Den bittert moderna inredningen bränner mot näthinnan. De blonda, glesa skäggen också. De gitarrkompade lovsångerna andas ouppfyllda drömmar om ett liv med svordomar, konst och lite krångligare kvinnor. Det doftar svagt av smörgåstårta och snoriga barn från köket.
På vägen hem ringer jag en barndomsvän. För att berätta det vi båda redan vet. Att inget har förändrats. Att leendena är kvar. Och händerna. Och muggarna med cider. Och att kapprummen fungerar lika bra att hyperventilera i, som de gjorde då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar