Walk in the park

P och jag går en lång promenad med kaffe i handen och armar i krok när mörkret fallit. Det är ett fint sätt att sammanfatta helgen. Min har blandat kakbak och kafferep med ortodoxt hångel. P:s har bjudit på en artig trekant med två kanadensiska män i ett trevligt hotellrum i Vasastan.

Han är mycket nöjd. Jag är förvirrad.

Sockerchock

Vi har tagit oss vatten över huvudet igen. Den här gången med ett alldeles för krävande julbaksreportage. Köket är en smältdegel av vit choklad och saffran och var man än sätter händerna klibbar man fast i kanelfyllning och vaniljglasyr. Jag simultanbakar fem recept och silar saft, medan J fotar vansinnet. E läser krönikor, provsmakar kakor och återintroducerar ett tiotal mansstereotyper från 50-talet.

Minnen mellan luckorna

”Jag kan hela introt till Totos Africa på trummor”
”Jag är verkligen jättefull”
”Det är en röd kippah i sammet från Jerusalem”
”Jag tycker om sammet”
”Du har inget hår på armarna”
”Jo, lite”
”Du har hemskt små revben”
”Ja”
”Blir det konstigare om vi hånglar?”
”Det är redan konstigt”

”Det här kommer hända igen”
”Nej”
”Jo”
”Nej”

Hallå hela pressen!

Mäns fötter kan se så vansinnigt ensamma ut ibland. Särskilt på sådana där heltäckningsmattor som de alltid har när det är presskonferens.

Strange encounter

Vi äter sen middag på den italienska restaurangen i backen när E inbjuder till ett högst tveksamt samtal med servitören. Efter några vändor till vårt bord böjer han sig förtroligt ned mot oss och frågar med sänkt röst och blickar över axeln:
”Vad tycker ni om Obama?”
E svarar att han gillar Obama väldigt mycket. Jag håller med.

Servitören ser bekymrad ut.
”Jag tror att han kan vara Antikrist”, säger han.

En förlorad film

Jag går med D genom ett regnande Stockholm. Vi är lediga fast det är alldeles mitt på dagen. I spegelglaset från biografens fönster får våra kläder scenen att andas krigsslut och dyrköpta strumpbyxor. Det är iskallt och fållen på min kappa letar sig hela tiden in i ekrarna på D:s cykel. Men inget av det gör någonting, för vi är på väg för att se den nya filmatiseringen av Brideshead revisited. Förväntningarna ligger som smog över den lilla salongen när vi kryper ihop på andra raden.

Filmen visar sig dock vara en rituell slakt på Evelyn Waughs mästerverk. Storporig och glanslös. Alldeles för lite Anthony Blanche. Alldeles för mycket Lady Marchmain, som dessutom spelas på tok för mycket av Emma Thompson. Vidrig kvinna, det där.

Filmmakarna har också ansett sig tillåtna att helt ändra på historien. Helt plötsligt har Waughs fullkomligt magnifika berättelse degraderats till ett triangeldrama av vulgäraste sort. Älskade Sebastian har förlorat all sin dragningskraft och blivit tråkigt upper-east-side-fjollig. Dialogen i några av de mest träffsäkra ordväxlingar som litteraturhistorien sett har ändrats till oigenkännlighet eller helt försvunnit.

Ja, jag skulle kunna fortsätta för evigt, med upprörda rader om hur de grundläggande budskapen förvrängts och hur karaktärerna gjorts dumma och platta. Istället utfärdar jag bara en enkel, men häftig varning: Se den inte, ungdomar! Den kommer att korrumpera och degenerera era oförstörda sinnen för all framtid.

Profetia

Rummet är fullt av den mest underbara musik jag någonsin hört. Om himlen finns så är det precis så här det låter där. Och precis så här ligger de uppståndna lyckligt utslagna mitt på golvet. Blundande. För trötta för att dansa. Men alldeles rusiga inombords.

Pas de deux

Fredag kväll. Den där kvällen då vecka blir helg och allt som är vackert kryper fram och vågar sig på att ta lite mer plats. Jag avverkar tre baletter och en man i hatt.

Operan är fullpackad. Premiärblixtar och tuperat, blont hår belamrar mittgången. Men vi smyger oss förbi på sidan. Till heligare rum och plattare bröst.

Här. Bland tights och stålstärkta kjolar. Till flexande fötter och Brahms violinkonsert. Drömmer jag mig ingen annanstans än just hit.

Multitasking

På mindre än en timme har jag bakat en kaka, bytt två glödlampor, gjort lasagne och slagit in ett paket. Allt med ett samtal om fri kärlek i telefonen och ett om censur via tangentbordet. Dessutom har jag skrivit ett kort, men kärnfullt inlägg om simultankapacitet.

Sista beställningen

Jag har just överlevt ett själadödande trist möte. A har gått med våta sockor hela dagen och börjar känna stickningar i vaderna. Vi sitter längst inne i hörnet. A i fåtöljen. Jag på en lite för hög stol med fläckar. Vi har sammanfattat och varvat ner. Värmt bröstkorgen med te och händerna över stearinljuset.

Det blir allt glesare med gäster och diskaren slamrar menande med våra tallrikar. Men inte förrän stereons grekiska schlagermedley når hälsoskadlig styrka orkar vi resa oss.

Vid bordet bredvid planerar tre mormoner för morgondagens erövringar. Deras röster höjs i takt med musiken. De tänker stanna till det bittra slutet. Det sista vi ser är svabbmoppen kring deras fötter och namnbrickorna som blänker i punktbelysningen.

Road trip

T och jag har varit på betald utflykt. Nåja, jag har varit på utflykt. T har varit knappt 200 meter från sin egen trappuppgång.

Vi har pratat finanskris och varsel. Jag har viftat med händerna och yttrat åtminstone ett 20-tal ”hur tänker du kring…?”. T har fotat trappuppgångar och paneldebatt från alla tänkbara håll, med kroppen böjd i de mest otänkbara av vinklar.

I bilen på väg hem tar vi tag i de riktigt viktiga samhällsfrågorna. De som rör skägg, korsetter och puffiga kjolar. Vi blir allt suddigare i cigarettröken mot vindrutan. Alldeles för fort över E4:an och iskalla i de nedvevade fönstren tycker jag att vi ser ut lite som de två huvudkaraktärerna i Kusturicas Svart katt, vit katt. Det tycker inte T. För honom är allt precis som vanligt.

Pennfajt

Det är fullt krig i tvättstugan. Någon har bokat tvättid för tre veckor framåt och schemat är fullklottrat av arga meddelanden. Det visar sig dock efter åtskilliga glåpord att brottslingen är en liten tant som får hjälp med tvätten av hemtjänsten och därför måste boka några veckor i förtid. Jag hoppas att det är gamla fru P i uppgången bredvid. Det går rykten om att hon kan karate.

Oanad kapacitet

Människor är ibland mycket dummare än vad som borde vara fysiskt möjligt.

Jourhavande rågfältsväktare

Den bittert moderna inredningen bränner mot näthinnan. De blonda, glesa skäggen också. De gitarrkompade lovsångerna andas ouppfyllda drömmar om ett liv med svordomar, konst och lite krångligare kvinnor. Det doftar svagt av smörgåstårta och snoriga barn från köket.

På vägen hem ringer jag en barndomsvän. För att berätta det vi båda redan vet. Att inget har förändrats. Att leendena är kvar. Och händerna. Och muggarna med cider. Och att kapprummen fungerar lika bra att hyperventilera i, som de gjorde då.

I den bästa av världar

Om jag fick bestämma skulle människor på gatan väldigt sällan, men då och då, vända sig om och viska till varandra med skräckblandad förvåning: ”Titta, där går en man utan hatt!”

Jag har varit här förut

Allt ser ut som när jag var barn. Tågvagnarna skakar likadant. Torget är lika tomt.

Jehovas Vittnen har flyttat och sålt lokalerna till någon annan församling. Men lukterna är desamma. Frosten på räcket känns likadan mot vantarna.

Här brukade jag stå och memorera namnet på alla stationer fram till T-centralen. Jag brukade sortera grus efter storlek på perrongen och känna den där respekten för allt som är stort och ogreppbart som man gör när man är liten.

Nu fryser jag mest om knäna.

Ut flykt

Jag plockar nypon nedanför parken. Långt borta från kristet hat och tilltrasslad kärlek. Det är vått av sliriga löv på gräset och stövlarna får sjunka ända ner till anklarna. Regnet får sudda ut alla påmålade ansiktsdrag. Och håret får locka sig alldeles precis så taggigt som det vill.

Så länge det lyser mittemot

Någon har målat i guld på väggen och röd sammet täcker scenen och en bit av baren. Sorlet från Stockholms vackraste bohemer klirrar mot ölflaskorna. Tröjor med urtvättat Miami Vice-tryck. Fyrtiotalskragar och täta luggar. Smärtsamma diskussioner i hörnen. Om samma saker som jag hört hela mitt liv.

Men genom fönstret över gatan lyser det gult från kala rum. Två och två står de. Tandsköterskor och telefonförsäljare på danskurs. Lite svettiga i håret.

Försiktigt gungar de. Nära, i takt till musiken. Lite för raka i ryggen. Lite för långt ifrån varandra. Utan höfter i upprepat grundsteg.

Det är en vals. Den mest trevande jag sett, men så vacker att det trycker mot halsen. Jag vill vara en av dem, där i lysrörsljuset på torsdagskvällen. Långt borta från musiken och flaskorna. Långt från kreativ smärta och vilda män.

Jag vill vara där, på andra sidan gatan. Därinne, där de vet hur man lurar döden.

Jesus, Mary and Joseph

Vi ser den fantastiska 70-talsdokumentären Marjoe, till kakor och färsk lemonad. Diskussionen efteråt blandar vemod med ilska. Den lämnar också kvar en sjuklig längtan efter högre frisyrer.

Vad jag har lärt mig så här långt:
- Med rätt mängd halleluja och amen kan man tjäna väldigt mycket pengar.
- Det finns egentligen inga mönster som skär sig mot varandra.
- Vattensängen fick aldrig det uppsving den förtjänade.
- Det är synd om människorna.

Tant Gredelin

Jag har kokat sylt med björnbär och vit choklad.

Vargtimmar

Jag vaknar längst ute på kanten. Jag försöker häva honom åt sidan inåt, men det går inte. Så jag ligger kvar en stund och lyssnar när han pratar i sömnen. Sedan går jag upp och gör te.

Hela staden sover. Gränden ligger becksvart nedanför och det är så tyst att man kan höra kylskåpet knastra.

Jag älskar att sitta vaken och skriva när allt annat är dött. Det ger mig en känsla av att jag, just i denna stund, har ansvar för hela världens kreativitet. Att jag har jouren mellan kvällspass och morgonpass i det stora skapandet.

I fönstret drar jag knäna uppåt och lägger örat mot den iskalla glasrutan. Det visslar därute av vind som går förbi.

Motorcycle Boy

S har världens finaste t-shirt. Och helt ny Rumble fish-frisyr.

Right up my alley

Det är höst i gränden.

Jump street, Scocco och bodybuilderbyxor

Ett av 70-talistgenerationens i styrka tilltagande karaktärsdrag är vurmen för vår egen tonår. Sällan har jag mött en grupp människor så ständigt beredda att glorifiera smaklösa kulturyttringar från åttiotalet.

På balkongen står en vän med högt uppdragna axlar. Hans röst är bruten mot den kolsvarta himlen och i hans ögon vätskas något som bara kan vara nostalgi.
”Det har inte funnits någon riktig programledare sedan Ray Cokes”, säger han plötsligt.

Jag får ett par minuter över på torget i Skärholmen medan jag väntar på A. Den bruna tegelkyrkan som ingen någonsin går in eller ut ur för tankarna till stickade löskragar, möbler i furu och fridans. Till dr Huxtable. Och Theo. Till t-shirts utan stretch och den där saabmodellen med avhuggen baklucka.

På vägen ut från teatern kommer den sista stöten. Halvvägs ner för trappan hör vi den. Pulserande som vadvener under ett aerobicspass. Det är MC Hammers "U can’t touch this".

Vi tittar på varandra, men behöver inte säga något. Båda vet vad den djupa sucken betyder. Att allt, precis allt, var bättre när det var Hammer time.

Högtidlig förrättning

Jag följer E på hans livs första riktiga biblioteksbesök. Anledningen är vår intensifierade jakt på den bästa översättningen av Salingers Catcher in the Rye.

Det är något ceremoniellt över tilldragelsen. Tyst i bakgrunden känner jag mig närmast rörd när den gamla, gamla damen med, enligt E, inte fullt så torra händer som man vill att en bibliotekarie ska ha, skjuter över det nypressade lånekortet till vår sida disken.

Ett kort rus av stolthet. Som efter ett klarat mandomsprov. Ett dop. En slutförd helryggstatuering. Jag vill sjunga något andäktigt, krossa ett glas eller åtminstone säga några väl valda.

Men inget av det passar sig på bibliotek. Vördnadsfullt lämnar vi istället det heliga rummet. Jag viskandes. E lite för högljudd.

Om arternas uppkomst

Vagnen kryllar av dem. De häver sig med tubsockorna före över tågsäten. Klättrar på bagage. Balanserar på armstöd.

Jag har courtside seats till ett antropologiskt liveseminarium om skapandet av patriarkala strukturer. Efter två timmar och 55 minuter vet jag dessutom svaret på några av vårt samhälles mest grundläggande frågeställningar om arv och miljö.

De är ett lag av någon sort, eventuellt handboll. I en ålder som är svår att bestämma. Ett par månader in i puberteten gissningsvis. Mer acne än ansikte. De pungsparkas, trycker ner schweizernötrutor i varandras kalsonger och sprutar fanta genom näsan. Deras vokabulär är 20 procent sport, 80 procent bög, hora och turk.

Tränaren har mörka sweatpants i blandmaterial. Ibland vänder han sig om och säger ”dämpa er lite, grabbar” med flerårigt tränad basröst. I övrigt verkar han inte bekymra sig nämnvärt över det faktum att en ny generation män formas till underutbildade grottmänniskor på hans watch. Han läser Jan Guillou.

Norén, akt 2

Lördagen har bjudit på en väl avvägd blandning av intryck. Ett alldeles för plötsligt uppvaknande, en höggravid vän, en smärre kris, ett triangeldrama, en halv kanelbulle, två kristna män, två inte fullt så kristna män, en obefogad ursäkt och några väldigt goda råd. Allt till ett soundtrack av Nick Cave.

Jag ber att få tacka samtliga medverkande.

Getting biblical

Precis som verkligheten är bibeln full av kvinnors list och mäns bristande förstånd. Visst finns där manliga hjältar också, men i riktigt prekära situationer - när skiten på allvar träffar fläkten - verkar det som om tjejerna får stå för testiklarna. De bibliska kvinnorna slår brutalt och utan pardon - inte sällan med hjälp av historiens effektivaste vapen.

Den vackra Judith förför den fruktade generalen Holofernes, för att sedan i korta drag, supa honom under bordet och hugga huvudet av honom. Bara så. Den uträknande Delila avslöjar nasiren Simsons hemlighet och tillintetgör honom sedan skoningslöst. Hon lurar honom i säng, förråder honom, skär av hans långa hår och berövar honom hans styrka. Därefter överlämnar hon honom till fienden.

Drottningen Ester använder sin list och kungens kärlek för att rädda folket undan säker död. I samma veva ombesörjer hon lite smidigt att den onde Haman, som planerat att döda alla judar, förpassas till galgen.

Den nytestamentliga danserskan Salome har inte en fullt lika behjärtansvärd ursäkt för sitt beteende. Målmedvetet klär hon av sig sju lager slöja och får en betagen Herodes att lova henne vad som helst. Och nej, hon väljer inte en spa-weekend. Hon vill ha Johannes döparens huvud på ett fat.

Faktum är att redan den allra första kvinnan ställer till en hel del debacle­. Den som kan sin skapelseteologi vet att all djävulskap i världen egentligen kan skyllas på Eva. För inte nog med att hon själv äter av det förbjudna äpplet. Hon drar med sig sin man, och i förlängningen hela mänskligheten, i fördärvet. Resultatet är sjukdom, död och förlossningssmärtor, för att nämna några godbitar. Thanks, sister.

I en källare med öl

Det ska handla om manlighet. Om att vara fast i en roll. Mannen som gruppdjuret som inte kan värja sig mot sina artfränders kollektiva missriktning. Mannen som vill ur alla mallar och egentligen bara få vara som vi andra.

Bredbågade glasögon. Tjejer i blus utan behå. De nickar med armarna i kors. För de förstår. De förstår eftersom det är rätt att förstå.

Det blir en fin stund, på mäns vis. Ryggdunkar lättar upp mellan känsloyttringarna. Ironiska visa-pattarna-rop mildrar berättelserna om att inte räcka till. En klunk Heineken ersätter vartannat darr på rösten och ger mod att beskriva en rotlös längtan efter kärlek.

Det serveras gratis sprit i baren.

D har nya kängor. De klär honom.

Bort och sedan hem

Det tar nästan en timme att kryssa mellan röda linjer, plattformar och pendeltåg. Jag har med all nödvändig proviant för det som för de flesta är varje dags efter-jobbet-ritual, men som för mig är lite av en upptäcktsresa. Två böcker, äpple och fralla visar sig dock något överflödigt för de 20 minuter jag i själva verket spenderar på tåget.

Jag försöker böja pärmarna hårt isär på det gladorangea recensionsexet i knäet och låter handleden täcka övre delen av högersidan. Titeln, och till viss del de storskaliga citaten på några av sidorna, känns lite för vulgära för att dela med de två Jehovas vittnen-klädda damerna på sätet mittemot.

Jag ska hälsa på en vän. Det blir många timmar av vin och ost och den fria viljans status inom determinismen och fatalismen. På väg tillbaka, via det obligatoriska förortstorget, montesoriskolan och kolonilotterna stannar vi till en stund vid det mörklagda biblioteket.

På tåget kommer den där känslan av att vara på väg hem. En lite rusig känsla, blandad med en oförnekbart tilltagande feber.

Jag ler mot mina medpassagerare. De ler inte tillbaka. Vid Karlbergs station släntrar de, till synes förprogrammerade, ut i perfekt rad. Över perrongen. Uppför rulltrappan. En efter en försvinner de bort. Tills mörkret kring Sankt Eriksplan slukat dem alla.