onsdag 30 september 2009

Taxicab confessions

Med kaffe i pappmugg, två högar tingsrättsdomar och världens största väska baxar jag mig in i taxins passagerarsäte. Chauffören luktar avgaser och cigarettrök och på överläppen är hans hud sådär gul och sprucken som hud blir när den bara ser solen genom tonade rutor och aldrig på riktigt. Jag försöker försvinna iväg, bort från överfulla biltunnlar och torra A4-papper med gem. Bort från alla ord om män som misshandlar sina fruar och våldtar små barn.

Men det går inte, för den nikotinfärgade taxiföraren vill prata allvar. "Har du hamnat i trubbel?", frågar han på bekymrad femtiotalsstockholmska. När jag inte förstår pekar han ner på högen av kopierade åtal i mitt knä. Det översta handlar om en ung kvinna som slagit sin man. Jag orkar inte förklara att jag är journalist. Och jag är för trött för att berätta om domstolsbevakning och jakten på färskt notismaterial. Så jag säger bara "nej". "Nej, det har jag inte. Jag är inte gift".

3 kommentarer:

e sa...

Haha!
Fast aldrig, aldrig, ska man sätta sig i shotgun. Alltid bak.

Jossis sa...

Trubbel är ett fantastiskt ord! Ska börja använda.

Tea sa...

e: ska man inte? jag vet inte sånt. jag är från landet.

jossis: jag brukar säga dubbeltrubbel nästan varje dag.