Jag går med D genom ett regnande Stockholm. Vi är lediga fast det är alldeles mitt på dagen. I spegelglaset från biografens fönster får våra kläder scenen att andas krigsslut och dyrköpta strumpbyxor. Det är iskallt och fållen på min kappa letar sig hela tiden in i ekrarna på D:s cykel. Men inget av det gör någonting, för vi är på väg för att se den nya filmatiseringen av Brideshead revisited. Förväntningarna ligger som smog över den lilla salongen när vi kryper ihop på andra raden.
Filmen visar sig dock vara en rituell slakt på Evelyn Waughs mästerverk. Storporig och glanslös. Alldeles för lite Anthony Blanche. Alldeles för mycket Lady Marchmain, som dessutom spelas på tok för mycket av Emma Thompson. Vidrig kvinna, det där.
Filmmakarna har också ansett sig tillåtna att helt ändra på historien. Helt plötsligt har Waughs fullkomligt magnifika berättelse degraderats till ett triangeldrama av vulgäraste sort. Älskade Sebastian har förlorat all sin dragningskraft och blivit tråkigt upper-east-side-fjollig. Dialogen i några av de mest träffsäkra ordväxlingar som litteraturhistorien sett har ändrats till oigenkännlighet eller helt försvunnit.
Ja, jag skulle kunna fortsätta för evigt, med upprörda rader om hur de grundläggande budskapen förvrängts och hur karaktärerna gjorts dumma och platta. Istället utfärdar jag bara en enkel, men häftig varning: Se den inte, ungdomar! Den kommer att korrumpera och degenerera era oförstörda sinnen för all framtid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar