Motvilligt farväl

Usch, vad det inte alls var trevligt att åka den där vedervärdigt långsamma passbåten tillbaka till civilisationen igen. Det har varit alldeles underbart att inte höra några andra röster än varandras på flera dagar. Att inte veta om klockan är elva eller tre. Att ha Joss Whedon-maraton i sängen i flera timmar med regn mot fönstren och eld i spisen. Och att ligga på mage i fören och se vattnet forsa förbi under hakan och skrika när vågorna får en att lyfta flera meter från underlaget.

Och så har det varit fint att få besök från vänner. Att äta paj och plocka blåbär. Och sitta på klippor och prata precis hur länge man bara vill.