Blå vägen hem

Himlen har ändrat färg över gränden. Lite ljusare sipprar den ner genom flädern. Och följer mig ända till porten.

Hon är vackrare än någonsin, Stockholm. Men vi kommer inte riktigt överrens i dag. Så jag åker. Och lämnar henne kvar att tänka över sina synder.

Vuollerim

Man har siktat färska björnspår i skogen, men vi sluter knäna hårt kring varma hästryggar och rider ut. Det närmar sig midnatt. Försiktigt vadar vi ut i älven med mygg kring mun och armar. Hårt mot ytan rasslar de när solen slickar sig längs berget. Detta är jordens vackraste plats. Jag behöver aldrig se någon annan.

Vattenkraft

Det brinner rött över klipporna. Varma av uppförsbacke och zambiskt myggmedel balanserar vi ut längs spången. Därunder vrålar hon. Den vackraste fors jag någonsin sett. Som lösgjorde hon all världens uppdämda vrede. Som skrek hon ut dess samlade sorg.

Lite närmare midnattssolen

Vi har åkt så långt att asfalten tagit slut och solen nästan helt slutat upp med att gå ned. Här kan man se flera mil över skogen och vattnet och det är något i luften som gör andetagen lite lugnare och samtalen lite tystare.

Men bäst av allt är nog ändå det faktum att vi får bo på hotell. Jag fullkomligt älskar att bo på hotell. Att lakanen är bländvita och manglade. Att man får slänga handdukarna på golvet när man har duschat. Och att man liksom både är hemma och på upptäcktsfärd samtidigt. Dessutom får man äta frukost med små små marmeladburkar när man vaknar.

The road to hell

I dag har vi aktat oss för att trilla i Helvetesgapet. Vi har också balanserat halvvägs ut i Siljan på hala stenar, träffat en man som kombinerar bageriverksamhet med varghundsuppfödning och checkat in på hotell/frisörsalong/solarium/pub/begravningsbyrå i Jämtland. Och så har E sjungit "If I was a rich man", som i hans version något felaktigt blivit "If I was a big girl", i 30 mil.

Bort

Vi är på resa norrut och tillbringar natten i världens sötaste gamla skola i Dalarna. Från fönstret vägrar solen att gå ned över träden och till ljudet av absolut ingenting somnar vi från en dag vid sjöar och underbart branta raviner.

En ny bekantskap

Jag minns att jag brukade tycka att det var lite obehagligt att gå genom gränden sent på natten när jag först flyttade hit. Jag brukade ta sats på väg ner i trappan och sedan rusa allt vad jag kunde tills jag var framme vid porten. Eller åtminstone gå med raska steg och någon stackars yrvaken vän i telefonen som säkerhetsåtgärd.

Nu känner jag alla skuggor. Jag vet var fläderbuskarna växer lågt och var man måste ducka för att inte få grenar i huvudet. Nu är den min gränd och när jag passerar sista trappsteget saktar jag ned istället för att skynda på. Dessutom finns numera ett alldeles nytt ansikte som vakar över förbipasserande nattvandrare från muren. Det känns tryggt. Och vackert.

Saker som är bättre här än där

Här kan man sitta på en brygga mitt i skogen,


se lärkträd som sträcker sig ända upp till himlen


och hundkex som kommer nästan lika långt.


Man kan hitta ängar bakom hål i trädkronorna,


öva piruetter nedför backen mellan åkrarna


och gömma skatter i träd som ingen annan hittar till.

Omtagning

Det har varit en alldeles underbar vecka i de småländska skogarna. Allt är så annorlunda här. Sävligt och rakt. Och minnen har en tendens att blanda sig med nuet, som i den där romanen av William Golding som jag aldrig orkade läsa klart.

Mellan oändligt sköna och långdragna vilopauser under träd har mitt barndomshem även den här gången bjudit på alla de inslag som kommit att bli obligatoriska för ett besök här. Jag har sett den alltid lika fantastiska Jane Austen-filmen tillsammans med min mor (den tog för några år sedan över som standardfilm efter Mångalen med Cher och har vid det här laget stått sig igenom ett 40-tal visningar). Jag har blivit attackerad av den arga svanen i sjön (bara två gånger, vilket nog tyder på att han börjar bli mindre neurotisk, alternativt tröttare). Jag har också hunnit med att sjunga falska duetter ur psalmboken, springa i nedförsbacken mellan åkrarna, bläddra i hemslöjdstidningar och pyjamasgunga i hängmattan.

I morgon bär det av tillbaka till huvudstaden. Och sedan norrut.

Bikt, bön och botgöring

Att gå på skönhetssalong är en mycket speciell upplevelse. Fenomenet är inte bara en del av en kvinnlig subkultur som man annars bara stöter på i amerikansk-italienska filmer och tv-serier. Det är också en närmast katolsk erfarenhet, som på många sätt ersätter så väl dyra terapisessioner som långrandiga kyrkobesök. Myllret av kvinnor, det lågmälda skvallret och den berusande rökelsedoften av permanentvätska blandat med handcreme ger en känsla av att äntra en helig värld, med alldeles egna regler, endast för invigda.

Först den obligatoriska bikten. Hur länge sedan sist? frågar prästen bakom gallret. Och det var för längesedan. Det är lika bra att säga sanningen direkt. För precis som Gud, ser hudterapeuten alla begågna synder i skenet av det upplysta förstoringsglaset. Därefter syndabekännelsen. Nej, jag har inte exfolierat, jag har försummat området kring ögonen och ja, jag dricker nog för lite vatten.

Till syndernas förlåtelse i form av pulserande ånga mot lerinpackning flyter jag bort i bönemumlet. Okända kvinnors livsberättelser bildar ett lugnande bakgrundssorl mot hummandet av nagelspecialister och ögonfransfärgare. Någon har lämnat sin man. Det var på tiden och hon ångrar inget. En annan är besviken över vännernas midsommarplaner. En tredje vill byta karriär, men vet inte om hon vågar. Alla förstår. Nickar. Ger råd.

När lacket torkat och huden absorberat all olja stänger jag dörren bakom mig. Omdöpt och lite lätt frälst återvänder jag till en värld där ingen ler åt främlingar.

Melting pot

Det har varit en mycket angenäm helg här i Småland och min kära barndomsstad har visat sig från sin allra märkligaste sida. Jönköping har nämligen lyckats tajma fyra stora kulturhändelser på ett och samma veckoslut, vilket gör blandningen av besökare i stan alldeles extra intrikat.

Förutom den årliga Dreamhackfesten, som bidrar med ett tiotusental introvert intelligenta och undernärda datakillar, har staden haft nöjet att agera arena för SM i traktorpulling - "ett eldorado för traktorintresserade" enligt den lokala tidningen. Dessutom annordnades junior-EM i tyngdlyftning (det är av etiska skäl som jag avhåller mig från att beskriva det klientel som följer en sådan tävling). Som kronan på verket inleddes också den beryktade Nyhemsveckan, vilket innebär att den heliga staden för tillfället huserar fler tillresta pingstvänner än vad som kan anses rimligt.

Jag kan inte ens spekulera i de många förtjusande möten denna smältdegel av människor kan ha gett upphov till under helgen. Själv har jag mest njutit av Toni Morrisons skonsamma sällskap under valnötsträdet i trädgården.

For the road

Imorgon åker jag med S till Småland. Jag har förberett för resan genom att baka olika typer av bilfärdsgodis. S har, om jag känner honom rätt, övat in ett par nya one-liners och en hel del outhärdligt göteborgska vitsar.


Mintkyssar


Chokladkola


Marmorerade minibrownies

Sång, dans och ledande frågor

I helgen har jag haft min kära mor på besök. Vi har dansat till Lasse Berghagen för öppna fönster, sett Barberaren i Sevilla på Operan, tjuvlyssnat på tonåringar, tittat på romantisk komedi och provat massvis med klänningar.

Jag har också hunnit rösta under de högtidligaste av former och passat på att göra humanisternas nyanserade antireligionstest. Det informerade mig om att jag var "religiös, men med ett öppet sinne”. Det gav mig också helt nya och högst uppfriskande fördomar om människor som inte tror på Gud.