Nästan Narnia

Återblick

Det är bara en bild i tidningen. Men jag behöver inte mer för att vara där. I den kvalmiga efterluften av böner och skrik. Omringad av kroppar och torkad gråt. Matt av hunger och synder och piskande skratt.

Jag kan känna golvstampen i nacken. Hur de pulserar upp längs träbänkens ryggstöd. Någon som faller. Händer som lyfts unisont. Kvidande klagomummel till elpiano och overhead på estraden.

Sista gången jag gick ut från det här rummet var jag femton år. Sista gången jag kräktes ensam på toaletten. För att jag såg Gud där de såg demoner, och djävulen där de såg Gud. Sista gången jag ropades efter, hölls alldeles för nära av händer jag inte valt. Sköljdes i andras ord och ramsor.

Enligt överenskommelse

Jag besöker platser ikväll, där jag inte varit på åratal. Inte sedan du tog mig med upp till tornrummet och visade mig det trasiga trumsetet som du höll på att laga. Och vi låg på röda mattan och tittade upp genom sneda fönstret, där man kunde se himlen på molnfria dagar, men inte då, för då var det för mörkt och disigt.

Jag springer över kyrkogården. Den utan gravar och med ingen mur. Precis som. När du brukade möta mig före fredagsbaletten och jag hade tills stora klockan slog ett slag för kvart i innan jag måste skynda för att hinna.

Du ser ingenting ut som då. Men rummen är desamma. Gröna av vävtapet och uppfällbara bord längs tamburväggen. Dofterna också. Mild damparfym och plastrengöring från golvet i köket.

- Jag ska skriva något om det här, säger jag när vi når översta trappsteget. Om hur man ser himlen genom sneda fönstret på klara dagar.

- Gör det, svarar du. Skriv så läser jag. Som då.

White noise

Det snöar.
Jag svimmar lite grann i hallen.
Av lycka.

Till en ovän

Du är ett nässelsår
strax under klänningsfållen
En jävla gyttja är du
som gör allting trögt
och segt
Som falskstämd kör är du
Dina ljud smackar torrt i gommen
Å om jag kunde
skölja dig ur svalget
och ut på backen
med skulorna
Om jag kunde trampa dig platt
och bort från halsgropen
Skulle jag.

Samtalsterapi

Jag ringer mitt i natten. Som jag gjorde förr. Innan någon av oss hade fasta förhållanden och tröttsamma arbetskollegor. Eller kunde alla busslinjer och genvägar i stan.

Det är annorlunda nu. För du har inte druckit och jag har inte gjort något banbrytande eller sagt något oförlåtligt dumt.

Men du hör mig som du gjorde då. Du vet vem jag är undertill.

Och fast du är långt härifrån

håller du min arm - stadigt mellan starka händer - när jag vinglar räcket fram över bron.

Kom över till den mörka sidan

Från fönstret

Det är en vacker kväll.
Krispigt kallt i gränden.
Köket doftar av choklad.

Preach it, Charles!

your life is your life
don’t let it be clubbed into dank submission.
be on the watch.
there are ways out.
there is a light somewhere.
it may not be much light but
it beats the darkness.
be on the watch.
the gods will offer you chances.
know them.
take them.
you can’t beat death but
you can beat death in life, sometimes.
and the more often you learn to do it,
the more light there will be.
your life is your life.
know it while you have it.
you are marvelous
the gods wait to delight in you.


(Charles Bukowski - The Laughing Heart).

En allomfattande varning

I en annan del av världen

Från Taberg till Louisiana

Jag kör lite fortare än jag vågar. Upp kring krönet där du nästan hade ihjäl den där katten. Den där gången. När vi just hade fått våra körkort.
Det har åskat och regnet ligger kvar i groparna vid stranden.
Med knäna ända upp till hakan och tröjan uttöjd över benen. Med tårna böjda över bryggkanten. Berättar jag. Allt jag vet om Mississippi. Om hur det doftar i Baton Rouge. Om kräftorna. Och kryddorna. Och om bluesen, stolt och seg som sirap.

Kvällsbadare

Vi simmar långt ut. Alldeles till mitten av sjön.
Det är nästan mörkt och skogen har tystnat kring stranden.
Så många år sedan. Men allt är som då. De tunga andetagen. Det varma vattnet mot uppspärrade händer. Vi.
Lika storslagna. Lika odrägliga. Lika livsfarliga tillsammans.
-Ingenting har förändrats, säger jag och sträcker mig upp mot bryggan.
Hårt drar han mig upp i armen.
-Jo, svarar han. Jag har blivit starkare.

I rätt ordning

Det är en vacker dag. En dag att möta rädslor och fara högt högt upp i luften. Men först ska vi plocka fläderblommor. I skuggan. I den lilla parken.

Upp och ner

Resfeber

P och jag bokar biljetter och förbereder landstigningar av historiska mått. Det fullkomligt fladdrar kring hjärtat av förväntan. För att ge tilldragelsen ytterligare tyngd läser jag högt ur Lagerlöfs Jerusalem och virvlar lite vid tröskeln till köket.

"Amen, amen! sade bönderna den ene efter den andre. Och deras hjärtan fylldes av en så stark förtröstan, att de kände det, som om de hade kunnat gå på vattnet".

Kaddish

Jag vaknar någon helt annanstans. Klockan är tre och mina läppar är svaga och tunna kring munnen. Det fattas något över halsgropen. Jag tar nya andetag. Alldeles friska och nya är de. Och tomma på luft.

Om man tar ett steg tillbaka

En lite längre fredag

Vi vaknar sent och tar vägen genom skogen med termoschoklad och hårda grepp om händerna. Där ute finns snö kvar i små brunvita fläckar. Och nya bäckar rinner, som inte fanns förut.

Inga vitsippor under löven. Men han lyfter mig lite där marken är våt.

To whom it may concern