Den nya Harry Potter-filmen visar sig vara precis vad jag förväntat mig. En alldeles för snabb och odetaljerad genomgång av händelseförloppet. Närmast usla skådespelarinsatser. Animeringar värdiga 1900-talet. Och samma brutala förenklingar av genialt komplexa karaktärer som vanligt.
Men det spelar ingen som helst roll. Harry Potter-filmerna är egentligen bara en liten påminnelse om den underbara upplevelse det var att läsa böckerna för första gången. Som ett bröllopsfoto, eller den där sången som de spelade första gången han vågade ta dig litegrann på armen. Den kan aldrig leva upp till det där ögonblicket som den får dig att minnas. Men det skulle du heller aldrig begära. Eller ens vilja.
Som med en handfull andra böcker minns jag precis varenda liten detalj från när jag läste den här bokens sista skakande sidor. Var jag satt. Temperaturen i luften. Hur tomatplantorna på balkongen börjat torka. Vilken älskare som stod i dörren och inte förstod varför jag grät.
Den där känslan av att sugas in i något som gör en blind för omvärlden, men samtidigt så ljuskänslig för varje litet intryck att sekunderna darrar. Den känslan är hela anledningen till att jag läser. För att man väldigt sällan, men någon gång då och då, möter en bok som får en att känna så.
Kvällens biografbesök lämnar ingen sådan känsla. Inga tårar. Inget tryck mot revbenen. Bara minnet av hur det var att vända sista bladet den där gången. Och det är fullt tillräckligt och mer än så. För på väg hem får något mig att trampa lite fortare än vanligt. Och jag kan svära jag på att de svarta molnen ovanför långsamt antar formen av ett hålögt ansikte med ormkropp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar