Taxicab confessions

Med kaffe i pappmugg, två högar tingsrättsdomar och världens största väska baxar jag mig in i taxins passagerarsäte. Chauffören luktar avgaser och cigarettrök och på överläppen är hans hud sådär gul och sprucken som hud blir när den bara ser solen genom tonade rutor och aldrig på riktigt. Jag försöker försvinna iväg, bort från överfulla biltunnlar och torra A4-papper med gem. Bort från alla ord om män som misshandlar sina fruar och våldtar små barn.

Men det går inte, för den nikotinfärgade taxiföraren vill prata allvar. "Har du hamnat i trubbel?", frågar han på bekymrad femtiotalsstockholmska. När jag inte förstår pekar han ner på högen av kopierade åtal i mitt knä. Det översta handlar om en ung kvinna som slagit sin man. Jag orkar inte förklara att jag är journalist. Och jag är för trött för att berätta om domstolsbevakning och jakten på färskt notismaterial. Så jag säger bara "nej". "Nej, det har jag inte. Jag är inte gift".

Dagsvärk

Det har varit en dag att möta rädslor på. Jag och N har trotsat all vår nedärvda sprutskräck och blivit blodgivare. Jag hade hoppats på klubbor och klistermärken, men blev minst lika glad för den estetiskt anskrämliga nyckelringen med reklamtryck.

Det har också varit en dag för att mäta sina krafter. Tre intervjuer, enkäter och nerlugnande av arg rättshaverist på bara några förmiddagstimmar.

Men allra bäst är att det varit en dag av vackra träd och parker. Och pallade äpplen i papperspåsar.

Aerodynamik

All sorg har jag dansat ur kroppen ikväll. I mörkret vid korsningen har jag stått med en ny vän och pratat som om vi känt varandra längre. Det känns som om livet börjar om ikväll. Som om allting tar fart och lyfter lite från marken. Som om jag leviterar. Några få millimeter bara. Från golvet.

På väg hem till dig

Det är alldeles mörkt när jag cyklar hem från operan ikväll. Under bron ligger Mälaren ondsint lackblank och midjesmal. I motsatt fil skakar en ensam cykellampa närmre, men allt annat är tyst. Allt är livsfarligt svart mellan öarna.

Absolution

I dag har varit en riktigt usel dag, men den slutade med fina samtal på kalla stolar och alldeles nykokad choklad. Så allt är förlåtet. Nästan.

Villervalla

Det har varit en fullkomligt vimmelkantig tisdag, med kursförmiddag om hur man blir en bättre journalist och eftermiddagsjournalistik om hur man blir en sämre människa. Planen har flugit lågt över parken och det luktade höst och fanns nästanmogna nypon längs cykelvägen hem, men inga fläderbär alls.

Nu färgar jag gårdagens lemonad rosa med rödbetor och väntar på att E ska komma hit. Så att vi kan dricka gräddkaffe med whiskey i sängen.

Balettsöndag

Vi har flugit fram i dag, F och jag. Svävat och snurrat och tryckt ifrån i höga arabesquehopp och changementer. Vi har vridit ut lite mer än kroppen egentligen kan. Och tvingat ryggen längre bak och högre upp.

Lyckliga, varma och lite ömma överallt har vi druckit kaffe i soffan. Och pratat timmar av kärlek och dans.

Katter

Jag skriver recension ikväll. Sedan blir det fest. Det är lite som att göra läxorna innan man får läsa Agatha Christie. Eller att äta upp vitkålen om man vill ha någon dessert.

Jag har spenderat större delen av denna ljuvliga eftermiddag inne på Cirkus med föreställningen Cats, istället för i Djurgårdsgräset utanför som normalt folk. Det skulle jag inte ha gjort, är det kortfattade omdömet. Jag ska försöka komma ihåg att länka till den mer detaljerade texten så snart den publiceras.

...och några till

Årets sista sekunder sommar

Lågklackat

Vi hade planerat att gå på filmpremiär och fest. Men istället bestämmer vi oss för att bara vara hemma. Utan höga klackar och intressanta samtal. Det känns fint. Och längesedan. Jag sorterar bilder och kokar chokladmjölk. E frikyrkosvär åt Maltas fotbollslag i rummet bredvid.

Föraning

Snart är gränden varm av löv och ullstrumpor igen.

Välkommen hit!

Någon av er underbart fina läsare har hittat till den här bloggen genom att skriva "Det snöar på hans hatt" i sökfältet på google. Det gör mig så övermåttligt rusigt lycklig att jag nästan dånar.

Motvilligt farväl

Usch, vad det inte alls var trevligt att åka den där vedervärdigt långsamma passbåten tillbaka till civilisationen igen. Det har varit alldeles underbart att inte höra några andra röster än varandras på flera dagar. Att inte veta om klockan är elva eller tre. Att ha Joss Whedon-maraton i sängen i flera timmar med regn mot fönstren och eld i spisen. Och att ligga på mage i fören och se vattnet forsa förbi under hakan och skrika när vågorna får en att lyfta flera meter från underlaget.

Och så har det varit fint att få besök från vänner. Att äta paj och plocka blåbär. Och sitta på klippor och prata precis hur länge man bara vill.

Besök från fastlandet

Nu har jag bakat morotskaka och plockat färska lingon. För alldeles strax ska vi fara med båten till Vaxholm och hämta J och A som kommer hit och hälsar på.

Spilld mjölk

Min mormor brukar ibland använda det lite för hurtfriska uttrycket "lärodeg" för att beskriva de ingredienser som man tvingas kasta när ett kakbak eller en syltlöksinläggning gått åt helvete. I dag har jag lärt mig följande mellan svordomarna:

1) Stora maränger sjunker ihop i en liten platt och oåterställbar hög om man tar ut dem för tidigt ur ugnen.
2) Bara hovslagare och orcher kan ta i heta plåtar utan grytlappar.
3) Om man befinner sig på en nästan öde ö och inte har en bra elvisp får man vispa väldigt länge för att få fyra äggvitor att stanna.

Men på andra sidan dessa lärdomar har jag trots allt lyckats producera en liter blåbärsglass och en handfull fina maränger till morgondagens finbesök. E har roat sig med att göra små filmer, där jag ser ut som en neurotisk och småländsk version av den där kraftigt byggda kockkvinnan på tv.

Kvällsmat

Att meta abborre från klipporna är något långt mycket finare än man kan tro. Särskilt om någon annan är modig nog att trä masken på kroken åt en och knäcka nacken på fisken när den kommer upp.

Blå bär och choklad

Har man bara socker och choklad i skafferiet och en sluttning full av blåbär utanför dörren så klarar man sig ganska långt.



Marmelad på blåbär
3 dl blåbär
2 dl syltsocker
1-2 tsk vaniljsocker
1 msk vatten

Koka upp och låt sjuda tills sylten klarar ett marmeladprov (omkring 10 minuter). Häll på burk och låt svalna.



Chokladtårta
2 ägg
3 dl socker
2 tsk vaniljsocker
4 ½ dl vetemjöl
1 msk siktad kakao
2 tsk bakpulver
1 ½ dl mjölk
150 g smält smör

Frosting
Ett halvt paket cream cheese
2-3 msk kakao
1 msk smör
Florsocker
Strössel

Vispa ägg och socker. Tillsätt de övriga ingredienserna under omrörning. Häll smeten i en tårtform som smörats och pudrats med siktad kakao. Grädda i 175 grader i 20-25 minuter. Blanda smör och cream cheese med siktat kakao och så mycket florsocker som behövs för att få en lagom fast frosting. Bred över kakan när den svalnat och strö över strössel.

Hjalmar, encore

Det fullkomligt underbara Hjalmar Söderbergsällskapet (vars hemsida är en källa till glädje och nytt mod vilken gråtrist vardag som helst) har aldrig varit särskilt bra på att hålla sig inom årstidernas kreativitetsbegränsande ramar i valet av månadens citat. Men det gör absolut ingenting. För det är precis, precis så här det känns just nu. Om man bortser från det där med positivet förstås.

"Det var en ångande och doftande och blommande dag, en sådan dag som inte vet om den hör till våren eller sommarn. En dag i sista veckan av maj. En dag med solen skimrande genom tunna skyar som av spunnet silke. Långt borta från den fattigaste av huvudstadens förstäder, hördes ett positiv. Det lät gammalt och utslitet. Det måste också ha varit mycket gammalt, ty det spelade Ave Maria av Gounod, som alla positiv spelade för trettio år sedan."

Nattresa

Motorn stannar halvvägs ut i viken. Det är becksvart och det finns inga riktmärken. Mot dit vi ska. Eller tillbaka dit vi kom ifrån. Hela himlen är stjärnor, men ljuset når inte ner till vattnet. Långsamt långsamt ror vi. På känn. Medan den döende ficklampan flämtar sina sista fladdrande andetag.

Om Evert fick välja

M önskar sig egentligen bara 5000 glödlampor i födelsedagspresent, men vi väljer istället att fokusera på hans orimliga intresse för båtar och tillbringar dagen med att sätta samman det perfekta sailor-kittet. Jag tror att det kommer göra honom till ett verkligt föredöme där ute på sjön.

Homecoming

Något av det finaste jag vet är att komma hem. Sådär som man kommer hem när man har varit på fest och bestämt sig för att gå fastän alla stannar kvar och pratar om konstnärens roll i det postmoderna samhället, utan att riktigt veta vad postmodernism är. Sådär som man kommer hem när man cyklat allt man kan över St Eriksbron och kryssat livsfarligt mellan fyllisar och cidertjejer påväg till Mc Donald’s och blivit alldeles kall om benen. Så älskar jag att komma hem. Att svänga runt hörnet in i gränden och veta att snart snart är man varm och trygg och lugn av te i fönstret.

I natt när jag kommer upp mot huset väntar grannen vid cykelställen. Han har tappat nyckeln till porten och vi skrattar en stund i trappen. Talar om kylan i luften och kalasen vi varit på. Sedan säger vi godnatt, öppnar varsin efterlängtad dörr och går in.

Fristad

Precis när man trodde att ingen vila fanns att hoppas på före nyår har vi fått en veckas ny semester. Alldeles krispigt, knaprigt ny och full av lugn och sävlighet. E önskar sig sommar och visar hoppfulla länkar till tvivelaktiga väderprognoser. Jag ler och säger åh!, men i hemlighet ber jag för höst och smugglar tjocktröjor och nystickade raggsockor ända från Småland.

Det ska bli alldeles magiskt att se klipporna igen. Att vada genom morgonfärska spindelnät på blåbärsris. Att sitta tätt intill med knäna under hakan och viska om allt det där som bara vi förstår.

Animal planet

Som ett direkt resultat av fru S moderåd för brunetter och en alldeles för brådskande morgon väljer jag den där röda, djurmönstrade koftan som jag aldrig riktigt bestämt mig för om den är kul eller bara vulgär. Halvvägs upp i Västerbrobacken blir jag omcyklad av en lite äldre dam med bockastyre. Hon bär en beigespräcklig ensemble med slits i sidan och små spetsar på axeln. "Nu får de allt se upp där nere", hojtar hon när vi är jämsides. "Nu är det två leoparder på väg mot Hornstull".

Dokument över dagen

Jag har varit i helt nya områden i dag. I ösregn. I tygskor. Med orden i små otydbara bläckpölar på blötbuckligt papper och mascaran halvvägs till hakan. Jag har hängt benen på tork över skrivbordsfotstödet. Gett trevande råd om gamla älskare som vill tillbaka. Och pratat rörlig bild och äkta korn med nya fotografen.

Jag har ätit små små kakor tillsammans med F också. Och försiktigt börjat resan mot en dröm.

Hjärta och smärta

Det Frida skrev häromdagen fick mig att på allvar längta tillbaka till baletten igen. Det är något alldeles särskilt med just baletten som andra dansformer aldrig riktigt kommer i närheten av. Något i det omöjliga som kroppen ändå lyckas göra. I lukterna av textillim på hårda tåspetsskor och svett mot syntetmaterial. Och något i smärtan som krävs för att det ska bli vackert. Inga genvägar. Inga snabba lösningar. Bara de ändlösa repetitionernas monotoni, tills man kanske, kanske, precis där på bristningsgränsen, når fram till en känsla som inte kan jämföras med något annat. En känsla av att sväva alldeles tyst genom rörelsen. En fullkomligt gråtfärdig lyckokänsla. Bättre än all religion i världen.

Så nu kör vi igen. I morgon signar vi upp oss för ännu en höst av obeskrivliga plågor. På magiskt knarrande golv.

Teleportering

Om man blundar riktigt hårt hamnar man här.

Expecto patronum

Den nya Harry Potter-filmen visar sig vara precis vad jag förväntat mig. En alldeles för snabb och odetaljerad genomgång av händelseförloppet. Närmast usla skådespelarinsatser. Animeringar värdiga 1900-talet. Och samma brutala förenklingar av genialt komplexa karaktärer som vanligt.

Men det spelar ingen som helst roll. Harry Potter-filmerna är egentligen bara en liten påminnelse om den underbara upplevelse det var att läsa böckerna för första gången. Som ett bröllopsfoto, eller den där sången som de spelade första gången han vågade ta dig litegrann på armen. Den kan aldrig leva upp till det där ögonblicket som den får dig att minnas. Men det skulle du heller aldrig begära. Eller ens vilja.

Som med en handfull andra böcker minns jag precis varenda liten detalj från när jag läste den här bokens sista skakande sidor. Var jag satt. Temperaturen i luften. Hur tomatplantorna på balkongen börjat torka. Vilken älskare som stod i dörren och inte förstod varför jag grät.

Den där känslan av att sugas in i något som gör en blind för omvärlden, men samtidigt så ljuskänslig för varje litet intryck att sekunderna darrar. Den känslan är hela anledningen till att jag läser. För att man väldigt sällan, men någon gång då och då, möter en bok som får en att känna så.

Kvällens biografbesök lämnar ingen sådan känsla. Inga tårar. Inget tryck mot revbenen. Bara minnet av hur det var att vända sista bladet den där gången. Och det är fullt tillräckligt och mer än så. För på väg hem får något mig att trampa lite fortare än vanligt. Och jag kan svära jag på att de svarta molnen ovanför långsamt antar formen av ett hålögt ansikte med ormkropp.

Att-göra-lista

E har åkt på lekläger för män som gillar data, så jag har hela helgen på mig att göra alla de där underbara sakerna som han hatar. Så här ser planen ut:

Jag ska se Harry Potter-film med A och diskutera varenda liten detalj över varm choklad efteråt. Jag ska prova skor, köpa skor och prova fler skor. Jag ska morgonbada i Mälaren fast det är för kallt. Överanalysera saker på café med tjejkompisar. Och så ska jag vakna extremtidigt för att se Time team-repriser i sängen och sedan somna om igen.

Hemkunskap

Jag har blivit närmast okontrollerbart husmoderlig den senaste tiden och börjar mer och mer inse att jag borde blivit en av de välpudrade systrarna i Tant grön, tant Brun och tant Gredelin istället för en cynisk nyhetsjournalist. I kväll bakar jag mitt favoritbröd, med morötter, och i går la jag för första gången i livet in saltgurka. Vem gör sånt? Nåväl, här är receptet.



8-10 färska västeråsgurkor
1 liter vatten
½ dl salt

Några knippen krondill
1 tsk senapskorn

3 dl ättika
7 ½ dl socker
4 dl vatten



Skrubba gurkorna och skär i skivor. Blanda salt och vatten väl och salta gurkorna över natten. Skölj ordentligt. Blanda ihop ättikslagen och koka i 10 minuter.



Varva gurkskivor med krondill och senapsfrö i glasburkar och slå över kokande lag. Låt svalna, sätt på lock och förvara kallt i en vecka tills gurkorna är klara att ätas.