Tant Gredelin

Jag har kokat sylt med björnbär och vit choklad.